Snart

Flyttar hem idag. Borde verkligen komma igång med packandet men blotta tanken på det förlamar mig. Loggar in och ut på Facebook och mejl, inget nytt där, väntar på förmiddagsreprisen av "Deal Or No Deal" på Channel 4, tänker att när jag sett den så sätter jag igång. Vill inte lämna mitt liv här inser jag nu, inte lämna Petra.

Snart..

Försökt slå bort tankarna på dig, förtränga dig, trots att du närmar dig med stormsteg. Så nära nu, kan nästan ta på dig: Mitt livs SÖNDAGSÅNGEST. Som jag har byggt upp dig! Efter fem månaders fullständig dekadens fasar jag inför vad du kommer att göra med mig i övermorgon.

Hej där - på söndag är det bara du och jag. Var försiktig med mig ber jag dig.

Mondayblues

Ligger i startgroparna, betraktar regnet som sköljer ner. Det fullkomligt vräker ner idag. Borde jag springa trots detta? Kanske vore det en mental förberedelse inför vad som väntar mig i Sverige? Posten måste ju fram alldeles oavsett vilket väder som råder. Snart har jag inget val. Men nu. Det är åtminstone ett antal plusgrader där ute.

Vaknade tidigt i morse av fågelkvitter och regn som piskade fönstren. Våren är här nu, vintern var väl egentligen bara ett kort gästspel och jag går in på aftonbladet.se och läser att i Stockholm är det tjugo minus. Snökaos. Människor uppmanas att stanna hemma. Tunnelbanan, tågen, de går inte. Utlämnade till ersättningsbussar klockan sex på morgonen. Snart är jag en av dessa förlorare som bor i detta vidriga klimat. Snart är jag en av dessa förlorare som måste arbeta.

Fredagsmys

Mailman & Ranking Martin

Uppsala Reggae Festival 2008.

Basgångar som borrade sig igenom tak och golv från våra pojkrum i Kalmar. Kompromisslöst letade de sig fram till syskon och föräldrar och satte de ibland redan hårt prövade relationerna på ytterligare prov. "Sänk för ***!" skrek någon och bankade i en vägg. Och vi sänkte, motvilligt, bara för att stegvis höja igen.

Jag talar naturligtvis om min brors och mitt envisa reggaeintresse. Hur okuvliga vi var och fortfarande är. För trots påtryckningar - rena trakasserier emellanåt - är vi basgångarna trogna, år efter år. Och inte sällan handlar det om samma basgångar som de i pojkrummen. Kontemporär reggae intresserar oss inte mycket längre.

Nu har vi bestämt oss för att åka till Notting Hill karnevalen i slutet av augusti i år. Tidigare år har vi åkt till Uppsala Reggaefestival och även, en gång, till Öland Roots. Men i år siktar vi alltså lite högre. En trevlig tradition tycker vi båda. Springa runt och tjattra, dansa och vara jobbiga i största allmänhet. Dricka en Red Stripe för mycket. På djupet diskutera reggae skrikandes in i varandras öron alldeles bredvid en massiv högtalare, vakna upp med tinnitus dagen därpå. Ranking Martin och Mailman lever ut, kort sagt.

Samtidigt innebär varje resa en allt större utmaning för två åldrande reggaemän. Allt fler tvära kast mellan toppar och djupa bottnar som ruskar om oss. Livets skörhet, lycka och förgänglighet; allt kommer upp till ytan, blir tydligt, under dessa festivalens två, tre dagar. Ackompanjerat av pojkrummens basgångar. Tilltufsade åker vi hem igen på söndagen.

Ser fram emot Notting Hill karnevalen med viss bävan. Terapi med reggae som fond.

Två semlor

Hej.

Djupt töntigt att lägga upp en bild på två semlor. Men kolla in de djävlarna!

Mailman och hunden

Hunden borta och aptiten åter.

I lördags var jag och Petra på Franco Manca i Brixton. Franco Manca är en surdegspizzeria som är öppen måndag till lördag mellan tolv och fem. Begränsade öppettider alltså och kön för att få komma in och äta är konstant. Folket är som tokiga i de där pizzorna!

Redan i kön får vi syn på det lilla hundfanskapet. Ser med avsky hur den slafsar och slickar, inte bara på sin husse och de övriga, till synes välvilliga, i sällskapet utan även på bordet, på tallrikar, på glas. Noterar emellertid till vår förtjusning att personalen inte är lika välvilliga, hur de ber husse att hålla koll på djuret. Men husse har svårt att ta till sig av uppmaningen tycks det. För det är ju så med hundägare; de har så svårt att förstå att alla inte delar deras förtjusning. Att inte alla tycker att dessa kräk är charmiga. Eller ännu värre: "snälla".

