Mina jag och hämtningen

Det är alltid mörkt såhär års när jag når förskolan, trots att dagen fortfarande är ung. Skymningen inleddes redan när jag satte mig på cykeln och lämnade min arbetsplats för nära en timme sedan, och nu, när jag vandrar över skolgården, är mörkret så kompakt att det bokstavligen trycker ner mig, gör min kropp klumpig och svårhanterlig.
Marken är lervälling med enstaka fläckar av snö och is. Ingen befinner sig ute, och jag stannar upp alldeles kort i min ensamhet; söker i mig någon slags punkt att fästa min uppenbarelse på. Min blick vandrar över omgivningarna. En övergiven leksaksvagn skymtas längre bort, ligger vält i en sluttning; en mössa ligger bredvid, halvt synlig i geggan. En ensam stövel i en krater framför mig och mina tankar drar iväg; landar i ett slagfält någonstans, kanske i Första Världskrigets vanvett. Eller befinner jag mig på min egen skolgård: är jag fortfarande kvar där? Har klockan ringt och jag är försenad?
Skakar av mig associationerna, och allt annat inom mig som grumlar min person. Vill vara ren här; en rejäl människa i stunden - här och nu.

Det är så svårt, men jag måste ju försöka åtminstone. Och faktiskt, jag lyckas nog få fatt i något.

Jag öppnar dörren och går in. Därinne är kaos, och den där punkten som jag just strävade efter därute i det ensamma mörkret upplöses med ens. Jag är mig själv igen, ingen annan. Glada rop och skratt omger mig och jag manar fram trygghet och värme i mitt uttryck, motar bort det spretiga ännu en gång, samlar mig (vad var det egentligen för tankar därute i min ensamhet? Vaddå ren? Vad betyder det ens?).

Där är hon, min dotter, och när hon springer mot mig släpper jag medvetandet om andra och mig själv. Hennes och min stund nu, men alldeles snart bryts den såklart: en pedagog kommer fram. Hon säger att min dotter har berättat för henne att jag arbetar som snickare. Att jag bygger hus och tak och slott och allt annat som kan byggas. Hennes blick när hon söker min; den är full av beundran. Så kort den är, denna stund - men jag överväger mycket hastigt att svara "ja jag arbetar som snickare faktiskt, bygger det mesta", och låta detta bli en liten livslögn mellan mig och pedagogen. Låta henne leva i den villfarelsen; i föreställningen om mig som en man med ett kall i livet. En rejäl man med ett arbete vars syfte man inte kan ifrågasätta.
För tänk att hon tror detta om mig just nu; att det överhuvudtaget är möjligt. Den är kortlivad men ljuvlig, den stolthet som genomfar mig. Dessvärre är jag en mycket ärlig person och jag bryter förtrollningen tvärt, säger: "Haha verkligen inte, har hon sagt det? Jag jobbar ju på Posten."

Pedagogen skrattar kort, kanske skymtar jag en besvikelse där; något händer med hennes blick: den liksom falnar.
Hon finner sig emellertid fort. Berättar om sina barn, hur de också arbetat på Posten om somrarna innan de gick vidare, ut i den stora världen.

Eller: det där med "gick vidare, ut i den stora världen" sa hon inte. Jag läste in.

För jag är varken snickare eller brevbärare.

1997

Tjugotvå år i livet som passerade lika hastigt som långsamt; åren som rymde allt men som ändå så plötsligt låg bakom mig. Jag är på en annan plats nu, men jag är kvar. Jag är jag, fortfarande. Och jag är så glad över det; att få vara jag i det liv jag numera håller så kärt.

Men då, för tjugotvå år sedan, klamrade jag mig fast. Varje dag krävde sin egen överlevnadsstrategi. Inga substanser, ingen kraftdryck, förmådde utmana det mörker jag bar då. Egentligen var jag väl förlorad. Yrseln, rysningarna, svettningarna kom inte i plötsliga attacker, de var mina ständiga följeslagare. Mitt boende var alltid tillfälligt: soffor och madrasser hos de som orkade och hade möjlighet att visa förbarmande.

