Lappen under brevinkastet

Den här lappen sitter under ett brevinkast på Untravägen i Hjorthagen och den väcker tigern i mig. Har inte arbetat på denna gata på mycket länge, men all den smärta och ilska och frustration och hopplöshet jag kände då kommer över mig, formligen sköljer över min kropp och gör mig vimmelkantig, när jag återser lappen och inser att detta kommer att gnaga i mig under resten av turen, kanske rentav resten av dagen, kvällen, natten. Min första impuls är, som så många gånger förut, att likt en sinnessjuk ursinnigt riva ner fanskapet, sparka in dörren och ställa vederbörande till svars. Men istället, som så många gånger förut, betvingar jag impulsen och vänder åter med hårda steg nerför trapporna och ut i kylan och nästa port.

För vad i HELVETE betyder denna lapp? Och hur ska jag förhålla mig till den? Jag som är utbildad att lägga ner ALL post ordentligt, inte är väl jag i behov av denna anvisning? Lilla jag?

Varför sitter den där? Och jag vet inte vart jag är på väg. Och lappen ger inga svar.

Malplacerad

Mailman och Posten.

Kanske gör jag fel när jag är så där arg på Posten som jag är emellanåt. För inte är det väl Postens fel att jag arbetar där? Jag har ju själv valt att sälja min tid till detta företag. Trots alla mina förmågor, min mångfacetterade personlighet; denna ovanliga förening av både utseende, skarpt intellekt och ödmjukhet, så väljer jag att slösa bort mina dagar och min energi på de andefattigaste av arbetsuppgifter. Aldrig får jag ett ben kastat till mig och framtiden är en hotbild som tynger ned mig som en tung, blöt filt.

Posten skulle alldeles säkert, tids nog, hitta ett sätt att klara sig utan mig. Ändå känner jag att jag inte kan lämna detta företag, bryta mig fri och gå vidare. Inte nu.

Mailmans frisör

Min frisör nickar diskret åt mig när jag stiger in på den lilla herrsalongen. Jag sätter mig i soffan, bläddrar lite förstrött i en pin-up tidning från 1964 och väntar in min tur.

Det här är min frisör och jag behöver egentligen inte berätta hur jag vill ha det, men jag gör det ändå. Som en ren formalitet. Han förstod min vision om den perfekta frisyren redan vid mitt första besök i våras, förverkligade den, och jag har varit honom trogen sedan dess. De andra frisörerna i landet, de bleknar vid jämförelse. Det tycker vi båda.

Så sätter han igång. Vi konverserar avspänt. Som vanligt mest om hår och jag uttrycker åsikter och kunskaper om detta ämne som jag inte visste jag hade, det blir så när jag sitter i den här frisörstolen. Min frisör lockar fram dem. Tillsammans ondgör vi oss över andra frisörer, diskuterar pomada, skäggborstar och skamlöst dyra träkammar. Då och då säger han: "Det här blir inte så dumt du". Och jag svarar: "Succé som alltid!". Min frisör är bäst och han vet om det.

Jag betalar och han konstaterar att det kan vara härligt att bara sätta sig och bli klippt av en riktigt bra frisör. Han gör det själv ibland, utomlands.

Självgod med all rätt. Som jag. Vi förstår varandra, jag och min frisör.

Mailman är ingen ungdom?

Den här gången förbereder jag mig väl. In i minsta detalj. Gabardinbyxor, rock, skjorta och en gubbkeps på huvudet som kronan på verket. Blicken hos en man som sett mycket skit, oansad skepparkrans. En åldrande sjöman är min modeförebild när jag klär mig inför besöket på Systembolaget i Fruängen.

Så är det då min tur att lägga upp mina varor på rullbandet. En väl utvald samling ölsorter, samtliga provocerande dyra. Skjortan lite för uppknäppt under rocken - blottar grått hår på bröstet, släpper ut magen, tittar med stadig, trött blick på mannen i kassan när jag säger "hej". Han börjar slå in varorna och jag försöker verka upptagen med tankar bortom den aktuella situationen, föreställer mig att jag tänker på mina barnbarn. Så kommer frågan. Och jag tappar allt.

Vila i frid Gregory Isaacs

Såpastjärnan

.

Vem var jag då, för tio år sedan? Tiden går ju så fort, den gör verkligen det, men det decennium som passerat sedan jag var "såpastjärna" i TV 4´s långkörare "Nya Tider" känns som ett helt liv. Det var en tid präglad av osunt leverne, dekadens och allmänt illamående. Rollen liksom ramlade över mig, jag bad inte ens om den, och plötsligt stod jag där i rutan, svullen av psykofarmaka och med håret i en enda röra.

Att det var rätt illa ställt med mig då, det har jag inte glömt. Men hur illa var det egentligen? Letar fram ett gäng gamla artiklar och intervjuer från denna tid för att påminna mig. Bilden som målas upp av mig i dessa urklipp är chockerande: jag var ju för fan inte klok!

Framför allt är det ett hemma hos reportage ("I Såpaskurkens Näste") som gör mig allra mest beklämd. Här har jag tagit emot en journalist i mitt kyffe till hem och jag i det närmaste koketterar inför denne om mitt bittra liv. Det är nära nog outhärdligt att läsa om hur jag såg på mitt liv då. Hur jag skröt om att jag minsann var "djävligt fattig men fri" - nu när pengarna var slut, ovan som jag var vid dem. Vidare berättar jag att "reggae är mitt liv, det har alltid varit så" samt att jag "borde ha kommit lite längre i livet än att sitta i den här hålan".

Men värst är nog ändå beskrivningen som görs av min bostad skrivet i en mycket ironisk ton och med bilder som med all önskvärd tydlighet illustrerar en man som gett upp allt vad värdighet heter. Det tomma - så när som på en flaska med koncentrerad citron - kylskåpet som jag stolt visar upp. Sängen vars ben är ersatta av telefonkataloger. Mina egna krackelerande målningar på väggarna. Den trasiga datorn under telefonbordet. Och köket (som är en vrå) med "en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet".

På frågan vad jag skulle ta med mig om det började brinna i lägenheten svarar jag att "jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

Så här ville jag alltså marknadsföra mig när jag fick en liten stund i rampljuset. Detta ville jag berätta om mig själv. Detta var jag.

Mailman sjukskriver sig

Halvvägs till tunnelbanan i morse insåg jag att jag faktiskt är sjuk. Mina leder kändes så där ömmande, halsen svullen och ur öronen ångade febern. Ett mycket övertygande sjukdomstillstånd! Dessutom kräktes jag faktiskt en liten skvätt när jag kom hem, vilket kanske emellertid kändes lite som överkurs. Lägg till detta även att jag igår, när jag skulle skära mitt bröd, slant med kniven och åsamkade mig själv två köttsår på två av mina fingrar, varav ett någorlunda djupt.

Det är således fastställt bortom allt rimligt tvivel att jag idag, och möjligen resten av veckan, inte är i stånd att arbeta.

Då vet ni.

