Förenades åter med mitt gamla postverk igår. Men det var ett annat postverk än det jag lämnade för ett halvår sedan. Denna en gång så stolta samling brevbärare; nu spillror utan en framtid i sikte. Den stadigt minskande postmängden har gett upphov till skräckvisioner, den ena värre än den andra. Det talas om brevbärarturer som är åtta timmar långa, om hur vi kommer att ersättas av maskiner. Brevbärarna blir öar - skilda från varandra, berövade gemenskapen med sina bröder och systrar. Förvägrade den värdighet som detta arbete faktiskt kan bringa.
Naturligtvis var min återkomst både efterlängtad och viktig. Som en ofrivillig Messias träder jag in. Men hur ska jag kunna ingjuta hopp hos dessa människor? Nu när de behöver det som mest. Kan jag sätta spjärn emot denna oundvikliga utveckling?
Förmodligen kan jag inte det. Men jag finns här nu.
