Morgonmöte 08.45

Klockan 08.45 kallas vi till morgonmöte på min arbetsplats, så är det varje morgon. Just idag är det fredag, och det märks bland de blåklädda som samlas kring den stora vita tavlan och den väntande arbetsledaren: stämningen är uppsluppen, på gränsen till sprallig. 

   Mötet inleds och sorlet lägger sig. Och det är de vanliga punkterna som gås igenom, som på alla morgonmöten, om personalläget, arbetstider och rutiner. Brukar lyssna med ett halvt öra, samtidigt som jag tillåter mig själv att sväva iväg något. Morgonmötet är faktiskt ett rätt skönt avbrott i arbetet. 

   Jag vandrar slött med blicken över mina arbetskamrater; de flesta är placerade på samma plats varje möte. Soffan och fåtöljen bredvid är alltid upptagna av samma personer, vi andra står utspridda. Leker ibland med tanken att förekomma kvinnan som gjort fåtöljen till sin, att sitta där som vore det inget konstigt med det när hon anländer till mötet. Tänk hur hela världsordningen skulle ruckas, det vore verkligen uppfriskande! Men jag slår alltid bort tanken, det är inte värt det. Kvinnan bär inom sig en best nämligen, ett mycket lättväckt odjur; jag har själv stått inför det. Hennes vrede bryr sig inte om sin mottagare, den vill bara få sitt utlopp. Man står handfallen inför den, och det är mycket obehagligt. Därför låter jag henne sitta i sin fåtölj.

   Den långa soffan ockuperas av männen som bär kortbyxor året runt. Det förenar dem, att de aldrig bär långbyxor därute, oavsett väder. Föreställer mig att det började för många år sedan, då de var unga och ville bevisa något för varandra, och sedan har det bara fortsatt. Den tycks viktig för dem, denna gemenskap, och det är ingenting man skämtar om. Ibland säger jag till dem att det är klart de också ska få äga ett par långbyxor och slippa detta elände i svinkylan därute, att jag kan snacka med någon klädansvarig åt dem, men då blir de förnärmade. "Vi vill HA kortbyxor på oss", fräser de. Det är ett märkligt sällskap.

   En minut in i mötet korsar en man mötesområdet i en diagonal, varje gång. På sin väg stoppar han in en snus och plockar därefter upp sin telefon. Så ställer han sig vid kaffeautomaten och ger sitt ansikte en snabb massage med ena handen, varefter han börjar scrolla på sin lur. Han har också kortbyxor på sig, men har alltså valt denna plats. 

Rutinerna är gjutna i betong för vissa, vi andra är mer spretiga i våra förhållningssätt. För en tid sedan, det var också en fredag, råkade jag rentav missa samlingen. Det skulle visa vara mycket olyckligt. Halvvägs på väg mot mitt distrikt ringde en arbetsledare. Tydligen hade jag inte tagit med den speciella försändelse som skulle delas ut till alla hushåll denna fredag, det hade några av kortbyxorna noterat, var jag inte på mötet? Hade inget annat val än att erkänna och vända om, tillbaka till kontoret med mössan i hand. "Det finns ju en ANLEDNING till att vi har de här morgonmötena!", fick jag höra när jag skamset smög in på kontoret för att reparera mitt misstag. 

   

Den här morgonen står kontorets chef bredvid arbetsledaren. Han gör det lite då och då, när han vill prata med oss efter att punkterna gåtts igenom. Har det varit en arbetsam vecka låter han gärna oss veta att vi kämpat väl, att han uppskattar hur vi "krigat" oss genom dagarna. Andra gånger kan tonläget vara något strängt, om vi behöver skärpa till oss i något avseende. Det kan hända när arbetsbördan är mildare under en tid, då postmängden sviktar, att brevbärarna förslappas och rentav smiter hem före arbetstidens slut och därför behöver en uppsträckning. Andra gånger vill han bara påminna oss om nån blankett som ska fyllas i, eller att vi ska fortsätta att vårt ansvar under den pågående pandemin.

   Jag gillar honom, tänker jag. Vet väl egentligen inte särskilt mycket om honom, hur han lever sitt liv, men jag föreställer mig att det är gott. Spelar golf gör han, seglar säkert också; ja, hela han utstrålar aktiv livstil på ett sätt som är rätt tilltalande. Det är lätt att föreställa sig honom i situationer som signalerar livskvalité: vid grillen en sensommarkväll, eller tillsammans med sin familj på skogspromenad. Chefskapet han representerar faller mig i smaken; hur han glider runt i lokalen och även deltar i arbetet emellanåt. Hans yttre är behagligt, han månar om det på ett väl balanserat vis, och vad gäller hans verbala förmåga så har jag inte heller där några invändningar. 

   Nu står han han där med sitt sedvanliga lugn och väntar på att få ta till orda. Arbetsledaren lämnar så över, och han inleder med att berömma oss i denna tuffa tid, det har verkligen varit mycket att stå i. Sedan tar han ett djupt andetag och tonläget förändras, det antar nu en mer förmanande klang:

"Nu måste jag, återigen, påminna er alla som inte har körkort att ta det. Ni har ett år på er. Och säg nu inte att ni inte visste, i tio år har vi tjatat på er om detta. Har ni inte körkort om ett år kan ni inte längre räkna med att vara anställda här, det kommer att vara ett krav då!"

Helt tvärt är jag i allra högsta grad närvarande på mötet, vad är det han säger? En kyla genomfar mig och mina ben domnar. Det är nästan spännande, hur han lyckas kasta mig tillbaka till skolåren och dess mörker, då när försummelsen och förträngandet ideligen kom ikapp en. Jag har ju inget körkort, jag kommer inte att ta ett, jag är förlorad. Känner att jag borde höja rösten, kanske säga något om facket, vad de säger om det här, men jag gör inte det eftersom jag är ett barn nu.

Han låter orden sjunka in, byter därefter ämne: Ett parti pepparkakor och lussekatter har precis anlänt till fikarummet. Så blir han så där allvarlig igen: "En pepparkaka och en lussekatt var, ta absolut inte fler för då räcker det inte till alla!"

Mötet avslutas och de blåklädda sprids i lokalen. Stämningen är nu något dämpad, i alla fall bland dem som inte har körkort, och det är ganska många. Helgen som var så efterlängtad,  nu kommer den trasas av framtidsoro. I fikarummet samlas några runt kartongerna med julfika, jag är en av dem. Och värmen som plötsligt ersätter iskylan från mötet och sprider en smekande insikt inom mig är så behaglig och förlösande att jag skälver till: Det är dags nu, den här fågeln kommer snart att lämna sitt bo. Om ett år flyger jag vidare.

Tar tre pepparkakor, kommer ändå räcka till alla.

Prolog

Vi blir kvar utanför ingången till höghuset där han bor. Mörkret är kompakt, men ändå inte: det svarta höljet ovan oss pryds av små vita ljuspunkter. Det är en stjärnklar kväll. Eftermiddagen har vi tillbringat i hans rum, jag har spelat in några skivor på kassett. Vi gick ut sen, tog en promenad, planlöst drog vi runt in i skymningen. Och nu står vi här, småpratar vidare lite. Det gör vi mest hela tiden, våra samtal vill liksom aldrig tona ut. 

Stjärnorna pockar på uppmärksamhet, kräver att vi betraktar dem. Han gör en gest upp mot himlen, mot det glittrigt mörka. "Tänker du på det där ibland?" Jag höjer ena ögonbrynet för att fiska fram vad han syftar på. "På var vi är, vad vi är, du tänker väl också på sånt?" 

   

"Ja, det gör jag", svarar jag, lite prövande.

