Detta dårhus. Denna avskrädets sista utpost. Detta straff som blev mitt liv. Som på samma gång hotar och vårdar den mentala hälsan; bryter ner och bygger upp. Ett steg framåt - två steg bakåt.
Bitterljuvt gnäll som jag är så förtjust i. Men faktum kvarstår. Till Posten återvänder jag ständigt. Som ett förnärmat barn som kommer hem igen när han är hungrig.
Den första mars skall jag åter infinna mig på Posten Gärdet. Och jag ser fram emot det. Vill in i psykosen igen, bli den där maskinen. Världens genom tiderna mest effektiva postman - Björn The Mailman. Snabb på bekostnad av noggrannhet. Dessutom har jag hört att brevbäraren även kan ha en social funktion, att en brevbärare kan le mot sina kunder och även stanna upp och tala vänligt med dem. Den funktionen har jag aldrig tagit till mig. Måste hushålla med den vänlighet som jag har i mig, inte slösa den på hopplösa kunder. "Jag vill bara ha kärleksbrev!" kan en fin gammal tant säga. "Jaha" säger jag surt. "Det här är vad du får". Posten måste fram så att jag kan gå hem. Så: ur vägen för helvete!
Den så kallade "turen" förresten, den är lite som att dö för mig. Livet rinner av mig ju längre den fortskrider, ju fler reklamlappar jag trycker in i brevinkasten. Ser på mig själv i spegeln i en av de få hissar som erbjuds, gör grimaser.
När jag närmar sig slutet på den är det alltid med löftet att detta kan inte fortsätta, detta måste jag ta mig ur innan jag blir gammal på riktigt. Varje tur samma löfte. Det kostar att ligga på topp.