Hamam

Jag stretade emot något innan, gör gärna det inför det oprövade, men slutligen lät jag min bror leda mig in i det Osmanska rikets ångande bad. Och aldrig hade jag kunnat föreställa mig den upplevelse som väntade. Hur jag överlämnade min kropp till hårda, bestämda, men på samma gång ömmande, kärleksfulla händer, under dessa timmar av själslig och kroppslig rening.

Min bror var först ut och när den gigantiska mannen klatchade honom hårt över löddrig rygg och samtidigt riktade en blick mot mig som sade: Snart är det din tur, då kände jag mig någorlunda liten där jag satt på mitt pryda arsle.

Men som saknade min kropp värde låg jag plötsligt där som en hal, löddrande säl, lealös då hinkar med vatten hälldes över mig, luggen hängde över ansiktet där jag satt med huvudet hängande likt en sovande; vällustigt morrande genom hålet i britsen då mina skinkor mycket oblygt fick vad de förtjänade.

Mailman en hund?

Fredag förmiddag ute på turen som börjar lida mot sitt slut. Fredagskänslan som tidigare var så sann som att det var fredag har inte infunnit sig, det gör den alltmer sällan i dessa tider. Det är bara en dag som de andra, en tur som de andra och jag befinner mig i slutet av den och alltså som allra mest utsatt, svettig och vilsen och när jag hör att någon visslar efter mig någonstans ifrån så slår det slint. Känner hur det bokstavligen kokar inom mig när jag riktar all min vrede mot personen i fönstret.

"VISSLAR du på mig? Ja, det gjorde du! Du visslade på mig! Är jag en hund för dig eller? En djävla HUND!" nästan skriker jag, mycket artikulerat och hårt. Plötsligt ser jag att det är jultomten själv jag skäller på: En skäggig man tittar ner på mig från fönstret och hans varma blick är fylld av ånger. "Förlåt mig" säger han och menar det. "Att vissla på dig var dumt. Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt."

Gång på gång ber han om ursäkt samtidigt som han kastar ner försändelsen som jag lagt fel. Jag tar emot den och plötsligt känner också jag mig skamsen. Varför reagerade jag så oerhört kraftfullt? Är jag inte en hund, trots allt, som springer runt utan värdighet?

Avfuktarapparathelvete

Mailman duschar och är störd.

Vetat att den varit på väg in under en lång tid, inte riktigt tagit det till mig, förringat det - tänkt att det är väl bara en liten apparat som kommer att sitta lite diskret och ljudlöst i ett hörn - eller helt enkelt bara ignorerat det. Men när jag kom hem häromdagen insåg jag att det här, det kunde jag inte förbereda mig på. Det jag såg, hörde och kände fick mig att inse min livskvalitet skulle sjunka, om inte drastiskt så åtminstone avsevärt, under de minst ÅTTA veckor den skall stå där i badrummet och skymfa vårt boende. Det här är en apparat med ett mycket stort bekräftelsebehov: se mig! hör mig! känn mig!

En stor svart sladd löper genom bostaden och visar vägen till oväsendet och hettan i badrummet. Sladden gör att man inte kan låsa om sig om man så kulle önska och när jag slår mina sedvanliga nattdrillar och återvänder till sängen fullständigt mörbultad i öronen, svedd och ymnigt svettandes, då kan jag tycka att det här borde vi, rimligen, kompenseras för.

För inte är det VÅRT badrum som är fuktskadat, det är badrummet i lägenheten ovanför som vi måste lida för här nere. Vill inte ens försöka vara stark i det här, vill bara hata.

Mailmans svek

Förlåt mig alla ni. Alla ni vars liv tömts på innehåll och mening under dessa månader jag inte funnits här. Men, förstår ni, jag var ju tvungen att LEVA lite också. Nu är jag tillbaka. Sprid orden: Mailman är tillbaka!

Kanske borde jag gläntat lite på dörren och låtit ljuset från mina upplevelser och resor skänka era liv en påminnelse om en värld bortom tacomys och renovering. Tagit med er till konstnärskollektivet i Berlin, eller varför inte bjudit in er bland högtalare och bensinfat i Notting Hill.

Men jag gjorde inte det. Jag svek er. Drog undan mattan under era små fötter, lät er famla i blindo.

Jag förstår nu, när jag ser mina brevbärare; hopplösheten i deras ögon när de blickar framåt och ser ett postverk vars undergång är oundviklig, att jag behövs mer nu än någonsin tidigare.

Så, än en gång: FÖRLÅT mig.

Fårö får finbesök

Mailman på Fårö.

Fanfarerna ljuder genom det karga landskapet, mellan de sporadiskt utspridda husen och skockarna med får. På Fårö hälsas jag välkommen som den jag är, utan vare sig masker eller charader. Här är jag en stjärna utan krav.

Frågesporterna vars pokaler jag - allmänbildad som få - plockade hem varje gång, vattensporterna som jag behärskade till fullo samt den stora berättarkonst jag varje kväll visade prov på; allt det där gick ju liksom mest av bara farten.

Frukost utan Mailman

De får försöka klara sig utan mig nu, brevbärarna som hedrats med en plats vid mitt frukostbord. Dessa desillusionerade personligheter som getts tillåtelse att dela sitt bröd tillsammans med mig; nu står de utan sin naturliga mittpunkt och det är inte utan en viss oro jag lämnar dem. Löses denna grupp människor upp nu? Sprids de för denna arbetsplats alltmer oroliga vindar?

"Ha ett bra liv då.." sade en av dem som vore jag borta för alltid, som vore detta markeringen av slutet på en era. "Du kan väl skriva några rader i din blogg i alla fall, vill veta att du finns där ute.." sade en annan.

Deras allt är jag, mitt plågade samvete blir de nu: vem kommer att fylla deras liv med mening när jag lämnar dem? Det tomrum jag lämnar efter mig, kan inte ens föreställa mig det.

Jag släpper dem nu. Det finns andra där ute som behöver mig.

Renovering

Inledde Den stora renoveringen förra veckan. Ett monstruöst projekt som kräver min fullkomliga hängivenhet. Och hängiven är jag. Besynnerligt vore det annars; min vision om det perfekta köket - nu börjar det växa fram, anta sina konturer. Drömmen närmar sig sin uppfyllelse. Färden har varit gungig men nu börjar vi se på detta med tillförsikt an.

Mina roller är många: Finansiär och visionär, kreatör och instruktör. Går även in i själva arbetet på golvet emellanåt, kan liksom inte stå emot; när fingrarna kliar måste de få utlopp. Dessvärre är jag mycket allergisk mot damm och sågspån vilket gör att jag bara kan arbeta korta stunder. Min stora sorg, denna allergi.

Mailman och verktygen.

Mailman ger instruktioner.

Mailman får post

Låg ett skönt brev på hallmattan när jag kom hem idag. Jag betraktade det en stund och en känsla av triumf började sprida sig i min kropp. Det här brevet innehåller en utbetalning, tänkte jag.

Och det gjorde det.

Teaterförbundets rättighets och medieaktiebolag tyckte att nu var det dags att ge den gamle såpastjärnan lite stålars. Eller vänta, inte lite stålars. MYCKET stålars!