Han och jag hade ju varit ute så många stjärnklara kvällar förr, med hans stjärnkikare, och studerat stjärnor och planeter därute. Även hans mamma var med, och det var särskild form av gemenskap; jag värdesatte den mer än själva stjärnskåderiet: hur vi gav oss iväg i skymningen, ut på ett uppdrag. Och jag tittade in i den väldiga astronomiska kikaren och han berättade om stjärnbilder, om avstånd, och det svindlade behagligt. Det gav ett perspektiv som inte gick att omfamna, och jag trivdes där. Tillsammans svävade vi fritt, förlorade i en ändlöshet. Sen, i hans mammas bil på väg hem, var det som att lämna en fantasi och återvända in i verkligheten. Men i själva verket var det ju precis tvärtom.

Stjärnornas konstellationer och namnen på planeter var inget jag tog med mig från våra utflykter, bara insikten om att det finns ett vetande som inte går att nå, inte för någon. Det teoretiska är endast ett sätt att värja sig mot just detta, att vi aldrig kommer att förstå. Därför har jag så svårt att lägga dem minnet, namnen och orden som ska beskriva allt det som pågår därute. Samtidigt ville jag lyssna till hans undervisning, på allt han kunde om prickarna i det svarta, eftersom det förstärkte upplevelsen. 

   Han var mycket intresserad av astronomi och så stolt över sitt instrument. Han hade gnetat och sparat tills han haft råd med den, och nu tog den upp hela hans rum när han inte tog med den ut för att stjärnskåda. Den var stor och klumpig, otymplig, och oftast såg man inget alls genom den, bara suddigt mörker. Men jag spelade med, sa att jag såg saker jag inte såg. Alltings obegriplighet räckte gott för mig.

"Visst är det sjukt att vi är mitt i allt detta? Och hur vi lever våra liv, om det nu är det vi gör, på en plats som inte finns eftersom den drunknar i oändligheten? Han gör en tankepaus, väntar inte in något svar. Så tittar han upp mot stjärnorna och skakar lätt på huvudet. "Funderar på att sälja stjärnkikaren, den är så klumpig ändå."

Vi stod länge och resonerade om det som saknar slutsats. Vi var väl runt fjorton, och det var ett samtal som jag fortfarande idag kan återvända till; om tiden, om alltings egentliga meningslöshet. Att existensen är en futtig sak, men också praktfull i all sin vilsenhet, mitt i detta mörker som omger oss alla.

Åren gick sen, vår vänskap avslutades på vägen, och kanske betyder det inget. 

Därnere i källaren

Varje dag till och från jobbet cyklar jag förbi huset med den stora trädörren bakom vilken jag tillbringat så mycket tid, och vanligtvis noterar jag det knappt. Stan är ju proppfull med minnesmarkörer från andra tider och jag är vidare i livet. Men jag kan iallafall konstatera att etablissemanget fortfarande är aktivt, att nya förmågor frekventerar inrättningen. På eftermiddagen, när jag cyklar förbi på väg hem, brukar jag slänga en blick på ställets uteservering som brer ut sig på torget, på människorna som sitter där i solen med immiga flaskor i silverhinkar. Men det väcker inget i mig, för jag kan inte relatera. Det var inte där jag satt, det var i det mörka, rökiga skrymslet därinne, nere i källaren. Varje vecka var jag där, ofta flera gånger. Källaren var mitt tillhåll, så hade det slumpat sig. 

Det var den tidens förströelse, och egentligen var det väl bara ett tidsfördriv bland andra, att vara full och stenad i en källare på stan. Jag var yngre då, och jag har svårt att se på tid som bortkastad. Dessutom hade tiden och källaren inte med varandra att göra då jag inte verkade inom något tidsbegrepp. Jag stod utanför föreställningar om tid och rum; jag befann mig endast. Naturligtvis noterade jag datum som passerade, liksom årstidsskiftningar, men i övrigt var tid inget som jag varken ville hålla fast vid eller låta gå. Den var oväsentlig, och möjligen är det vad man syftar på när man talar om "att leva i nuet".

Jag var fri, eftersom jag var ensam. Därför sökte jag mig till källaren ständigt.

Men hur vågade jag? Det är fascinerande för mig idag, precis som det där hopptornet i min barndom: Tio meter upp i luften och jag sprang längs hela avsatsen och kastade mig ut. Det hårda, kalla vattnet långt därnere, jag var utan fruktan. Eller: jag omfamnade skräcken, lät den kittla mig. 

   Var jag ens rädd därnere? Borde jag ha varit det? Idag - när blotta tanken på att vara hemifrån kvällstid, för att inte tala om nattetid - skrämmer mig på ett sätt som kanske inte är rationellt, är svaret såklart att jag borde ha varit det. Men det är ju den jag är nu, och jag värdesätter den rädsla jag upplever inför sammanhang bortanför, för jag ser på den som att jag hittat hem. Och det hade jag inte då, långt ifrån. 

En kväll hade jag bara kommit halvvägs nerför trapporna då en antagonist snurrade runt framför mig, hoppade upp och kicksparkade mitt ölglas ur min hand. Precisionen var imponerande och min första reaktion var därefter: jag var paff inför sparkens exakthet. Han och jag låg i konflikt med varandra, det hade böljat fram och tillbaka sedan en rätt lång tid. Ibland kunde vi vara rentav kärvänliga när vi sågs, men den här kvällen var attityden helt uppenbart en annan. Glaset for in i väggen och spred omkring sig en dusch av splitter och öl. Vi stod och stirrade stint på varandra alldeles kort innan två vakter var framme. De kände till vår historia: "Vi har haft koll på er, det var ju bara en tidsfråga innan det skulle smälla", sa en av dem och förde tillsammans med den andra iväg min rival. "Och jag då?", hojtade jag efter dem. "Du kan vara kvar, huvudsaken är att ni är på olika platser." 

Jag var nöjd med det svaret, och fortfarande imponerad över hur han lyckats pricka mitt glas. Jag fortsatte ner i källaren och fram till baren och beställde en ny öl. Mitt sällskap och jag satte oss så ner och drack och rökte, som vi alltid gjorde härnere. Det gick på rutin. Runt omkring oss pågick den vanliga aktiviteten, det var en enda röra. 

   Musiken jag kunde urskilja föll mig ofta i smaken, och det var väl också en faktor som ledde mig hit. Tyckte om att sjunga med i refrängerna tillsammans med vänner och dansa runt på det lilla utrymmet som tjänade som dansgolv. Ofta noterade jag ilskna blickar hos andra gäster om jag råkade ta lite mycket plats, men det var inget som bekymrade mig; snarare hade det en eggande inverkan. Jag var svettig och mina tankar var upplösta, pulveriserade av det rus som var min enda strävan. 

Lokalen var ett akvarium, med faror lurandes överallt. Själv var jag sinnesrubbad därnere, men ofarlig för min omgivning. Samtidigt visste jag att min blotta uppenbarelse kunde väcka ont blod hos somliga. Som jag minns det var jag orädd, men sipprade det ändå ut små ångor av ängslan? Och triggade den igång instinkter hos somliga, likt hundar som känner doften av bävan och därför går till attack? 

Knappt hade jag hämtat mig från incidenten i trappan förrän nästa hotbild uppenbarade sig, den här gången var det en för mig okänd man. Genom att kasta en glödande cigarett på mig hade han påkallat min uppmärksamhet. Den landade i mitt knä och jag slog undan den och spanade efter avsändaren. Han stod en bit bort, ensam utan sällskap, och blängde på mig. Blicken var densamma som jag mött så många gånger förr, oklar men samtidigt obeveklig. Mannen därborta hade fått vittring på min oro, och nu ville han slå till. Han tände en ny cigarett och gick fram och askade på mig där jag satt, fortfarande överrumplad av den plötsliga attacken. Han och jag hade ju ingen historia, inget otalt. I vanlig ordning gjorde jag ingen ansats till att försvara mig, och han fortsatte med sin cigarett, glöd och aska regnade över mig. 

Han fördes bort sen, fick lämna stället precis som den andre. Det var rutin. Jag blev kvar natten genom. Det var bara ännu en onsdag på mitt favorithak, på fredag skulle jag hit igen, och säkert även på lördag. 