 Julen 1996 bodde jag i ett ateljékollektiv i Aspudden, sov på en nött gammal soffa bland ångorna. Ingen skulle vara där under julhelgen hade det sagts mig, och i smyg gavs jag en nyckel till lokalen. Jag låg där dag som natt, strävade efter den där platsen i mig där allt var stilla. Men förgäves. 
Plötsligt hörde jag en nyckel i låset vridas om. Hade ingen uppfattning om tid där jag låg; blev ju mörkt så tidigt så här års. Men solljus kunde skönjas i en liten springa mellan gardin och fönster. Förmiddag? Tidig eftermiddag? Människor var på väg in i lokalen, hursomhelst. De tände taklampan och ljuset bländade mig. Jag förde upp en hand mot ansiktet som skydd, blottade min bara överkropp; glåmigt blek i det obarmhärtiga strålkastarljuset. 
En ung kvinna tillsammans med sin mamma och pappa. De var varmt klädda, med snöflingor som prydde deras rockar och mössor. Deras kinder var friskt rödfärgade av vinterkylan därute.
Hur de studerade mig där jag låg, försökte förstå vad som låg där framför dem. 

Den unga, rosenkindade, konststuderande kvinnan med sina föräldrar, från Norrland lät det som, och så jag; ett ljusskyggt väsen endast iklädd fillingar - så talande denna bild var av mig och mitt samspel med min omvärld då.

1997 inleddes utan nyårslöften. Åkte hem till barndomsstaden. Sängen däruppe i pojkrummet på vinden stod kvar och det fanns ju inget som höll mig kvar där i huvudstaden. Tiden kunde lika gärna passera här som någon annanstans.
   Och yrseln, rysningarna och svettningarna följde med mig vart jag än åkte. Min egen skapelse, detta tillstånd; likt Frankenstein hade jag skapat ett monster bortom kontroll som skulle hålla mig fången i många år.

Jag mådde inte alls bra.

Vi var många från barndomen som nu försökte växa upp, bli vuxna. Många som var så förtvivlat förvirrade, likt mig. Men ingen bar på ett mörker som ens kunde liknas vid mitt, det var min fasta övertygelse. De andra var blott posörer, och deras ohälsa var endast att betrakta som ett attribut, en accessoar.
   En av dessa "posörer" befann sig också hemma, han ringde mig från sitt pojkrum några kvarter bort. Han ville ses, och jag gick med på att komma. Såklart hade jag hellre varit för mig själv. För sådana var tiderna: man drog sig undan, ville ha sitt elände för sig själv.
   Vi hade haft så mycket kul ihop, han och jag. Varit tillsammans sådär som man bara kunde förr; hemma hos varandra, hos andra, på fester, eller bara på varsin cykel planlöst rullandes sida vid sida. Han var en så kär vän, och jag tyckte mycket om den jag blev tillsammans med honom.

Han öppnade dörren och släppte in mig. Bortsett från en stickad mössa på huvudet var han helt naken och blöt. Egentligen inget märkvärdigt med det; han stod ofta naken framför de stora speglarna i sitt rum och kommenterade sin kropp, både hyllade och kritiserade den, medan jag bläddrade förstrött i hans skivsamling. Sådan var han. Han var så rolig, så besynnerlig.
   Men han var förändrad nu, hade varit det en tid, det var allmänt känt. Det var som att något slutligen hade kommit ikapp honom. Det där som han alltid kämpat emot hade besegrat honom, han var fast.
   Han trängde sig ner i den lilla plastbaljan i köket, ljummet vatten skvätte ut på plastmattan. Jag duschar inte längre, sa han, det här är duger bättre.

Och jag provocerades oerhört av min så uppenbart trasiga vän. För vad visste han om sant lidande?

Jag lämnade barndomsstaden, åkte tillbaka till huvudstaden, fortsatte min överlevnad.
Tjugo år sedan, 1997. Min medeltid. Och min vän fortsatte väl sin överlevnad på sitt håll.

Månaderna gick och jag och en olycksbroder delade tillfälligt på ett studentrum. Plötsligt en kväll knackade det på dörren, och där stod han igen, "posören". Det var så oväntat för mig och min olycksbroder, att han bara dök upp så här, så fantastiskt. Alla tre var vi goda vänner, och vi utkämpade alla tre våra egna krig.
Men denna kväll var allt som förr. Vi drack öl och lyssnade på musik, pratade minnen. Värmen steg i det lilla rummet och vi dansade och skrek och "posören", som nu inte längre var en posör utan precis så som jag ville att han skulle vara, slängde av sig sin t-shirt.