Tack då.

Rekreation

Mailman har funnit sin inre frid.

Brevbärarnas röster, de blev för många, tog över och ledde mig in på vansinniga, sliriga banor. Vilka var de? Och vad ville de mig?

Jag blev mycket sjuk. Första tiden minns jag inte alls. Men lakan blöta av svett vittnade om svåra nätter. Det jag skrek då, i svindlande feberångor, ska ingen behöva höra.

Så sakteliga närmade sig uppvaknandet, och det skulle visa sig vara ett smärtsamt sådant. Det jag byggt upp, den fulländade människa jag närmade mig, allt tycktes raserat. Kvar återstod intet.

Försvann åter in i mörkret.

Vet inte hur länge jag famlade där men när jag vaknade var jag inte bara nyvaken. Jag var återuppstånden. Med lätta steg tassade jag ut i skogen och slog en drill med träden vajandes runt om mig. Studerade roat en koltrasts lustiga uppenbarelse. Från stugan slingrade sig dofterna från nymalet kaffe och färskpressad grapefrukt. Jag gick åter in.

Er är en frälsare pånyttfödd!

Kangol

Hardest of the hardest - hard as hard can get.

Min fina gamla Kangol. Hittade den i en gammal säck i förrådet häromdagen. Denna frottéhatt som i min tidiga ungdom i mitten av åttiotalet var en så viktig del av min identitet; boendes i en bonnhåla kunde jag låta den pryda mitt huvud och plötsligt var jag från The Bronx. Glåpord och hot om våld från belackare, och de var många, stängdes ute av Eric-B and Rakim i lurarna. Jag visste då och jag vet idag. Mailman är alltid steget före.

Idag är det svårt att förbise min roll i spridandet av Hip-Hop i Sverige. Belackarna har sedan länge tystnat. Och jag har gått vidare.

Nu tänker jag sälja hatten på Tradera.com. Jag kommer dessutom att signera den för att öka värdet ytterligare.

Mailman run things

Nike - Officiell sponsor av Björn The Mailman.

Idag anordnas något som kallas "Postmilen" i Göteborg. Igår forslades en samling brevbärare från mitt kontor dit med buss. I deras packning hördes klirrandet av ölflaskor. Inga elitidrottare precis, dessa personer, snarare ett gäng dekadenta luggslitna lirare sugna på lite party. Många av dem ska inte ens springa den futtiga milen, därtill är de i alldeles för sjaskig form, utan bara flåsandes promenera ett par kilometer. På lördagskvällen väntar fest med dansband, säkert någon sjabbig buffé, fylla och slisk och slask.

Kunde inte motstå att lägga huvudet lite på sned och le när jag betraktade dem ge sig av mot äventyret i Göteborg. Det var sött på något sätt. Och lite rörande.

Själv sprang jag just femton kilometer i ett ursinnigt tempo. Underligt, men det bekom mig knappt; mina lungor tycks besitta en outsinlig styrka - fullkomligt oberörda av det osunda leverne jag stundom utsätter min kropp för.

Underligt även då min personlighet är så oförenlig med löpning, åtminstone enligt ett par brevbärare på min arbetsplats. Bara misstro från enkla brevbärare, visst, men jag har ändå svårt att avfärda den. Vad beror denna uppfattning på? Och hur kan den stämma så illa med verkligheten?

Reklam

Det har spekulerats mycket i huruvida jag tjänar stora pengar på produktplacering och reklam för diverse märken i denna blogg. (Guinness, Wells Banana Bread Beer, Dajmstrut och Lays - för att nämna några.)

Och visst är det så.

Men det handlar inte om några fantasisummor och jag är alltid mycket noggrann med att produkten stämmer väl överrens med vem jag är och det jag vill uttrycka. Egentligen är den ersättning jag erhåller att betrakta som en slags bonus. Ett extra tillskott som gör att jag kan kosta på mig lite utöver det en brevbärare har möjlighet till, vilket också utgör en av många distinktioner mellan MAILMAN och en vanlig brevbärare. Inget ont om dem, men de är inte JAG.

Apropå produkter. Bundu Star Bag In Box! Ett mycket fylligt och komplext rödvin från Sydafrika.

Perfekt på nattduksbordet!

Skaparna av Mailman

Mama och Papa är stolta.

Här är de! Lyckades fånga dem på bild igår i Berwaldhallen. Skaparna av mig, den store Mailman. Frälsaren.

Kvällspromenad

I soffan efter maten denna kväll kom jag på den lysande idén att gå ner till Västertorp och där köpa en glass att gå omkring och slafsa med. Tänkte att det borde väl kunna kännas värdigt; flanera med en dajmstrut i käften och njuta av den ljumma försommarkvällen.

Och faktiskt, det var, åtminstone en smula, värdigt. Skjortan fladdrade lite nonchalant i den lätta brisen och jag drabbades av insikten att jag, precis just nu, är helt berättigad. En man som tar en kvällspromenad och en glass bara. Inget mer.

Mailman är lite trött bara

Mailman sitter i soffan, snart läggdags.

Vill be om överseende för dåligt uppdaterande den senaste tiden. Jag har varit mycket upptagen förstår ni. Upptagen med en tråkig, enformig livstil, där den ena dagen är en kopia av den förra. De rutiner jag trodde jag var så mån om - gå upp på morgonen, dela ut posten, göra eftersändningarna, åka hem, kanske stanna och handla bröd eller nåt, springa, laga mat och därefter äta den ensam och snabbt för att sedan placera sig i soffan och ännu lite senare i sängen - börjar så sakteliga bryta ner mig. Och helgerna skänker inte mycket tröst - det är ju ändå söndagsångesten man tar med sig till den nya veckan.

Lever folk så här? Vad är egentligen meningen med det?

Meningen inser jag den 29e maj, då min fru återvänder.

Mailman och grannarna

Burr.

Ska vi bli ett "gäng" nu, jag och mina grannar? Förväntas jag deltaga i detta spektakel imorgon? Sitta och fika, kanske plantera en blomma, prata om boendet. Allt för att främja grannsämjan. Men jag har sett mina grannar, fått en hyfsad uppfattning om dem och jag säger er: Jag vill INTE ha någon sämja. Jag vill fortsätta odla osämjan.

Möjligen borde jag utmana mig själv. Dyka upp med en klase bananer och en karaff Guinness Punch och plantera några frön. Stilla deras nyfikenhet och berätta hela historien om hur jag blev THE MAILMAN. Den sanna historien.

Eller så gömmer jag mig liggandes i fosterställning under soffan.

Lördagsmorgon

Vaknar klockan sex, det är ju lördag, upp med ett skutt, på med kaffekokaren och fram med brödet. Sitter med kaffekoppen i handen, studerar den tomma gatan utanför, kommer på idén att tvätta mina kläder. Klockan sju är jag så på plats i tvättstugan, fyller maskinerna med kläder och pulver. Men maskinerna går inte igång. Läser på en lapp att på lördagar och söndagar får man börja tvätta först klockan tio. På lördagar och söndagar skall man nämligen sova ut. Och det är ju faktiskt rimligt. Jag menar, vilken sjuk jävel tvättar klockan sju en lördagsmorgon?