Naturligtvis får vi bordet bredvid. Djuret härjar vidare. Söker kontakt med mig, gör utfall men hålls tillbaka av kopplet. Jag ser hur musklerna spänns i den ettriga lilla kroppen. Husse ler mot mig, tycker förmodligen att jag borde bjuda till. Men jag vill inte att du slickar mig i ansiktet ditt lilla helvete! Du äter nämligen BAJS. Visar tydligt mitt förakt, muttrar något hatiskt på svenska. Mina och servitörens blickar möts i samförstånd.

Till slut går de så och servitören är genast framme med rengöringsmedel. Sprejar som jag aldrig sett någon spreja förut. Demonstrativt står han där och sprejar samtidigt som han blänger på husse och resten av sällskapet. Husse bara skrattar mekaniskt och är lycklig.

Mailman meets Wolfman

Gick på bio igår kväll. Filmen hette "Wolfman" och handlade, som titeln antyder, om en varulv. Eller två varulvar faktiskt, både far och son. Sista repliken löd: "When does man become a monster, and when does the monster become a man?"

Tänkvärt.

Framsteg

Mailman skapar.

I köket är jag numera en kreatör. Plockar influenser från alla jordens hörn, omfamnar dem, blandar dem; skapar en fusion. Fantastiska kulinariska skapelser levereras på rullande bord; ständigt nya sensationer. Årets jävla kock är jag!

Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden levde jag på barnmat.

Minns fiskbullarna formade som fiskar i sourcream and onion sås. Minns Jordgubbskrämen med mjölk till frukost.

Minns hur jag brukade belöna mig själv efter en kväll på krogen med ett hamburgermeal som sällskap i sängen. Ketchup och dressing på lakanen morgonen efter. Gamla fläckar som fick sällskap av nya.

Springa

Mailman is physically fit.

Jobbar hårt för att vinna åter den goda fysiska form som tidigare var mitt signum. Successivt svettas jag ut all Guinness som varit på väg att ta över mitt blodomlopp. Benen känns lättare nu, andningen mer kontrollerad. Lidandet blandas upp med adrenalin och blir njutningsfullt.

Donna Summer's: "I Feel Love (Patrick Cowley Mega Mix)" i lurarna på repeat. Som en prinsessa på is glider jag fram, mina bara ben möts av lystna blickar. Känner mig som en discodiva. Borta är pubgubben.

Tankar frigörs när jag springer, leds in på positiva banor. Tänker entusiastiskt på allt som jag faktiskt kan göra i livet. Men mest tänker jag på allt som jag inte behöver göra.

50% man + 50% machine = 100 % MAILMAN

Att arbeta som brevbärare innebär kanske inte att man uppnått karriärstegens allra högsta trappsteg. Men, vafan, det är ett JOBB. Eller kan liknas vid ett, man får ju lön. Kan också liknas vid ett skämt; ofta ett dåligt sådant. Varje dag samma samma men (inte) annorlunda.

Detta dårhus. Denna avskrädets sista utpost. Detta straff som blev mitt liv. Som på samma gång hotar och vårdar den mentala hälsan; bryter ner och bygger upp. Ett steg framåt - två steg bakåt.

Bitterljuvt gnäll som jag är så förtjust i. Men faktum kvarstår. Till Posten återvänder jag ständigt. Som ett förnärmat barn som kommer hem igen när han är hungrig.

Den första mars skall jag åter infinna mig på Posten Gärdet. Och jag ser fram emot det. Vill in i psykosen igen, bli den där maskinen. Världens genom tiderna mest effektiva postman - Björn The Mailman. Snabb på bekostnad av noggrannhet. Dessutom har jag hört att brevbäraren även kan ha en social funktion, att en brevbärare kan le mot sina kunder och även stanna upp och tala vänligt med dem. Den funktionen har jag aldrig tagit till mig. Måste hushålla med den vänlighet som jag har i mig, inte slösa den på hopplösa kunder. "Jag vill bara ha kärleksbrev!" kan en fin gammal tant säga. "Jaha" säger jag surt. "Det här är vad du får". Posten måste fram så att jag kan gå hem. Så: ur vägen för helvete!

Den så kallade "turen" förresten, den är lite som att dö för mig. Livet rinner av mig ju längre den fortskrider, ju fler reklamlappar jag trycker in i brevinkasten. Ser på mig själv i spegeln i en av de få hissar som erbjuds, gör grimaser.

När jag närmar sig slutet på den är det alltid med löftet att detta kan inte fortsätta, detta måste jag ta mig ur innan jag blir gammal på riktigt. Varje tur samma löfte. Det kostar att ligga på topp.