Och jag noterade att den akne på ryggen som han så länge plågats av, var borta. Han var helt slät. Hela han utstrålade harmoni faktiskt, och när han lämnade oss den kvällen kramade han om mig på ett sätt jag inte var van vid; han höll liksom om hela mig.
   Sen begav han sig vidare. Han hade fler goda vänner därute som han ville hälsa på.

En månad senare klövs jag mitt itu av beskedet. Han gjorde det verkligen. Han lämnade oss.



Vila i fortsatt frid min vän. Och förlåt mig.

I såpaskurkens näste

"I såpaskurkens näste". Så löd rubriken på det hemma-hos-reportage som gjordes hos mig för hundra år sedan. På den tiden medverkade jag i en varje-dag-såpa på TV, och jag var mäkta känd. Så till den grad faktiskt, att en tidning ville komma hem till mig för att se hur en sådan som jag kunde tänkas bo. Och inte var jag särskilt svårövertalad, klart de skulle komma hem till mig, kom redan imorgon, sa jag på en glappig mobillinje på tunnelbanan på väg mot fest.
- Det finns alltså ett allmänintresse för min bostad. Tänk att jag är där nu. 
Så tänkte jag den där eftermiddagen för hundra år sedan. Jag steg av tunnelbanan, ut på gatan och in på en bar, tog ett par glas framför Jack Vegas-maskinen och väntade in sällskapet för kvällen. Och det var med kvällen som med allt annat då; ingen förväntan, inget mål, ingen plan.
Jag matade in sedlarna i maskinen, sköljde bort förlusterna med öl. Såsig och nervig på samma gång. Fångad i en bubbla som endast rymde jakten på det som kunde höja och sen dämpa, och om igen.

Så levde jag då. Men parallellt med detta syntes jag i TV varje dag. Och jag hade ett eget boende.


Sängens lakan hade korvat ihop sig på ena sidan och jag låg direkt på den lite stickiga madrassen. Kebabsås och bitar av folie på halsen och bröstet störde morgonsömnen och tvingade till slut upp mig. Hasade mig in i badrummet och vaskade av det värsta, kissade, och slängde mig åter på sängen. Sträckte mig efter askfatet på nattduksbordet, fiskade upp en stump av en joint, tände den, och låg därefter och stirrade tomt i taket. Baksmällan drev ut bland fluffiga moln. Jag somnade om.
Vaknade igen efter någon timme, något jagade mig. Så slog det mig: Hemma-hos-reportaget!

Bestämde mig snart för att vara transparent, både med min person och mitt boende. Orkade inte annat. Och så illa ställt var det väl inte?
Kollade klockan, om två timmar skulle de komma. Jag flöt iväg fram till dagreprisen av gårdagens avsnitt, och jag fylldes av att se mig själv i rutan; så många där ute som bara kunde drömma om att få vara där jag var. Känslan av framgång var sensationell!
Så ringde det på dörren.


Här följer några (autentiska) utdrag från reportaget:

"Köket är en vrå med en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet. Björn visar stolt upp sitt kylskåp där några halvfulla såsflaskor inte behöver slåss om plats med den koncentrerade citronen."

"Björn poängterar fler än en gång att han inte trivs i lägenheten som är på tok för liten, känns kall och tråkig och närmast tar död på honom."

"- Nu är jag fattig men fri. Jag är verkligen djävligt fattig, fy fan, det är svårt."

" - Jag undrar vad Björn skulle ta med sig om det började brinna i lägenheten. - Spontant svarar jag stereon eller tv:n, man är väl materialist...nää, jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

En barndoms lämningar

Vår son rör sig fritt i grannskapet numera, vilket ju var rätt svindlande i början; lite som att sjösätta en hemmagjord flotte eller nåt. Men för honom var det naturligtvis bara något självklart; världen, hur stor den än må vara, är till för att erövras. Och nu, inte senare. Senare existerar inte.

Den här kvällen springer han från dörr till dörr och ringer på, väntar otåligt, orädd, utanför. Jag står inne i värmen, tittar ut genom fönstret, söker efter honom med blicken. Han passerar hastigt under en gatlyktas sken, på väg mot nästa dörr. Dörren öppnas och där står han, utklädd med sin korg: "Bus eller godis?"

Och korgen fylls sakteliga på, men framförallt vill han såklart mest småprata lite med sina grannar, godiset bjuder han mig och mamma och lillsyrran på senare, säger han. Det är mötena med människor som driver honom framåt.

Han är sex år. Han är underbar. Och, tänker jag, precis som jag i den åldern. Eller?