Frihetslängtan

Tanken föddes redan på måndagsmorgon. Hela min kropp och själ skrek efter mer sömn. Så lätt att bara sätta öronpropparna i näsborrarna, slå det där numret och med ömklig röst säga: "Jag är sjuk, blir nog hemma ett par dagar". Och sedan, med ett svagt leende på läpparna, placera huvudet på kudden igen, sova länge, vakna, äta en lång frukost, duscha och efter det bara sitta och vänta in ångesten.

Men min frihetslängtan får varje morgon på käften av Luther.

Showtime

Mailman tar fram scenkostymen igen.

Gav slutligen vika för trycket häromdagen och tackade ja till en tillfällig comeback i den interaktiva teaterpjäs som jag under många år förgyllde. Kommer att göra mig gott att återigen ikläda mig denna komplexa och på många sätt vidriga karaktär som jag gestaltar. Och säkert också föreställningen. Min medverkan skall nog anses kvalitetshöjande.

Gräver fram scenkostymen ur min garderobs allra innersta hörn, putsar den lite, sniffar på den, insuper otaliga urminnes föreställningar ur dess intorkade svettodör. Tvättade dessa kläder mycket sällan minns jag. Att lukta lite unket ökar bara karaktärens trovärdighet, tänkte jag kanske.

Ser fram emot denna comeback och inser samtidigt att jag borde bli bättre på att tacka ja.

Mailman provfilmar

Var på provfilmning idag för en reklamfilm som kan ge mig en oerhörd mängd stålars. Christer, som jag känner sedan tidigare, presenterade mig för de andra som: "Björn - världens bästa skådespelare". Jag kände svettpärlor bildas i pannan när jag hälsade på de skalliga och välklädda reklammännen. Hade en lång promenad i solen bakom mig och innan dess trapporna i Hjorthagen. Dessutom hårt drabbad av pollenallergi. Svettig och rödögd alltså. "Nja, inte världens bästa kanske", svarade jag. "Men absolut en av de bättre i Skandinavien." Vilket ju faktiskt inte var så långsökt.

Provfilmningen var mycket värdig. Satt mest och skönsnackade med regissören. Han hade tydligen också arbetat inom Posten en gång i tiden, men likt de flesta andra hade han gått vidare. Jag berättade att Posten enbart är mitt dagjobb - en försäkran om att hyran kan betalas när det är skralt med andra inkomster.

Men emellertid är det ju så att man på en provfilmning inte kan komma runt själva skådespeleriet.

Att gestalta svårmod var naturligtvis ingen match, bara stirra tomt framför sig och vara sig själv. Betydligt svårare var det, något oväntat, att få fram förförarblicken. Denna blick som tagit mig så långt, öppnat så många dörrar - nu fick jag inte fram den jäveln! Kände mig mer tillgjord än någonsin när jag pressade fram ett snett leende och ett sänkt ögonbryn.

Förförarblicken svek mig idag.

Respekt till alla arbetare

Mailmans fordon.

På väg mot mitt hatade Hjorthagen och dagens tur idag får jag plötsligt syn på en gammal vän från det förflutna. I vilket annat sammanhang som helst hade jag naturligtvis hojtat på honom och han skulle skina upp och så skulle vi stå där och "tjöta" en bra stund. Han är en mycket rolig person.

Men idag, sittandes på en jättestor jävla moped, med en astronauthjälm på huvudet och ben rödfärgade av kylan. Nej, idag är inget sådant sammanhang. Dessutom är min vän på väg ut från TV4 - huset. Han är kanalens röst och tjänar oerhört bra på bara några timmars arbete varje vecka. Tjänar säkerligen betydligt mer på bara några få timmar än vad jag får ut i månaden på Posten. Och jag är inte missunnsam. Så vad är problemet?

Är jag en förlorare för att jag arbetar hårt? För att jag sliter i mitt anletes svett? Folket borde applådera mig där jag galopperar fram!

Så. Ska tänka på det nästa gång.

Vulkan

En vulkandjävul har kommit mellan mig och min fru och snart börjar jag ta detta personligt. Om mitt plan inte lyfter på fredag...

Mailmans dag

Åh nej.

Var ute en sväng igår, drog runt i den lilla staden, representerade för fulla muggar. Mille och jag som förr i tiden, taxi hit och dit, mötte upp en annan pajsare, Jonas, på Debaser Slussens uteservering. Huttrande och insvepta i filtar satt vi där och drack iskalla stora stark. Stone Roses i högtalarna; kände att vi ägde stället.

Vaknar tidigt, vid gott mod trots en smula huvudvärk. Denna lördag får bli min egen lilla dag. Tänker hylla mig själv idag. Unna mig lite gott. En snabb operation, dagens enda, är vad som krävs: Fram och tillbaka till ICA, låsa dörren, placera mig i soffan, eventuellt sprida ut lite halm och böka som en gris. Somna in, vakna med dregel i mungipan, lufsa runt lite i lägenheten. Somna om.

Packar upp varorna. Inser till min FASA att jag köpt fel chips. Barbecue. Trodde jag plockade en Ready Salted. Nu är allt förstört.

Mailman belönas

Tre bullar som betyder mycket.

Min längtan efter en bulle till kaffet efter lunch hörsammades igår av en av mina brevbärare. Ett utmärkt tillfälle för honom att visa mig sin uppskattning var det så idag fick jag motta en gåva i form av tre enorma kanelbullar. En fantastiskt fin gest och bullarna förgyllde verkligen min dag. Men framför allt var det en tung bekräftelse på att jag är på rätt väg med detta företag - att jag har brevbärarna vid min sida på denna inre resa.

Hjorthagen

Får stå kvar.

Hjorthagens kebab serverar Stockholms godaste Falafeltalrik. Så den benådar jag. Resten av Hjorthagen anser jag borde rivas, invånarna spridas, hundarna avlivas. Bygg sedan en ny stadsdel med Kebabrestaurangen som mittpunkt. Alternativt ge mig ett nytt brevbärardistrikt.

Ensam inte stark

Skiljs åt vid flygbussarna idag som så många gånger förr. Petra åker tillbaka till London och jag till Hägersten. Och nu är det den där jävla söndagen igen. Förbereder inför veckan: tar fram min postkostym, ser till att bröd och mat finnes; gör allt för att mota ångesten vid grind. Naturligtvis förgäves.

Planerar att gå till sängs tidigt, vakna utsövd, åka förbi postverket en sväng och sedan hem igen, ingen stor grej. Gillar ju vardagen egentligen. Men i natt. Kommer att sova sporadiskt, om ens något. Världen är för skrämmande för en ensam halv man i en alldeles för stor säng.

Tillbaka på banan

Mailman vet.

Med min älskade banan i högsta hugg tar jag mig på nytt an det jamaicanska köket, mitt ursprungs kök. Känner att mitt påbrå pockar på uppmärksamhet och jag bemöter det. Bjuder in ett par svenska vänner, delar med dem min kultur, min rytm, mina bananer. Dessa hårt arbetande människor, så drabbade av det långa kalla mörkret - här tinas de upp, inser livets mening och skönhet.