Det var så jag roade mig när jag var ung och fri tänker jag och cyklar vidare, bort från stan.

Praktikanten

Lärarrummet var tomt så när som på oss två, jag och min handledare. Det var ett så kallat enskilt samtal. Hon malde på och jag hade väl inte väntat annat än det hon nu uttryckte. Jag var en olämplig person på denna plats, jag visste det.

"Du är ju inte den initiativtagande typen, så är det bara."

Ett så självklart konstaterande från en handledare. En människas bedömning av en annan människa. Hennes granskning av mig just här. Kort därefter avslutade hon vårt samtal, hällde upp ännu en kopp kaffe och skyndade iväg. Hennes tonläge var likgiltigt när hon uttalade orden, hon sa det liksom i förbigående. 

Jag gick en kortare sväng på en fritidspedagogutbildning och gjorde praktik på en skola, en sån där stor variant med oändliga korridorer där skriken studsade mellan väggarna, och då ingick såklart utvärdering: hur hade det gått för mig såhär långt? Jag satt kvar i min ensamhet, försökte låta handledarens meningar sjunka in. Men orden hade redan flugit iväg. Endast en mening, den om initiativtagande, hade fastnat. Istället försökte jag ännu en gång formulera något slags svar på varför jag satt där jag satt nu, vad berodde det på att jag sökt mig hit? Var det ett uttryck för något slags utdraget självskadebeteende? 

För inte kan jag ha varit på jakt efter nya erfarenheter och miljöer som skulle tjäna till att vidga mina vyer: Platsen var ju identisk med den jag lämnat bakom mig, den som jag för alltid skulle bära med mig; ett rum i mitt inre där olust inte kan förmås kläs i ord, där ingen horisont kan skönjas. Nu befann jag mig här igen, och allt började om. Här var jag alltid densamme och det var verkligen fascinerande hur jag förmådde återskapa mig själv: placera mig bara på denna plats så blir jag åter denna fladdrande existens blottad inför verklighetens bryska onåd. Något ville mig inte väl, annars satt jag inte här. Eller någon: var det jag själv?

Dörren öppnades och min tankegång skingrades. Två lärare kom in i rummet och kastade en snabb blick på mig utan att hälsa. De slog sig ner i varsin fåtölj, en av dem slöt ögonen och den andre stirrade tomt framför sig. Jag var en praktikant vid frontlinjen, en av många som skulle passera utan avtryck. Jag betraktade mitt papper, mina anteckningar från mötet gick knappt att tyda, ens av mig själv. Var väl mest för syns skull som jag klottrat ner enstaka ord och några meningar. Vek ihop arket och stoppade det i min bakficka, lämnade rummet.

Upplägget var ju så enkelt: jag gick på lärarhögskolan för jag hade fått för mig att jag ville arbeta som fritidspedagog. Nu gjorde jag praktik på en skola. Utbildning, praktik, arbete, det pågår överallt, hela tiden; vårt samhälle bygger på det. Och jag är bara en del av det, så varför var detta ett skoningslöst experiment för mig, en pärs som jag skulle överleva? Hade sökt mig hit för att bringa ordning i mitt liv, för att kunna se en framtid, men nu hade jag kastat mig själv till en dåtid som jag under så lång tid kämpat med att betvinga. Som att den hela tiden legat mig i hasorna när jag var därifrån, redo att plötsligen fixera ett nackgrepp på mig och slänga mig tillbaka till skolgårdens lervälling. 

Men det förflutna håller inte på så. Det fixerar inte nackgrepp på oss och sätter oss i en tidsmaskin. Jag var här för att jag valt att vara här. Och praktikanter är vi alla nån gång, det ingår. Man får vara osäker då, och vag, för man är inte fullärd och redo att ta sig an skarpa situationer. Det är en process som leder oss framåt. Ingen föds färdigutbildad.

Gick genom korridorer, saxade genom skolklasser i spretiga uppställningar utanför klassrummen. Jag var på väg ut, det var kvartsrast och jag skulle vara där då, observera och också ingripa om så skulle behövas. Min handledare var redan på plats när jag kom ut. Hon nickade kort åt mig, svepte därefter med blicken över verksamheten som pågick runtom henne, och sedan tillbaka på mig. 

   Försökte stärka mig själv, tänka tillbaka på livet mellan detta och dåtiden, men jag var svag, konturlös. 

Jag stod här igen, bokstavligen: på skolgården i senhöstens småspik. Men nu var jag inte en i någon av alla dessa klungor som drev runt, eller ensamvargen som dragit sig undan. Inte heller var jag ingen alls, men nästintill: jag var praktikanten.

Idag har jag tagit mig långt därifrån. Att arbeta på skola var inget för mig, naturligtvis inte. 

Men praktikant är jag alltjämt.

Asplövet

Lokalen är stor och den myllrar av människor. De flesta vet jag inte mycket om; hur de lever sina liv utan den blå uniformen. Några få vet jag desto mer om, de som har kommit att bli mina vänner som jag mer än gärna delar djupare tankegångar tillsammans med, och som jag stolt låter ta del av det som är mitt liv. Dessa få värnar jag om, för med dem kan jag vara transparent. Utan denna lilla gemenskap vore denna arbetsplats sannerligen en outhärdlig plats att befinna sig på.

Dagarna avlöser varandra, blir till veckor, år, decenier. Det svajar och kränger emellanåt, men vi fortsätter att ty oss till varandra. Utanför fönstren i lunchrummet där vi varje morgon dricker vårt kaffe skiftar ljus till mörker, regn till snö; vissa morgnar sitter vi tysta, andra inte. 

   Jag behöver dem, och möjligen är det så att det snarare är jag som tyr mig till dem nu, och inte vi till varandra. För jag känner mig inte helt säker därute på golvet, bland de andra; den blåklädda massan. Inte längre, inte sedan den där tisdagen för tre veckor sedan. Den som hade börjat så bra; morgonfikat som varit så kul och rentav berikande, och när vi sedan skildes åt och spreds ut bland de andra gick jag och log fortfarande, för jag tänkte på mina barn eftersom vi just pratat om dem. Det var just i denna stund - då allting stod i harmonisk balans; arbete, vänskap, familj - som attacken kom, helt oväntad.

   

Först förstår jag inte varifrån den kommer, denna gälla röst så fylld av ursinne, eller ens att den är riktad mot mig. Men så uppfattar jag mitt namn i den vredgade svadan och förstår så att jag är ytan mot vilken detta hat riktas. Jag ser henne aldrig, bara hör. Hon står bakom en pelare en bit bort och skriker ut sina förvridna anklagelser samtidigt som tystnaden sänker sig runtomkring. Den gör så, tystnaden, vid sådana här tillfällen. Har själv varit en del av den så många gånger, stått vid sidan av och förundrats, kanske även roats, av galenskaperna. Nu är jag själv måltavlan, och jag känner ljuset lämna mig; hur hennes ord smular sönder allt det som är fint i livet, ersätter det med hennes mörker. Det hon uttrycker är obegripligt: orden betyder inget, de är bara tangenter på hennes förbittrade klaver. 

   Så tystnar hon tvärt, försvinner in bland skuggorna. Kvar står jag och de andra. Ett stilla fniss vågar sig fram, även jag tvingar fram ett leende. Hon är ju ökänd för sin oberäknelighet, för sina plötsliga utbrott, jag vet det. Det här är inget som egentligen är riktat mot min person, det ligger hos henne och helt uppenbart är detta något hon skulle behöva jobba på, att inte ta ut sina egna tillkortakommanden på sina medmänniskor. 

Men ändå. Där och då flyttar hon in. Jag kommer att bära hennes sorg, hennes skit, inom mig en lång tid framöver. Trots att jag inte vet någonting om det, hennes liv. Jag kommer att vända och vrida på det hon skrek åt mig, för tänk om hon hade rätt, att jag verkligen är en hopplös person? Och jag vill nästan få det dit, bara för att finna någon form av logik att vila i.