Men inte minns jag min barndom som en plats där jag sökte mig till människor, vare sig de var små eller stora. Mest handlade det om att undvika dem. Inte för att jag kunde kallas misantrop, snarare berodde det på social oförmåga. Eller slarvigare uttryckt: blygsel. Som hos så många andra barn, föreställer jag mig, iallafall när jag växte upp.

Men i mitt fall låg det liksom bortom det klädsamt ödmjuka som blyghet faktiskt kan innebära. Mitt asociala beteende var mer svårfångat än så. Och innan vuxenlivets konventioner tvingade mig till annat så var jag oftast trogen min sanna natur. Jag var obegripligt missanpassad i samspelet med min omgivning. Och jag vilade i det, strävade ingen annanstans.

Men min tillvaro var på det stora hela taget fungerande, trots denna inåtvändhet. Och det var rentav så att jag understundom helt kunde glömma bort denna föreställning av mig själv och bete mig mycket utåtriktat och spirituellt, nästan vara "jobbig". Men så föll jag ner igen, blev besynnerlig. Detta kunde gäcka min omgivning, då det var svårt att förstå vem som var jag. Och själv kände jag samma sak naturligtvis, inte bara inför mig själv, utan även gentemot dem: vem är du? och du? och DU?

Allt var en enda röra då, ett famlande i mörker; ingenstans kunde man slå sig ner och betrakta skådespelet som pågick, få rätsida på det.

Det finns en plats som tydligare än någon annan symboliserar denna min barndoms blyghet. Jag tänker på den nu, när jag på tryggt avstånd betraktar hur min son otvunget konverserar med granntanten snett mittemot. Den där släktgården vars namn fortfarande framkallar olust hos mig: Ottersjö. Har inte varit där sedan då, för länge sedan då jag var barn, och minnesbilderna är förvrängda, men släktgården, denna fästning, den är för alltid visualiserad på näthinnan; hur den tornade upp sig framför mig där jag satt i baksätet. Och jag steg ur bilen, som ur en landstigningsbåt på fiendestrand. Mina syskon, mamma och pappa - helt utan vidare hade de sugits in i den väldiga byggnaden. Kvar stod jag, lamslagen, tills mamma ropade på mig: "Kom in nu och hälsa på alla!"

Ottersjö

Överallt var de, barnen, de vuxna, hundarna, katterna. Satt vid stora bord i det stora köket gjorde de, dessa vilddjur till barn, fullständigt galna och hungriga på livet. De var så många, och jag bara en, ändå upplevde jag mig central här, som att allt kretsade kring mig och min oförmåga. 

En reminiscens från min barndom bara, slår bort den och söker åter med blicken efter min son därute. Ser honom inte. Jo, där står han ju och samtalar med några jag faktiskt inte känner igen sedan tidigare. Han vinkar på mig att komma ut, vill att jag ska hälsa på hans nya vänner.

Jag tar ett djupt andetag, går sedan ut, ler varmt och hälsar artigt.

För evigt

Vi sitter på tunnelbanan på väg mot Farsta centrum och BVC. Det är dags för min sons femårskontroll och stelkrampsspruta. Vet inte var det kommer ifrån, men han är mycket noga med att tala om för mig att han inte är rädd för sprutan; inte ens nervös, lite snurrig bara. Och kanske är det så; att han faktiskt inte är rädd eller ens nervös, bara lite snurrig av förväntan.
Kanske är det bara jag som är rädd. Som vanligt.

Vi stiger av och perongen är full av människor, skuggor som passerar oss i den mörka höstkylan. Så liten han är vid min sida där vi står i rulltrappan. När jag betraktar honom såhär, exponerad i den skarpa verkligheten, händer det att mitt bröst får fågelmammans vingar och flyger iväg, och kvar i mig är de hungriga fågelungarnas kvitter; hur de både kittlar och skrämmer vettet ur mig.

Trappstegen är hala, och jag trycker honom intill mig. Ser ryggtavlorna på dem, människorna som skyndar förbi oss; hur de snart trängs längre ner vid spärrarna.

Det är sen tisdagseftermiddag i slutet av oktober just i skymningen och vi vandrar genom förortscentrumet.
Så skör jag är här och nu, i detta dunkel.
Plötsligt förstår jag ingenting. Jag vinglar till inombords; plats, tid och person - hur jag och min son är skapade av och för varandra - nu ter det sig obegripligt. Och alldeles hastigt befinner jag mig fullständigt bortom alla illusioner av tillvarons evighet.
Men jag vinglar inte synligt. Stadigt håller jag min sons hand och tillsammans närmar vi oss BVC. Skylten lyser därborta. Jag pekar på den. "Där ligger det", säger jag så muntert som jag förmår.