Naturligtvis.

Ordförande Mailman

Hur blev det så här egentligen? Varför tackade jag ja till att bli Bostadsrättsföreningen Isprinsessans ordförande? För inte handlar det om pengar - min ledande auktoritära ställning på Posten fyller det behovet mer än väl. Snarare beror det väl på att jag är så svag för smicker att när frågan kom gick det helt enkelt inte att motstå. Har så svårt att tacka nej, trots att tiden kanske inte räcker till. Typiskt mig, att kasta sig in i saker så här.

Samtidigt är det ju, vid sidan av att man känner sig hedrad och stolt, en häftig utmaning. Känner mig otroligt taggad!

Grismat

Blä.

Köpte min sista förorts- svenne-pizza idag. Var inte sugen på den, cirkulerade ett tag runt den lilla pizzerian i stentrista Västertorp, försökte väcka ett begär efter den. Tänkte att förr i världen var den ju en definition av lycka för mig. Till slut gick jag in och inte väcktes min aptit då heller; snarare avtog den ytterligare av den oinspirerande lokalen och den ointresserade personalen. Klart de är ointresserade: Hur intressant kan det vara att dagarna i ända pytsa ut fett som medicin till bakfulla grisar?

Trots detta gjorde jag min beställning. En drypande förorts- svenne-pizza bakad utan kärlek. Med kartongen i händerna och huvudet sänkt av skam traskade jag hemåt. Känner mig alltid så skamsen när jag går med den där kartongen. "Här kommer en stackars slashas som ska hem och slafsa". Så tänker de om mig. Men aldrig mer.

Mailman bjuder hem sina brevbärare

Brevbärare som delar en kokosnöt.

Klåpare och dilettanter göre sig icke besvär - när Mailman ställer till med fest är det med ett nogsamt utvalt sällskap utan eftersläpp. "Postens Intelligentsia" som jag kallar dessa, av mig anförda, brevbärare. Tillsammans är vi en oas i en andefattig öken, en fyr på ett stormigt hav; tillsammans utgör vi detta företags hopp om en framtid. Anhängarna är många men den innersta kärnan liten och dess lojalitet gentemot mig stor. Detta ville jag visa min tacksamhet för och bjöd därför in till fest.

De goda samtalen, sången, ölen, kokosnöten - ingredienser som skapade en tillställning utöver den vanliga. Den innersta kärnan vet hur man roar sig. Och jag vet vad det innebär att vara en god värd, hur man får människor att trivas tillsammans.

Så stolt över er, mina brevbärare. Hör ni det?

Dilemma

Länge sedan nu jag erhöll betalning för hederligt arbete. Men om två dagar kommer det att ske. Frågan är hur överleva fram till dess? Deodoranten tog slut i förrgår. Och idag skrapade jag loss de sista bitarna av en tvål från handfatet. Jag som är så noga med min personliga hygien då den ju är en av de faktorer som gör mig till den mycket attraktiva man som jag faktiskt är.

Räknar samman de mynt som jag finner i fickorna, fyrtio spänn, tar även en titt i kylskåp och skafferi, de gapar tomma. Vad göra? Mätt och stinka som en brevbärare? Eller en hungrig och fräsch Mailman?

Onsdagkväll

Skäggdisco.

Igår kväll gjorde jag något mycket sällsynt: Jag lämnade min bostad och begav mig ut. Styrde mina steg mot en klubb som huserar på Restaurang Landet, inte långt hemifrån. "Your Local Disco" heter den och jag parkerade mig vid skivspelarna och studerade i ett par timmar hur PF smekte sina sköna vinylskivor.

Kanske kände jag mig lite som ett femte hjul där jag stod, kanske kunde jag vila i situationen. Oavsett vad så var min närvaro av stort symboliskt värde och viktig för klubben som statushöjare. Mailman representerar.

Mailman återvänder till London

Två underbara människor i London.

Har ännu inte riktigt landat efter helgen som kom att bli historisk som den bästa någonsin. Tillsammans med världens bästa fru i världens bästa stad berusade jag mig med en förbehållslös lycka vars vågor fortsätter att skölja över mig.

Alla de prövningar och allt djävulskap London utsatt mig för, de stryker jag ett streck över nu. Jag och denna stad har försonats. Och det är aldrig ens fel när två träter; jag kunde ha bjudit till mer, det kunde jag, visat betydligt mer "jävlar anamma" och "go" och i alla fall försökt söka något jobb, eller åtminstone någon form av sysselsättning. Men min natur tillåter inte det. Jag är en alldeles för känslig liten blomma.

Men denna helg! Vilken upprättelse det var att som en arbetande karl, med leder och muskler ömmande efter en hård arbetsvecka, få sippa på en ljuvlig Guinness och förtjäna den.

Arbeta?

Mailman slänger uniformen?

Jobbat i nästan två hela veckor nu och börjar känna att kanske är det inte min grej när allt kommer omkring. Visst - man tjänar pengar och man får struktur på tillvaron och man bidrar till samhället och allt det där. Men ändå. Det är ju så oerhört ansträngande.

Åker tillbaka till London imorgon och kommer där att ta mig en rejäl funderare kring detta. Väga olika aspekter mot varandra. Hur står sig den lilla ersättning som jag erhåller mot det stora arbete som jag utför?

Overhead Deadhead

Klockan två idag kallas mitt lag på Posten till ett möte i konferensrummet. Aldrig är man så trött som just klockan två på Posten; fortfarande lite svettig och utmattad från turen och dessutom sömnig av mat som man just börjat smälta. Likt en skock slöa får föses vi ihop och leds mot konferensrummet.

Detta rum erbjuder ett långt bord med stolar samt två små skinnsoffor. Plockar snabbt en plats i en av sofforna och sjunker ner. På bordet står två plastburkar med kakor. Tar en kaka och tittar mig omkring. Runt om mig karlar i varierande åldrar, en svag odör av svett vilar över rummet. Stämningen är mycket god. Tills chefen slår på den så hatade overheadapparaten.

Obarmhärtigt kastas jag tillbaka till gymnasiet och den tidens absoluta trötthet. Mina ögonlock blir tyngre och ännu tyngre i takt med att overheadapparatens bilder matas fram, en efter en i en oändlighet. Chefen står bredvid apparaten och läser innantill bildernas texter för oss och jag faller gång på gång i sömn, förförd av monotonin.

De fragment av overheadapparatens bilder som når fram till mig bär alla samma framtidsvision - den om ett postverk ingen kommer att vilja arbeta på.

En stilla bön

Kom just på att tavlan med Kung Selassie I inte är upphängd. Nere i källarförrådet ligger den, till ingen nytta alls. På väggen i lägenheten ska den ju hänga! Så att jag lätt kommer åt att tillbe dig Haile Selassie - Jah Ras Tafari den allsmäktige - gudarnas gud, konungarnas konung. Din ödmjuke lärjunge är jag.

Så. Nu vakar du åter över hemmet.