Morgonen därpå satt vi samlade igen med vårt kaffe och våra morgontidningar. Jag satt tyst, orkade inte prata om gårdagens trauma, men det var i sin ordning, vi tar det sen. Tittade ut genom fönstren, lät blicken svepa över hamnen därutanför. Fortfarande var det sommar, men alldeles snart ännu en höst. 

Skarpa obetydligheter

Två resor, den första till Grekland och den andra till Storbritannien. De var på två veckor vardera, och de företogs under två sommarlov efter varandra då jag gick på mellanstadiet. Det var bara min mamma och jag som åkte, resten av familjen stannade hemma. 

"Vi kände, din pappa och jag, att du behövde komma ut lite i världen, liksom tuffa till dig lite." Mamma och jag halvligger bredvid varandra i varsin solstol i min systers trädgård när samtalet glider in på de båda resorna. Det är närmare fyrtio år sedan nu, och egentligen har vi aldrig talat särskilt mycket om de där veckorna vi tillbringade tillsammans bara hon och jag, mamman och sonen: kvinnan och pojken. Inte för att resorna skulle vara ett känsligt ämne oss emellan, inte alls så. Men måhända är det så, att våra upplevelser skiljer sig åt så pass mycket. Jag var barnet då, hon var kvinnan i fyrtioårsåldern, vi levde i varsitt universum. 

   Jag skrattar till åt det där med att "tuffa till dig lite", för som jag minns det gjorde mig resorna såklart än mer skakis än tidigare. "Aha, det var så ni tänkte", svarar jag och känner igen resonemanget, det följde mig under så lång tid. Men nu sitter vi här, inte jämngamla men åldersjämlika, och jag känner att jag vill dra fram några scener som behållit sin skärpa på min vidare färd genom livet. Det är väl inget särskilt med dem, för man väljer ju inte alltid vad som får fäste i medvetandet för att sedan bli ens följeslagare. Charterresan till Grekland, hettan, de salta kallsuparna, glasen med Coca-Cola med is och citronskiva på balkongen när solen drunknade i Medelhavets horisontlinje, tågluffen genom Storbritannien, Bed & Breakfasts och duggregniga morgnar i skotska byar; ur detta frigörs sig egentliga obetydligheter, minnesbilder som bara tillhör mig nu och sedan ingen, men jag vill dela dem med min medresenär, min mamma. För vi var ju där samtidigt, och nu sitter vi här och som så ofta sveper samtalet in över dåtiden, hur vi tänkte då; och vi möts häri - det är berikande att väga våra gemensamma erfarenheter mot varandra och därigenom inse att vi ofta var på skilda platser då, samtidigt som vi var så nära. Så jag berättar min version. De ligger ju ändå så nära till hands, dessa skarpa bilder. 

Först ut, Grekland:

...En man som jobbade på hotellet där vi bodde, en dag frågade han min mamma om han kan kunde ta med henne och mig på en liten sightseeing i området med hans jeep. Turen var oändlig, uppför serpentinvägar och brummandes fram på grusvägar som vräkte upp damm i ögonen. Jag satt i baksätet, mamma där fram. Jag minns den faktiskt inte särskilt väl, själva utflykten, det som etsat sig fast är mammas upplevelse av den, det hon sa efteråt.

"Vi åker inte med honom nån mer gång. Hans arm "råkade" röra vid mitt ben lite för många gånger."

Vi stod på hotellets restaurang när hon uttalade orden, vid kranarna med dryck. Jag hade just hällt upp ett glas apelsinjuice.

...Mamman med sonen i min ålder från Skåne. Tydligen var hon mycket angelägen att hennes son skulle ha en lekkamrat på deras vistelse här, har mamma senare berättat, och det fick bli jag. Av vår relation minns jag inte mycket, kanske upplevde jag den som något krystad.

   Det är blodet på ryggen, det klarröda mot pojkens brunbrända hud, som jag ser idag. Även den vita sanden färgades röd där han låg när bromsen plötsligt attackerade honom, alldeles intill trampbåtsuthyrningen. "De gör så, bromsarna, sliter av ett köttstycke från kroppen på en." sa mamma strax efter.

...Jag läste inte särskilt mycket böcker på den tiden, lyckades liksom aldrig fastna i dem. För mamma var detta något bekymmersamt, och hon försökte hela tiden uppmuntra mig till att läsa mer. "Många i din ålder är ju i den så kallade "bokslukaråldern" nu, varför kan inte du vara det också?"

   Hon hade lånat en bok på biblioteket hemma, och jag satte mig motvilligt med den på balkongen. Men min ovilja skulle snart övergå till ett begär, jag kom att längta till boken och började rentav smygläsa den på toaletten. Särskilt vissa segment i den kunde jag läsa gång på gång. Kommer inte ihåg handlingen i boken, men mammas fråga sitter kvar som den renaste klang från en kyrkklocka. Klockan var tjugotre minuter över fem på eftermiddagen och vi skulle precis lämna rummet för att gå och äta middag när hon ställde frågan med en tonalitet som jag fortfarande idag inte lyckats tolka:

"Är det mycket sex i boken Björn?" 

"Nej", ljög jag.

------

Året därpå, som sagt, Storbritannien. Mamma hade köpt oss ett tågluffarkort. Har för mig att denna resa var något mer konfliktdrabbad än den tidigare, säkert för att jag nu var ännu ett år närmare tonåren.

...Vi hade väl rullat fram ett par dagar när vi träffade på två av mammas elever från sjuksköterskeskolan. De två unga männen var precis som vi ute på tågluff, och, tänka sig, nu befann vi oss på samma tåg. Jag märkte på hur de tilltalade min mamma att hon var en respekterad lärare på skolan. Det var trevligt - och det tyckte även jag som kunde ha svårt för påtvingade sociala situationer - att umgås med dem en stund inne i vår kupé. Vi skildes åt, och de begav sig mot resturangvagnen. 

Några timmar senare såg jag dem igen. Nu satt de utslagna i sin egen kupé, med huvudena hängandes och slängandes och munnarna vidöppna. Jag förstod inte riktigt vad det var jag såg, vad hade hänt? Jag visade mamma och hon betraktade sina studenter. Hennes ansiktsuttryck just då, det är det jag minns så tydligt.

...Ute i den tidiga regniga morgonen i en by nånstans i Skottland vandrade jag med bestämda steg. Mamma hade gett mig den exakta mängden mynt så att jag kunde handla bröd på bageriet. Tänkte att jag bara slänger upp pengarna på disken och pekar på brödet, behöver faktiskt inte öppna munnen. Plötsligt skrikande däck och en duns. Katten låg på sidan och skakade ur sig det sista av livet. Den var vit med brunorangea fläckar.

...Mot slutet av vår resa kände mamma att hon skulle vilja gå ut på en pub på kvällen, utan mig. Vi bodde på ett Bed & Breakfast hos ett äldre par, jag tror det var i Wales. Hon gjorde så och jag lämnades med de gamla. Deras vardagsrum var murrigt och varmt av den öppna spisen. Det var plågsamt bortom fattning, naturligtvis var det så, men det jag bär med mig är den mycket korta sekvens när tanten erbjuder mig en Mars-bar och hur jag satt där, förstelnad av fasa, oförmögen att på något endaste sätt kommunicera.

Att jag blev övergiven där, minns att jag upplevde det som ett svek.

"Ha ha, ett svek? Men det var väl inte särskilt märkvärdigt att jag gick ut ensam, bara en kväll?" Mamma har lyssnat uppmärksamt på mina små scener, men nu känner hon att hon måste bryta in. För så var det ju inte, inte för henne. 

 

Min dotter avbryter så vårt samtal, vi ska gå ner till stranden nu. Min andra dotter och min son ansluter också, tre universum skapade av mig. Tre ständigt växande minnesbanker.

