De får försöka klara sig utan mig nu, brevbärarna som hedrats med en plats vid mitt frukostbord. Dessa desillusionerade personligheter som getts tillåtelse att dela sitt bröd tillsammans med mig; nu står de utan sin naturliga mittpunkt och det är inte utan en viss oro jag lämnar dem. Löses denna grupp människor upp nu? Sprids de för denna arbetsplats alltmer oroliga vindar?
"Ha ett bra liv då.." sade en av dem som vore jag borta för alltid, som vore detta markeringen av slutet på en era. "Du kan väl skriva några rader i din blogg i alla fall, vill veta att du finns där ute.." sade en annan.
Deras allt är jag, mitt plågade samvete blir de nu: vem kommer att fylla deras liv med mening när jag lämnar dem? Det tomrum jag lämnar efter mig, kan inte ens föreställa mig det.
Jag släpper dem nu. Det finns andra där ute som behöver mig.