Min första bön till dig blir den om min frus repatriation. Vill ha hem henne å det snaraste. Kan du hjälpa mig med det Haile?

Haile Selassie lyssnar till Mailmans bön.

Mailman och brevbärarna

Mailman är tillbaka.

Förenades åter med mitt gamla postverk igår. Men det var ett annat postverk än det jag lämnade för ett halvår sedan. Denna en gång så stolta samling brevbärare; nu spillror utan en framtid i sikte. Den stadigt minskande postmängden har gett upphov till skräckvisioner, den ena värre än den andra. Det talas om brevbärarturer som är åtta timmar långa, om hur vi kommer att ersättas av maskiner. Brevbärarna blir öar - skilda från varandra, berövade gemenskapen med sina bröder och systrar. Förvägrade den värdighet som detta arbete faktiskt kan bringa.

Naturligtvis var min återkomst både efterlängtad och viktig. Som en ofrivillig Messias träder jag in. Men hur ska jag kunna ingjuta hopp hos dessa människor? Nu när de behöver det som mest. Kan jag sätta spjärn emot denna oundvikliga utveckling?

Förmodligen kan jag inte det. Men jag finns här nu.

Snart

Flyttar hem idag. Borde verkligen komma igång med packandet men blotta tanken på det förlamar mig. Loggar in och ut på Facebook och mejl, inget nytt där, väntar på förmiddagsreprisen av "Deal Or No Deal" på Channel 4, tänker att när jag sett den så sätter jag igång. Vill inte lämna mitt liv här inser jag nu, inte lämna Petra.

Snart..

Försökt slå bort tankarna på dig, förtränga dig, trots att du närmar dig med stormsteg. Så nära nu, kan nästan ta på dig: Mitt livs SÖNDAGSÅNGEST. Som jag har byggt upp dig! Efter fem månaders fullständig dekadens fasar jag inför vad du kommer att göra med mig i övermorgon.

Hej där - på söndag är det bara du och jag. Var försiktig med mig ber jag dig.

Mondayblues

Ligger i startgroparna, betraktar regnet som sköljer ner. Det fullkomligt vräker ner idag. Borde jag springa trots detta? Kanske vore det en mental förberedelse inför vad som väntar mig i Sverige? Posten måste ju fram alldeles oavsett vilket väder som råder. Snart har jag inget val. Men nu. Det är åtminstone ett antal plusgrader där ute.

Vaknade tidigt i morse av fågelkvitter och regn som piskade fönstren. Våren är här nu, vintern var väl egentligen bara ett kort gästspel och jag går in på aftonbladet.se och läser att i Stockholm är det tjugo minus. Snökaos. Människor uppmanas att stanna hemma. Tunnelbanan, tågen, de går inte. Utlämnade till ersättningsbussar klockan sex på morgonen. Snart är jag en av dessa förlorare som bor i detta vidriga klimat. Snart är jag en av dessa förlorare som måste arbeta.

Fredagsmys

Mailman & Ranking Martin

Uppsala Reggae Festival 2008.

Basgångar som borrade sig igenom tak och golv från våra pojkrum i Kalmar. Kompromisslöst letade de sig fram till syskon och föräldrar och satte de ibland redan hårt prövade relationerna på ytterligare prov. "Sänk för ***!" skrek någon och bankade i en vägg. Och vi sänkte, motvilligt, bara för att stegvis höja igen.

Jag talar naturligtvis om min brors och mitt envisa reggaeintresse. Hur okuvliga vi var och fortfarande är. För trots påtryckningar - rena trakasserier emellanåt - är vi basgångarna trogna, år efter år. Och inte sällan handlar det om samma basgångar som de i pojkrummen. Kontemporär reggae intresserar oss inte mycket längre.

Nu har vi bestämt oss för att åka till Notting Hill karnevalen i slutet av augusti i år. Tidigare år har vi åkt till Uppsala Reggaefestival och även, en gång, till Öland Roots. Men i år siktar vi alltså lite högre. En trevlig tradition tycker vi båda. Springa runt och tjattra, dansa och vara jobbiga i största allmänhet. Dricka en Red Stripe för mycket. På djupet diskutera reggae skrikandes in i varandras öron alldeles bredvid en massiv högtalare, vakna upp med tinnitus dagen därpå. Ranking Martin och Mailman lever ut, kort sagt.

Samtidigt innebär varje resa en allt större utmaning för två åldrande reggaemän. Allt fler tvära kast mellan toppar och djupa bottnar som ruskar om oss. Livets skörhet, lycka och förgänglighet; allt kommer upp till ytan, blir tydligt, under dessa festivalens två, tre dagar. Ackompanjerat av pojkrummens basgångar. Tilltufsade åker vi hem igen på söndagen.

Ser fram emot Notting Hill karnevalen med viss bävan. Terapi med reggae som fond.

Två semlor

Hej.

Djupt töntigt att lägga upp en bild på två semlor. Men kolla in de djävlarna!

Mailman och hunden

Hunden borta och aptiten åter.

I lördags var jag och Petra på Franco Manca i Brixton. Franco Manca är en surdegspizzeria som är öppen måndag till lördag mellan tolv och fem. Begränsade öppettider alltså och kön för att få komma in och äta är konstant. Folket är som tokiga i de där pizzorna!

Redan i kön får vi syn på det lilla hundfanskapet. Ser med avsky hur den slafsar och slickar, inte bara på sin husse och de övriga, till synes välvilliga, i sällskapet utan även på bordet, på tallrikar, på glas. Noterar emellertid till vår förtjusning att personalen inte är lika välvilliga, hur de ber husse att hålla koll på djuret. Men husse har svårt att ta till sig av uppmaningen tycks det. För det är ju så med hundägare; de har så svårt att förstå att alla inte delar deras förtjusning. Att inte alla tycker att dessa kräk är charmiga. Eller ännu värre: "snälla".

Naturligtvis får vi bordet bredvid. Djuret härjar vidare. Söker kontakt med mig, gör utfall men hålls tillbaka av kopplet. Jag ser hur musklerna spänns i den ettriga lilla kroppen. Husse ler mot mig, tycker förmodligen att jag borde bjuda till. Men jag vill inte att du slickar mig i ansiktet ditt lilla helvete! Du äter nämligen BAJS. Visar tydligt mitt förakt, muttrar något hatiskt på svenska. Mina och servitörens blickar möts i samförstånd.

Till slut går de så och servitören är genast framme med rengöringsmedel. Sprejar som jag aldrig sett någon spreja förut. Demonstrativt står han där och sprejar samtidigt som han blänger på husse och resten av sällskapet. Husse bara skrattar mekaniskt och är lycklig.

Mailman meets Wolfman

Gick på bio igår kväll. Filmen hette "Wolfman" och handlade, som titeln antyder, om en varulv. Eller två varulvar faktiskt, både far och son. Sista repliken löd: "When does man become a monster, and when does the monster become a man?"

Tänkvärt.

Framsteg

Mailman skapar.