Det nakna

Jag var fjorton år och på väg till min första krokilektion. Det var mamma som anmält mig, hon tyckte väl jag hade någon slags potential att utveckla. Och jag tänkte att man ritar lite vad man vill kanske. Sitter och kluddar lite som man alltid gjort liksom, men med lite vägledning från en vuxen. Som i skolan, fast utan all oordning.

Vi var ett liten sällskap. De såg alla vänliga ut, kursdeltagarna vid borden. Jag var helt klart yngst, och det ingav en känsla av trygghet: detta var en vuxenvärld jag uppfattade som säker, skyddad från det där andra. Kursledaren välkomnade oss, hon log varmt och bad oss ta fram våra papper och pennor.

En ung kvinna stod vid hennes sida, hon såg bra ut och när hon lät sin blick vandra mellan oss deltagare mötte jag den inte, utan tittade genast ner på mitt papper. Så presenterade hon sig alldeles kort och försvann därefter in bakom ett skynke. Jag förstod inte vad som pågick, men tänkte att snart får vi väl börja rita och måla.

 Efter en stund kom hon ut igen, den här gången helt naken. Jag visste inte hur att reagera, men när jag tittade mig omkring på de andra kursdeltagarna verkade det inte förvåna dem det minsta att det plötsligt stod en spritt språngande naken kvinna framför dem, snarare blev de hastigt fokuserade, som att de hela tiden varit beredda på detta.

Jag hade kastats in i ett sammanhang, ett skarpt sådant. Detta var världen utanför min egen, den som jag någonstans förstod att jag skulle behöva möta. Men att det skulle ske så tvärt, så oförhappandes, det var jag inte beredd på. En ung naken kvinna omgiven av koncentrerade människor med papper och penna, detta var alltså kroki. Och jag var här, men plötsligt inte: mitt väsen lämnade sin fysiska boning och betraktade tillställningen på avstånd. Jag var avstängd, eller satt i chock.

Arket framför mig fylldes så sakteliga med konturerna av en naken kvinna, och långsamt återvände jag till min kropp. Försökte fokusera på det rent tekniska, men ändå började mina kinder att blossa.

Vi ombads att slutföra det vi höll på med och jag fann mig själv ha ritat en hel drös med nakna kvinnoporträtt. Modellen gick bakom skynket igen, och efter ett tag kom hon ut, fullt påklädd. Det var en lättnad, nu hade alla människor i rummet kläder på sig. Kursledaren, som under sessionens gång mest gått runt och hummat när hon betraktade vårt arbete, tog så till orda. Hon talade om för oss att det var dags att gå igenom våra prestationer, en efter en. Min rodnad, som mattats av något under skapandets gång, återvände med full kraft. Att tvingas stå för sina verk, och även utvärdera dem, gjorde mig skräckslagen. Jag som tänkte att när det här var klart så tog man sina alster under armen för att sedan diskret lämna lokalen och inte prata mer om det här. Ville ju komma härifrån nu, behövde smälta detta oerhörda jag varit med om.

 Men den riktiga världen ville annat, så lätt kom man inte undan här, och när turen kom till mig hade mina kinder gått hela vägen runt och det var en likblek ungdoms nakenbilder som nu skulle bedömas.

Kursledaren och de övriga deltagarna, men även modellen själv, betraktade mina alster och det var så bekymmersamt för mig att hon som alldeles precis suttit naken inför mig nu studerade resultaten. Som att hon tog del av mina fantasier om henne, eller om nakna kvinnor i allmänhet. Jag kände mig ertappad, det var så besynnerligt. För det var ju ingen fantasi, utan bara ett försök att rita av. Hon nickade eftertänksamt när hon betraktade min tolkning av hennes kropp.

Äntligen var lektionen över och jag kunde gå hem, omskakad men samtidigt upprymd av detta nedslag i ett sammanhang som egentligen var skrämmande men som jag ändå lyckats hantera. Jag hade tagit något slags steg in i den där omvärlden där sådant här pågick mest hela tiden.

 Väl hemma placerade jag teckningarna i en skrivbordslåda och satte mig åter och stirrade rakt fram. Världen därute var sannerligen märklig, men den här erfarenheten kunde nog göra mig gott.

Jag fortsatte gå på kursen, en gång i veckan satt jag där och kursledaren ledde, modellen satt naken, och vi andra tecknade. Rollerna var tydliga och jag började faktiskt känna mig bekväm med upplägget. Möjligen var min konstnärliga progress inte av det imponerande slaget, men det var heller inte det betydelsefulla här. Det viktiga var min egen personliga utveckling, att jag kunde finna min plats här.

Men så kom då den där gången när kursledaren var sjuk och ersatt av en vikarie. Han presenterade sig och nu väntade vi bara på att modellen skulle anlända så att vi kunde starta lektionen. Men tiden gick och hon kom inte och snart blev läget akut: utan modell kunde man förstås inte syssla med kroki.

Då gjorde vikarien något som satte mig i en så rejäl gungning att jag än idag inte har återhämtat mig. Ja, ja, då får vi väl göra såhär då, sa han med likgiltighet i tonen, och gick in bakom skynket för att snart komma ut igen, helt naken. Helt oberörd stod han sedan inför oss alla och förklarade att så här kan man också göra, att det var bättre än inget. Så satte han sig på golvet med uppdragna knän och bad oss att fokusera.

Den här mannen ställde alltså sin nakna kropp till förfogande samtidigt som han behöll sin roll som vikarierande lärare. Han tog sig rätten att lösa upp ordningen, och nu förstod jag ingenting längre. Bara klä av sig sådär, och sedan inleda undervisningen, helt naken men ändå med lärarens auktoritet i behåll.

Varför kunde han inte ha hittat på något annat, eller bara ställt in lektionen?

Allt löstes upp där och skulle inte någonsin hitta sin ordning igen. Aldrig kommer jag repa mig från detta tänkte jag då, och det skulle visa sig vara helt sant.

En annan brevbärare

Många är åren jag lagt bakom mig som postiljon, många är kollegorna som kommit och gått. För en del utgör min arbetsplats endast en hållplats på vägen mot annat. Andra, som jag, är mer rastlösa i sitt förhållningssätt: de bryter sig loss, gör annat, men återvänder ständigt.

Men framförallt är det bara en stor oformlig massa av blåklädda. Och det kaklas och det ältas, samma saker år ut och år in. Det är så enformigt, så i avsaknad av progress, att man borde baxna. Men det gör man inte eftersom den monotona ljudmassan är precis det man behöver. För i malandet finns inget avslut, och inte heller någon nystart. Bara en evighet.

Allt kommer fortsätta som vanligt, inget förändras.

En del av dem bär på smeknamn som de fått tilldelade sig utifrån hur de beter sig. Till exempel så kallas en "Konstapeln" då han alltid håller koll på de andra i massan. Han kan allas arbetstider och rutiner, rabblar dem säkert i sömnen. Så har det alltid varit, sedan tidernas begynnelse har han haft denna roll, och lika länge har de andra roat skakat på huvudet. Han är sån bara, vi andra är på andra sätt, låt det bara fortgå.
   Denna arbetsplats vilar på upprepandet, dynamiken är byggd utifrån det variationslösa: ingenting får bryta det invanda.

Massan arbetar och sedan går massan hem. Det rullar på som det ska, folk gör som de blir tillsagda, delar ut breven och paketen, säljer sin tid, egentligen inte billigt, men inte heller särskilt dyrt.

Det är ett jobb bland andra. Rutinerna är enkla, och enklast gör man i att foga sig under de arbetssätt vi fått oss angivna. Hade det varit helt upp en själv hur att utföra dagens uppgifter hade det sannolikt sett annorlunda ut. Nu är det ju inte så, och det är väl lika bra.