I köket är jag numera en kreatör. Plockar influenser från alla jordens hörn, omfamnar dem, blandar dem; skapar en fusion. Fantastiska kulinariska skapelser levereras på rullande bord; ständigt nya sensationer. Årets jävla kock är jag!

Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden levde jag på barnmat.

Minns fiskbullarna formade som fiskar i sourcream and onion sås. Minns Jordgubbskrämen med mjölk till frukost.

Minns hur jag brukade belöna mig själv efter en kväll på krogen med ett hamburgermeal som sällskap i sängen. Ketchup och dressing på lakanen morgonen efter. Gamla fläckar som fick sällskap av nya.

Springa

Mailman is physically fit.

Jobbar hårt för att vinna åter den goda fysiska form som tidigare var mitt signum. Successivt svettas jag ut all Guinness som varit på väg att ta över mitt blodomlopp. Benen känns lättare nu, andningen mer kontrollerad. Lidandet blandas upp med adrenalin och blir njutningsfullt.

Donna Summer's: "I Feel Love (Patrick Cowley Mega Mix)" i lurarna på repeat. Som en prinsessa på is glider jag fram, mina bara ben möts av lystna blickar. Känner mig som en discodiva. Borta är pubgubben.

Tankar frigörs när jag springer, leds in på positiva banor. Tänker entusiastiskt på allt som jag faktiskt kan göra i livet. Men mest tänker jag på allt som jag inte behöver göra.

50% man + 50% machine = 100 % MAILMAN

Att arbeta som brevbärare innebär kanske inte att man uppnått karriärstegens allra högsta trappsteg. Men, vafan, det är ett JOBB. Eller kan liknas vid ett, man får ju lön. Kan också liknas vid ett skämt; ofta ett dåligt sådant. Varje dag samma samma men (inte) annorlunda.

Detta dårhus. Denna avskrädets sista utpost. Detta straff som blev mitt liv. Som på samma gång hotar och vårdar den mentala hälsan; bryter ner och bygger upp. Ett steg framåt - två steg bakåt.

Bitterljuvt gnäll som jag är så förtjust i. Men faktum kvarstår. Till Posten återvänder jag ständigt. Som ett förnärmat barn som kommer hem igen när han är hungrig.

Den första mars skall jag åter infinna mig på Posten Gärdet. Och jag ser fram emot det. Vill in i psykosen igen, bli den där maskinen. Världens genom tiderna mest effektiva postman - Björn The Mailman. Snabb på bekostnad av noggrannhet. Dessutom har jag hört att brevbäraren även kan ha en social funktion, att en brevbärare kan le mot sina kunder och även stanna upp och tala vänligt med dem. Den funktionen har jag aldrig tagit till mig. Måste hushålla med den vänlighet som jag har i mig, inte slösa den på hopplösa kunder. "Jag vill bara ha kärleksbrev!" kan en fin gammal tant säga. "Jaha" säger jag surt. "Det här är vad du får". Posten måste fram så att jag kan gå hem. Så: ur vägen för helvete!

Den så kallade "turen" förresten, den är lite som att dö för mig. Livet rinner av mig ju längre den fortskrider, ju fler reklamlappar jag trycker in i brevinkasten. Ser på mig själv i spegeln i en av de få hissar som erbjuds, gör grimaser.

När jag närmar sig slutet på den är det alltid med löftet att detta kan inte fortsätta, detta måste jag ta mig ur innan jag blir gammal på riktigt. Varje tur samma löfte. Det kostar att ligga på topp.

Tillfalligt avbrott

Aterigen drabbas Bjorn The Mailman av tekniska problem. Windows maste installeras igen. Sa jag ber Er: ha talamod! 

Morgontennis

Tennis är en härlig sport. Inte bara att spela eller titta på utan även att lyssna till. Att på morgonen slå på TV'n, lägga sig på soffan och sluta ögonen till ljudet av boll mot racket och ljuvligt lågmälda brittiska kommentatorer - det är massage för en hemmaman efter en natt fylld av vargtimmar. Sakta och mycket säkert glider jag in i en harmonisk, välgörande sömn.

Fan. Jag behöver nog börja jobba igen.

Melody Maker

Härom natten hade jag ännu en gång den där drömmen: Att jag skapar musik. Inte så att jag i drömmen bara går runt och visslar en vag melodi - här handlar det om att jag står för text och melodi och alla arrangemang samt koreografin i framförandet. Dock är det inte jag personligen som står på scenen. Mina verk framförs av olika artister. Har många artister under mitt paraply tydligen.

Musiken har inget att göra med den jag vanligtvis får mina kickar av. I drömmen skapar jag SCHLAGERS med fantastiskt "catchiga" refränger! De liksom sätter sig direkt, vilket ju naturligtvis är förklaringen till den omedelbara succén. Publiken i extas

Vaknar med ett ryck. Drömmen borta, men melodin är kvar, etsar sig fast. Och den funkar! Gör frukost och nynnar på den. Fortfarande tydlig - både melodi och arrangemang. Kaffet injicerar stegvis liv i mitt sömndruckna sinne och melodin luckras upp, återvänder, glider mig ur händerna.

Nästa gång ska jag fånga den.

Clubbing

Thomas "Thompa" Udén.

Hade besök i helgen av ingen mindre än Thomas "Thompa" Udén från Frihamnen i Stockholm. Respekt till den mannen. Det första han gjorde när han anlände var att lägga en liten chokladkaka på sin kudde: "Det känns lite lyxigare så, som på hotell". Därefter drog han i sig åtta friterade kycklingklubbor i ett andetag och somnade.

På väg.

Lördagen tillbringas på gatorna, pubarna och klubbarna. Mycket värme trots regn och rå vind. Hamnar på ett par klubbar; minimalistisk elektronisk musik - vi står i baren, känns inte naturligt att dansa. Djup House på en annan, nu flyter dansen bättre. DJ'n byter tema. En reggaebasgång fyller plötsligt lokalen. "Operation Radication" med Yellowman and Fathead. Kan varenda ord i texten, sjunger med. Dansar mer engagerat nu; det här är ju "min" musik, den jag är - brukar känna så väldigt starkt när jag druckit några Guinness. Omfamnar Petra, sjunger i hennes öra. "Thompa" dansar rytmiskt bredvid samtidigt som han spanar runt i lokalen. Musiken byter åter riktning, vi rumlar vidare.

På nattbussen hem tidigt söndag morgon blir jag skoningslöst påmind om min pyttelilla blåsa. Under en kvalfylld halvtimma är jag fullständigt övertygad om att blåsan kommer att spricka. Jag vill inte dö så här tänker jag. Har så mycket kvar att göra i livet, så många ideér. I Brixton hoppar vi av, jag letar upp ett buskage intill en gata. Efteråt säger "Thompa" att han aldrig hört någon kissa så länge och så mycket. Kanske är min blåsa inte så pytteliten. Vi går hemåt.

När vi gått ett tag springer en mycket påtänd man ifatt oss. Länge går han med oss, känns som en evighet och det är så oerhört påfrestande. Aldrig hört någon tala med en sådan hastighet, verkligen imponerande snabbt. Dessvärre kommer orden inte rätt ordning. Lyckas skaka av honom just innan jag börjar bli rädd på riktigt.