Det är därför jag saknar honom så, mannen som inte underkastade sig. Han som representerade något annat, då för länge sedan på det lilla kontoret jag arbetade på innan det slogs ihop med ett annat och en era gick i graven. Då massan inte dominerade.
  Det var så mycket spretigare då. Arbetskostymen, den som är obligatorisk idag, kunde man bära om man ville, annars gick det lika bra med vad som helst. Prioriteten var posten, att den delades ut, inte något "ansikte utåt". Naturligtvis fanns gränser även på den tiden: minns till exempel brevbäraren som kallades in på chefernas kontor en av sommarens allra hetaste dagar och blev tillsagd att det kanske inte var så lämpligt att dela ut post endast iklädd tätt åtsittande speedos.
 
Det var här han verkade, den där postmannen från en svunnen tid.

På morgonen brukade jag se honom sitta och sova i sin bil utanför kontoret. Det var så nämligen, att han innan jobbet på Posten delade ut tidningar. 02.00 gick han upp för att arbeta med tidningarna och när han var klar med det satte han sig i sin bil och åkte hit. Och blev det tid över så sov han. Rufsig och lätt sömndrucken ramlade han sen in på kontoret.

 Så tog han sig an sitt uppdrag. Och SOM han tog sig an det!

Han rev och slet i brevhögarna, slängde upp försändelserna i facken och vräkte ner skiten igen, på med gummisnoddar och sen in med allt sin bil. Han nyttjade inte de fordon som Posten erbjöd, utan ansåg att det var mer bekvämt att bara ta bilen till distriktet. Det var gasen i botten upp till distriktet på höjden. Åttio portar med tre våningar utan hiss, upp och ner. Svetten lackade och med sig hade han en stor bacardi-flaska som han fyllt med vatten. Det var så festligt att skåda hur han satt i sin bil, med ena handen runt ratten och den andra runt spritflaskan, efter avslutad tur, svettig och skrikande med uppspärrade ögon när han fick syn på en. Han var glad, för nu var han på väg till sitt älskade badhus, hela arbetsdagens målbild. Kunde tillbringa timmar där i bassängen och i bastun, för att sedan återvända till kontoret fem minuter innan dagens slut. Cheferna var på honom om det ibland, sa att han var tvungen att sluta med denna rutin, men han fortsatte likväl. Varje dag kom han in våt i håret och med rödflammiga kinder från bastubad, alltid med självbelåtet flin på läpparna, oberörd av omgivningens blickar och kommentarer. Många provocerades av att han tycktes få göra precis som han ville, men inte jag. För mig var han en förebild, en ide om ett annat sätt att leva.

Att få tillbringa så mycket tid som möjligt i badet var hans drivkraft, och det lämnade inget utrymme för finlir. Den av post fullpackade bilen skulle tömmas, på det ena eller andra sättet. Kom han inte in hus av någon anledning, för att dörren inte gick att öppna eller för att han helt enkelt inte orkade, fäste han breven under vindrutetorkarna på deras bilar. Stod ett fönster öppet tvekade han inte att slänga in posten till kunden. (Han kunde få  kritik för det arbetssättet då han ibland langade in brev genom öppna badrumsfönster som landade i toaletten. Han bara skrattade då, för det var ju så lustigt, och fortsatte därefter som vanligt med brev på bilar och in genom fönster.)

En gång skulle han avisera ett paket till en kund och drabbades av ett plötsligt infall att skoja till det lite. Kunden hette Höse i efternamn men han tyckte det var roligare att skriva Hösäck istället. Bara en avi ju, spela roll. Men skämtet föll inte i god jord hos kunden som blev rasande. Dagen efter skickades han dit för be om ursäkt och även överlämna en kompensation, en liten slant som plåster på såret. Han bara fnissade och fortsatte med sina ordlekar på avier, inte just till Höse men alla andra.

Det var just det, att han bara fortsatte och tilläts köra sin grej. Varje dag chefernas förmanande, varje dag det blöta håret och de röda kinderna, vindrutetorkarna och badrumsfönstrena. Såklart kan man hävda att han gjorde fel, att han betedde sig klandervärt, både mot kunder och kollegor. Men att han var en frisk fläkt går inte att förneka. Han var en synkop som bröt av monotonin, som skapade ett gung att inspireras av.
   Naturligtvis sprack bubblan, som jag minns det var det i samband med att vi slogs ihop med ett annat kontor, de gjorde sig av med honom då. Han kallades in till chefernas rum som så många gånger förr, men efter den här gången såg jag honom aldrig mer.

Vi flyttade när två kontor blev ett, ett tidevarv ersattes med ett annat, och något gick förlorat där, för "Konstapeln" svänger inte alls lika bra som "Badhusmannen" gjorde en gång.

Mailman, alltid i framkant

Att jag upptäckte hiphopen på allvar runt 1986 är inte alls särskilt förvånade. Dels befann jag mig själv i väldigt påverkbar ålder, i tonårens tidiga mitt, och samtidigt var detta musikaliska uttryck i sin första gyllene era. Musiken var av ett sådant slag att den omöjligen gick att värja sig emot. Dessutom var den svår att komma över, vilket gjorde att varje platta man la beslag på var en alldeles speciell trofé. (Så tidigt som 1985 hade jag beställt Mantronix`s skiva "Bassline" och hämtat ut den på Domus skivavdelning. Det var pirrigt, minns jag, att öppna upp dörren till en värld man bara anat tidigare. En helt egen fullängdsskiva med musiken jag längtat efter så länge, och som jag så här långt endast ägde korta brusiga radioinspelningar på kassett av.)

Sakta byggde jag min hiphopskivssamling, reggaeskivorna fick maka på sig något. Visserligen kom de väl överens med varandra i skivbackarna, men just då var det hiphopen som förlöste mig allra mest. Inte bara musikaliskt, utan även hur jag ville kommunicera med min omgivning rent utseendemässigt. För lika fascinerande som de var att lyssna på, lika inspirerande var det att studera kläderna på omslagen. Eric-B & Rakim, Schooly-D, Boogie Down Productions, Biz Markie - om jag kunde klä mig som dem så skulle jag bli ett med musiken, med uttrycket; med hela rörelsen.

Men det var svårt, faktiskt svårare än att komma över skivorna. I den lilla staden där jag bodde fanns inget sådant utbud. Här var det ingen som inspirerades av denna rörelse. Det enda jag lyckats med för att närma mig mina förebilder var att, som Run-DMC, avlägsna skosnörena från mina gympaskor. Men i detta hade jag ändå bara nått halvvägs: de hade ju Adidas Superstar, mina var ett par gamla slitna Tretorn. (Dessutom var deras borttagna snören en blinkning till amerikanska fängelser, att man inte fick ha sådana i skorna för att man kunde hänga sig i dem. Det var ju inte på något sätt en värld jag levde i eller kunde relatera till.) Och i brist på en fet guldkedja runt halsen som de också bar, så hade jag sett nån variant i min mammas smyckeskrin, förvisso inte särskilt fet och dessutom i silver men det fick duga.
   Jag började bära silverkedjan, något gömd under tröjan, tillsammans med mina Tretorn utan skosnören, men ännu var jag inte framme, fortfarande saknades det allra viktigaste: för om jag bara kunde få fatt i en sån där damhatt i frotté av märket Kangol som de alla hade på sina huvuden, då skulle jag vara en av dem.

Jag gick i gymnasiets första ring, det var ett virrvarr. Jag satt inte vid rodret, utan var förlorad på öppet hav. Jag behövde verkligen den där damhatten.

Hösten höll på att ge vika för vintern när jag sökte på gatorna, det var mörkt och regnet började blandas upp med snöflingor. Den här lilla staden var vad jag kände till; de dunkla skuggorna som belägrade de tomma torgen och gränderna, gymnasieskolan som tornade upp sig därborta bortom brandstationen. Jag var i ett sammanhang, men jag förstod inte vilket; hur jag förväntades agera eller vad det betydde att befinna sig här.
   Jag behövde finna en länk ut, något som kunde koppla ihop mig med en annan form av samhörighet, och den där hatten var lösningen. Därför drog jag runt i den lilla stadens centrum i jakt på ett mirakel, för tänk om den faktiskt fanns här någonstans. Och plötsligt fick jag syn på den, i skyltfönstret på en damhattsaffär. Inte av frotté förvisso, som på skivomslagen, utan i en hårdare textur. Men modellen var snarlik och märket väl synligt. Jag hade hittat min Kangol-hatt, jag var i mål. Nu stod jag i kontakt med den den jag ville vara.

Kvinnan i kassan blev lite paff när jag bad om att få prova hatten i fönstret, men också förtjust över att hennes butik tydligen lockat till sig en ny målgrupp. "Så roligt att även ungdomar hittar hit, killar till och med!", sa hon och räckte mig huvudbonaden.

Jag ställde mig framför en spegel i affären, på mig hade jag mina Tretorn utan snören, mammas silverkedja, och så nu, kronan på verket: Kangolen. Om jag kisade lite med ögonen så framträdde i spegelbilden ett riktigt ideal.
   Jag hade tagit ett steg fram och ryckt åt mig huvudrollen i filmen om mitt liv.

Och på fredag var det gymnasiedisco på Folkets Park. Då skulle jag göra min entré som hiphopparen från den stora världen, den där utanför som de andra inte visste någonting om.

Står vid garderoben och väntar på att få hänga in min jacka när de som på en given signal omringar mig. Deras ögon är rödsprängda, läpparna blåa av Aurora. De verkar lika förundrade som förgrymmade. Vad är detta som landat i deras värld? Förstummade står de runt mig, betraktar uppenbarelsen som de kan inte begripa. Till slut säger en av dem: "Fan grabbar, kolla, han har sminkat sig också!" 
   Situationen börjar minst sagt kännas olustig. Hade jag helt misstolkat läget? Var man inte redo för min nya look? Låg jag steget före här, så till den grad att det gjorde min omgivning illa berörd? 

Det gick upp för mig där jag stod att så måste det vara. I deras ögon var min hatt en sådan bara äldre damer bär, smycket runt min hals likaså. Och så skorna: hade jag inte ens råd med nya skosnören?
   Jag hade missbedömt invånarna i denna avkrok. De var inte alls intresserade av en påhälsning från den stora världen. 

Scenen som utspelade sig därefter, den var inte vacker. Det kan vara farligt att ligga steget före sin omgivning, att vara en föregångare, det var kvällens läxa.

Men aldrig skulle jag lära mig.

Ett gott liv, en fröjdefull runda

"Går ni bara på lägenhetsnummer nuförtiden, eller tittar ni på namnen också?" Mannen, som är i sextioårsåldern, ställer frågan lite i förbigående. Han pysslar med sin bil som står parkerad utanför porten jag är på väg in i, och känner väl för ett litet avbrott bara. Hans tonläge är mjukt, vilket gör mig något förvirrad. För visst är det väl ett missnöje han vill framföra?
   Jag stannar upp och tittar på honom, låter frågan sjunka in. Det är så jag hanterar kunder numera, inte alls sådär fräsigt och defensivt som förr, utan inkännande, rentav kärleksfullt. Kanske beror det på att jag blivit äldre, att jag inte upplever dem som fiender längre. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.
 
"Hej. Naturligtvis tittar vi först och främst på det namn som står på försändelsen, men i brist därpå kan vi använda oss av lägenhetsnumret, om ett sådant står skrivet. Det optimala är såklart när både namn och lägenhetsnummer är angivna i överensstämmelse med varandra, det uppskattar verkligen vi brevbärare." Mitt tonläge är liksom hans, mjukt, men utan den underliggande illvilja jag anar hos honom. Han ler och tittar på mig, brevbäraren med buntar av brev, paket och reklam balanserades på armen. Tidigare kunde jag uppfatta det som ett underläge gentemot kund, detta att vara tyngd av en så fysisk arbetsbörda, som att min status undergrävdes därigenom. Men det är ju befängt att tänka så, det förstår jag idag.
   Förr i tiden var jag mycket skör på turen, ständigt exponerad för faror. Därför var jag kantigare då, svettigare. Men som sagt, jag är äldre nu, inte lika sårbar. Idag är jag tvärtemot stolt över den jag är, både nu inför mannen med det bedrägliga leendet, och faktiskt i de flesta andra sammanhang också. Har jag äntligen landat i mig själv, såhär på livets tidiga höst? Kanske. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.

"Jaså är det verkligen så?" Han begrundar mitt svar, fortfarande leendes. Han verkar så vänlig ändå, trots att han uppenbarligen bär på en aversion mot mig. Har också han landat i sig själv som äldre? Är det därför han utstrålar sådan harmoni? Eller står också han på en psykofarmaka som filat ner hans hårda kanter så till den grad att endast denna behagliga uppenbarelse återstår.

"För man kan lätt få för sig att så inte är fallet, utan att ni bara går efter lägenhetsnumret. Jag får fel post regelbundet, och som jag tolkar det beror det på att ni går efter numret och inte namnet." Han tystnar och inväntar min respons. Min arm har börjat värka av alla försändelser, så jag lägger över dem på den andra samtidigt som jag funderar över hur jag ska bemöta denna attack. Mannen tycks inte ha bråttom, utan låter mig ta den tid jag behöver. I lugn och ro kan jag överlägga med mig själv hur att besvara. Det är skönt med en liten paus i arbetet, jag sluter ögonen mot solen som faktiskt börjat bli riktigt varm igen såhär i början av mars. Till slut bestämmer jag mig för en klassisk förklaringsmodell, den om det konkurrerande postföretaget med de slarviga ynglingarna som inte har koll på något.
   Han köper det inte, det är tydligt, men han behåller sitt leende, sitt angenäma skimmer. Nu är det jag som representerar odugligheten, ingen annan. Men för mig räcker det med att jag vet att jag inte gjort fel. Nuförtiden är det så. Inte som när jag var yngre, då räckte inte den egna vetskapen. Det var så besvärligt då, innan jag blev äldre och klokare. Eller innan jag började stå på den psykofarmaka jag gör idag.

"Alltid spännande att ta del av kunders åsikter, men nu måste jag dessvärre skynda vidare.", säger jag sen och styr mina steg mot porten. "Men hoppas det löser sig, och om inte så är det väl ett ypperligt tillfälle att lära känna grannarna när ni byter brev med varandra!" Han skrattar och skakar på huvudet, säkert av uppgivenhet, men jag väljer att inte se på det så.

Jag är jag, han är han. Jag går vidare med mitt nu, han med sitt. Det här betyder inget.

Och snart är turen avklarad, har faktiskt kommit längre än halvvägs. Precis som i livet, och det kunde ju ha varit en skrämmande tanke, denna allegori.

Men inte. För den kan inte längre leta sig in och slå rot. Inte som förr.

Påminnelsen

Min vänstra framtand är öm, har så varit sedan 1996, och jag ser på obehaget som en påminnelse om att inte upprepa ett misstag. För det var ju så dumt.

Hade varit ute den kvällen. Dragit runt på barer kanske, eller var det i nån lägenhet. Jag var drucken tror jag, eller så var jag bara lite småtrött. Svårt att säga; det ena gödde väl det andra.