Söndagen ett vakuum. Vi tar farväl av "Thompa" vid Victoria Station. Återigen med en bekräftelse på djup vänskap.

Senti Mental

Tillbringat mycket tid med Spotify Premium de senaste dagarna. Mest har jag, naturligtvis, lyssnat på musik som jag verkligen vill lyssna på. Men jag har även utmanat mig själv genom att söka upp låtar i syfte att ta mig tillbaka - att skoningslöst kastas ner i det förflutna och låta musiken lysa upp dess mörka skrymslen. För musik kan, som ingenting annat, väcka liv i miljöer, känslor, dofter som legat i träda i evigheter. Ingen nyhet kanske, att musik äger den förmågan - men GUD vilka resor Spotify tagit mig med på!

Baccara som med "Yes Sir I Can Boogie" placerar mig i en gillestuga i Ljungbyholm. Runt omkring mig vuxna människor. De dansar, mamma välter ner en vas - en granne fångar den i luften! Eller stöper de stearinljus? Låten drabbar mig brutalt, skakar om och fyller mig med värme.

Boney M's "Sunny" drabbar mig än mer brutalt, tappar andan nästan. Tiden är väl ungefär densamma, platsen en annan. Jag cyklar, sitter på en sadel formad som en limpa. Förnimmer doften av grillat kött, nypon och nyvattnat gräs. Hör det klickande ljudet från en vattenspridare.

Blondie vars "Heart Of Glass" med precision återskapar lyckan i första dagen av ett sommarlov. Fredagsgodis och en frisbee som lyser i mörkret. Svenska Mad. Samtidigt utdelar låten ett stick av ångest; kan inte formulera varför. Plågsamt att lyssna, stänger av.

Rejält omskakad nu. Nog bra om jag tar en promenad. Kanske går jag till Brixton.

Bananas

Night Reggae Food

Lagade lite jamaicanskt krubb ikväll. Ris, bönor, kokosmjölk, paprika, vitlök, lök och koriander i en enda röra. Gegga skulle man nästan kunna säga. Till det stekte jag lite plantain bananas.

Slafsade i mig geggan och bananerna med mycket stort välbehag. Bar överkropp för att inte spilla ner skjortan, bordskick som en GRIS när jag äter ensam.

Ovärdigt

Höll på att kosta mig livet.

Flyttade det sista från Kollektivet till vårt nya boende i Stockwell idag. Sannerligen skönt att hämta den sista packningen och därmed få ett avslut på ett trauma, tro inget annat, men FY fan så tungt det var. Ser kanske inte så farliga ut, väskorna på bilden ovan, men skenet bedrar. De höll på att döda mig. Var femte meter var jag tvungen att stanna för att andas och gråta. IKEA-påsens handtag trängde djupare och djupare in i mina fingrars kött, mina armar likt en apas.

"Damn you God!" skrek jag och hötte med näven mot skyn.

Dessutom är det förnedrande att flytta sitt bohag på detta sätt; släpandes på gator och i trängseln i en tunnelbanevagn. Stå där med ett jävla täcke till allmän beskådan, känna medpassagerarnas hånfulla blickar. Svettpärlor i pannan. Utsatt och blottad.

Övervägde faktiskt att beställa en taxi de sista tio metrarna för återvinna någon slags värdighet.

Dub Vendor

Dub Vendor fotograferad på tryggt avstånd.

Som jag har tjatat och pratat om denna affär. Nästan jobbigt har det nog varit, kan jag tänka, att lyssna till detta ältande om denna affär. Åk dit då, gå in och var där då om det är så viktigt för dig. Det är ju bara en affär - vad är det som hindrar dig?

Men jag åkte aldrig dit. Det var enklare, bekvämare att bara prata om Dub Vendor - Londons nummer ett reggaeskivaffär.

Så idag serverades den mig på ett silverfat. Steg av en buss på Lavender Hill i hopp om att hitta hem till fots, hade hamnat lite på sniskan, och så var den bara där. Mitt framför mig. "Här är jag. Kom in nu och få det överstökat" tycktes den säga till mig. "Gå in och bläddra bland import singlarna som att du vet vad du letar efter."

Jag gick inte in, blev bara stående utanför ett kort ögonblick; hann se att det bara skulle bli jag och mannen bakom disken om jag gick in. En obehaglig situation i vilken affär som helst, i denna omöjlig.

Jag vet ju inte vad letar efter längre.

Bostadsratt

Har i dagarna tagit ett banklan och kopt en bostadsratt. Banklan och bostadsratt var fram till detta tva okanda begrepp for mig. Likasa rorlig ranta och fast ranta och bottenlan och topplan. For att inte tala om renovering. Begrepp som fatt mig att borja svettas av angest, tristess och utanforskap vid middagar. Jag tankte att denna begreppsvarld kommer jag aldrig att bli en del av. Ville det inte heller.

Men nu ar jag alltsa dar sjalv. Bostadsrattsinnehavare. Hurra!

Åldersförvirring

Det räcker nu. Jag menar, hur ska jag på allvar kunna ta tag i mitt åldrande när jag alltid måste uppvisa legitimation på Systembolaget? Det är ju svårt att åldras med värdighet då det fortfarande alltså inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att jag inte är en tonåring; snarare tycks det vara mycket troligt eftersom jag VARJE gång måste bevisa att jag har åldern inne. De enstaka tillfällen då jag inte behöver det är en triumf.

Jag slutade vara tonåring 18 november 1989. Har mitt utseende inte åldrats sedan dess? Det innebär ju i så fall att jag skulle kunna smälta in som elev på gymnasiet. Svindlande tanke. Är detta ett slags straff för att jag aldrig tog studenten?

Jamaican Poetry

"A life without a wife is like a kitchen without a knife"

Prince Far I

The Return Of Mailman

Mailman and his wife.


Skrev just ett mejl till min boss pa Posten. Bonade och bad om att fa komma tillbaka och arbeta TIDIGARE an bestamt. Kanner mig lite som en sadan dar fange som, efter frigivningen, begar nya brott bara for att fa krypa tillbaka in bakom galler. For dar, i fangelset, vet han i alla fall vem han ar.

For det var ju sa jag upplevde detta med att arbeta; jag kande mig frihetsberovad. Arbete var ett nodvandigt ont som tog av min tid! Tid som jag kunde ha till sa mycket annat, oklart vad. Och det ar fortfarande oklart. En sak var dock klar: Arbete ar Satan.

Nu hade alltsa tiden givits mig. Sex manader, minst, i London. "Du har fatt en gratischans - utnyttja den!" sades det till mig. Det var liksom nu eller aldrig. Snart skulle jag fylla fyrtio och chanser som denna, de far jag inte fler ganger i detta liv. Vissa gick faktiskt sa langt att de kallade det for ett misslyckande om jag nagonsin atervande till Posten.
Men det drojde inte lange, knappt en dag ens, innan jag totalt forlorade mitt fotfaste i tillvaron. Utan ett arbete att gnalla pa, langta bort fran, behovas pa - ar jag ingen.