Hursomhelst. Mörkret hade lagt sig över stan när jag cyklade genom den, på väg hem. Cykeln var en sådan där militärvariant av märket Kronan. Den var så stor och tung, det var nästan som att galoppera fram på en hästrygg. Den var inte min naturligtvis, lika lite som lägenheten jag var på väg till. Eller ölen jag druckit, inte ens dom hade jag ägt. Ingenting var mitt på den tiden, jag var helt utlämnad åt min omgivnings ömkan och allmosor. Det var så det fick vara, det var inte möjligt att ha det på något annat vis. För jag saknade något som alla andra tycktes besitta, någonting som jag själv inte kunde formulera utan endast förnimma vagt; någonting fundamentalt.
   Jag susade fram och den eventuella berusningen skalades av mig, lager för lager, och snart var jag bara en tung kropp på en ännu tyngre cykel. Och jag tänkte på det då, på det där elementära som jag upplevde fattades mig, försökte finna ord att beskriva vad det kunde vara. Tankarna malde på i en rungång.
   En trötthet började så skölja över mig, en mycket primär sådan. Det var en orkeslöshet av en typ som man faktiskt kan välkomna och känna sig lättad över då den rensar bort allt annat och bara kräver sin rätt. Tankarna slogs till reträtt, och det var gott.
   Uppförsbacken upp till krönet, efter vilket en nedförsbacke väntade, tog min sista krafter, och det var så behagligt för alldeles snart var jag framme, hemma. Väl däruppe blickade jag nerför backen; den var verkligen utsträckt och räckte hela vägen till porten.

Och det är här uppe på krönet med nedförsbacken framför mig som jag plötsligt får för mig att sluta ögonen, att blunda bara en liten bit av backen. Det var väl ingen fara, jag kände ju så väl till den.

Så det gjorde jag. Och jag måste ha sovit gott fram till att jag vaknade till liv igen.
   
Bilen framför mig hade en buckla och repor på sig och själv kände jag först ingenting. Men snart började min kropp meddela sig. Först låren, smärtan var av det domnade slaget, men jag förstod att de var satta ur spel. Sedan hakan, det varma blodet forsade okontrollerat. Och så framtanden då, den som skulle fortsätta att ömma. Den var böjd bakåt, helt vågrätt inåt. Det var så märkligt att känna.
Jag hasade mig de tiotalet metrarna till porten. På madrassen somnade jag sen.

Dagen efter böjde en tandläkare tillbaka min framtand. Den satt nu som den skulle men den ömmade.

Det gör den alltså än idag. Somna aldrig på din cykel i en nedförsbacke, säger den. Och det har jag inte gjort sedan dess. Vad gäller det andra, det där elementära, så jobbar jag fortfarande på det.

2020

Mitt liv har börjat sträcka sig över en evighet och jag har börjat se på det som något som aldrig kommer att upphöra. Det bara fortsätter ju, tar aldrig slut liksom. Det är ett varande utan slut (och egentligen också utan början, för inte minns jag något av hur denna oändliga utflykt genom tid och rum inleddes.). Rent krasst är det naturligtvis så att folk runtomkring faller ifrån och upphör och att nya liv ständigt fylls på. Jag ser det, jag sörjer, jag gläds. Och jag lever vidare. Det kommer jag alltid att göra.

För det är det enda jag vet, att jag finns. Självklart upplever även jag stunder då allt ter sig surrealistiskt, när man svajar till och får för sig att man inte skulle finnas till. På tunnelbanan till exempel. Här är det lätt att förlora greppet om det beständiga, trots att platsen är mycket befolkad.
   Eller just därför. Människor, anonyma ansikten, på väg framåt eller tillbaka. Bland dem späs jag ut för att slutligen förintas helt. Precis som bland de nakna i badhusens duschrum. Ingen finns, alltså inte jag heller. En inspelad röst meddelar vilken nästa hållplats är och tåget stannar, dörrarna öppnas, människor går av och på, och sedan meddelar samma röst att dörrarna stängs och det är så svårt förstå hur man inte skulle vara en del av en oformlig anonym och obeständig människomassa bara.

Därför åker jag aldrig tunnelbana. Det beror alltså inte på social fobi, det handlar om överlevnadsinstinkt. Att jag föredrar att finnas till framför att inte göra det.

Då

På infarten till garaget vid huset jag bodde, just där den började, satt jag och petade loss asfalt. Den var solvarm och mjuknad och det var verkligen härligt att bara sitta där och plocka loss små svarta bitar. Kunde sitta så i en evighet, först på den ena sidan av infarten och sedan på den andra. Minns att jag lämnade efter mig ganska rejäla spår i asfalten, men att detta aldrig kommenterades av någon. Tänker att de lät mig hålla på, kanske såg det så fridfullt ut där jag satt. Som att jag gått in i ett tillstånd i vilket jag var fri, och att jag av respekt för detta lämnades i fred med min lilla skadegörelse.

Så minns jag det. Att jag satt där i timmar, dagar, och pillade med mitt. Möjligen kan man se på det som en talande bild av den tidens brist på förströelse, att det verkligen var upp till en själv att skapa sig sysselsättning. Eller så kan man betrakta mig som den lilla tänkaren som använde asfalten som ett medel att frigöra allt det inre liv som pågick därinne.

Men inget av det är sant. Jag bara satt där och petade, helt tom inombords.

Det var en så bra plats.

E1A

"Extraordinär", vad betyder det ordet i det här sammanhanget? Läraren står framför svarta tavlan som är full av ekonomiterminologi och siffror. Han är vår klassföreståndare och han blickar ut över salen, funderar över vilken av alla viftande armar han ska välja. Vi är några veckor in på den första terminen på gymnasiets ekonomiska linje och jag har så här långt inte utmärkt mig som någon särskilt ambitiös  elev, snarare borde jag väl uppfattas som luddig eller rentav svag. Att jag befinner här beror inte på att jag skulle vara intresserad av ekonomi, naturligtvis inte. Jag har sökt mig hit för att min storebror gick här. Han hade samma klassföreståndare som jag har nu, han som står framför mig med bruna manchesterbyxor och rutig skjorta och skarp blick bakom de rektangulära glasögonen, och som snart ska bestämma sig för vilken av eleverna som ska få förklara för honom vad ordet "extraordinär" betyder. Han som blivit så glad när han förstod att jag var lillebrodern som nu ville gå i samma fotspår. "Åh så trevligt!", hade han utbrustit förtjust, "Din storebror var verkligen en hängiven elev, det här bådar gott!" Jag hävdar inte att det är hans förväntningar som hindrar och hämmar mig, att det bara är därför jag inte kunnat tillgodogöra mig något endaste av alla dessa diagram, siffror och ord, men inte hjälper det iallafall. Snart måste jag resa mig ur det här, visa att jag faktiskt är min storebrors lillebror.
   Och nog är väl detta rätt tillfälle. Det är ett ganska krångligt ord som han vill få förklarat, men samtidigt mycket enkelt att räkna ut. För jag vet verkligen vad "ordinär" betyder, och såklart vet jag vad "extra" betyder. Sen är det ju bara att lägga ihop de båda. Jag räcker upp handen, det är svindlande men också befriande: nu ska låsningen ge vika, här kommer jag!

"Ja, Björn?" Klassföreståndaren tittar på mig med något lättat i blicken. Säkert har det varit problematiskt även för honom, dessa förväntningar som ännu inte införlivats. Resten av klassen sänker sina armar, ordet är mitt. En solstråle letar sig in genom fönstret, i stunden tolkar jag den som ett högre väsens försyn, något som står vid min sida nu när jag ska visa mitt sanna jag.

"Det betyder att något är väldigt vanligt, eller normalt". Min storebrors tidigare klassföreståndare tittar på mig en lång stund, helt blank. Klassen håller andan. Hans anlete får så liv, förvrängs till en sörja av så många olika känslor. "Du skojar? Eller menar du på fullaste allvar det nu säger?" Han utstöter ett hackigt skratt, och snart skrattar hela klassen. Därefter kokas hans ansikte ner till ett enda uttryck: det av sorg.

Och visst är det märkligt, att detta bagatellartade snedsteg från min sida skapade en sådan förtvivlan hos honom, och att det är den jag tog med mig i livet. Det där sättet som han såg på mig den där sensommareftermiddagen för så länge sedan. Att jag inte var den han hade hoppats och trott att jag var.

För det är ju så extraordinärt ovidkommande.