I väntrummet sitter vi framför akvariet, tittar på fiskarna, hur de planlöst fördriver tiden därinne. Och jag märker på honom nu att han nog ändå är påverkad av sammanhanget, hur han liksom samlar sig.
Så kallar hon på oss, doktorn. Nu är det dags. Vi lufsar in i hennes rum, jag vänder mig hastigt om och noterar att mina strumpor lämnar vagt fuktiga spår efter sig.

"Så hur har du det på förskolan, vad gör ni?" Doktorn ställer frågor, vill bilda sig en uppfattning: är han i fas, alltså normal? Lever han upp till vad som är att förvänta sig av en person i hans ålder?
Jag förstår såklart att det är i välmening, så att åtgärder isåfall kan sättas in, men jag vill bara ta mitt barn och springa hem, bort från denna försmak av ett samhälles kommande krav.

Jag hjälper honom på traven, fyller i vissa ord, förtydligar. Gemensamt tar vi oss genom samtalet. Och hon tycks faktiskt nöjd, doktorn. En lättnad och en trevande uppsluppenhet fyller sakta rummet.
Så plockar hon fram bokstäver och placerar dem framför honom för ett syntest. Först stora och sedan mindre och mindre. Lekfullt och lättsamt tar han sig genom testet, det går så bra. Därefter mätning och vägning och enligt diagram på datorn så ligger han "på kurvan".
Det är så märkligt, men jag känner mig lättad över att han är godkänd som femåring. Som att han kunde inte vara det, godkänd alltså.

Men fortfarande återstår själva sprutan, den han inte är rädd för. "Äh, det sticker ju bara till, och sen är det borta", sa han till mig på tunnelbanan. Och jag undrade var den kom ifrån, denna önskan om att vara så tuff.

Doktorn kommer in med sprutan och han sitter i mitt knä när hon sticker honom. Han vrider och jämrar sig av smärtan. Och jag förstår nu, hur vi är skapade av och för varandra. För evigt.

Knappen

Jag tar mig an kartongen och redan här bjuds jag på motstånd; tejpen vägrar släppa taget och jag känner svetten som bryter fram i pannan. Söker i fickorna efter nyklar, eller vad som helst, att sprätta upp tejpen med. Får fatt i ett mynt och med darrande, febriga händer lyckas jag till slut få upp kartongen. Jag stannar upp, tittar på den: vinylspelaren som ligger däri. Min nya vinylspelare, så fin den är. Bara lite enkelt fix så är den redo att spelas. Och den kommer att göra mig så lycklig, äntligen en vinylspelare att vara stolt över, snart är jag i mål.

Bara lite enkelt fix.

Manualen trillar ut och lägger sig på golvet. Kastar en snabb blick på den. Ser tjock ut.
Greppar så tag om spelaren, lyfter upp den, placerar den framför mig. Men den är ofullständig, saknar både tonarm och pickup, herregud; ingenstans finner jag dessa fullständigt oumbärliga delar. Att besvikelsen skulle inträda så här tidigt, var inte riktigt beredd på det. Hela jag svettas nu, den där problematiska sourcreme and onion-svetten som gör mig så illa berörd.
Mina barn ropar på mig, de behöver mig. Men jag är fast nu. Den här resan måste jag göra själv. Jag är inte mjuk i rösten, inte heller hård eller sträng: "Pappa måste bara fixa lite här".
Omvärlden stängs av.

Dåligt uppförande beror ofta på glappet mellan förmåga och förväntan - så har det förklarats för mig förr; att detta glapp är källan till många av människors mindre smickrande sidor. Hur vi missbedömmer vår egen kapacitet, och när vi sätts på plats av oss själva blir vi obehagliga.
Jag är faktiskt inte särskilt sympatisk just nu, men inte stämmer väl den in på mig i denna stund, tesen om förmåga och förväntan? För naturligtvis visste jag redan från början att detta skulle innebära ett mörker, ett dike att halka ner i. Har aldrig hyst någon som helst tilltro till min egen förmåga, enklast så.

Men nu. En vinylspelare. Jag är ju en musikälskare av rang, en diggare av Guds nåde; besatt av svänget och inte minst av ljudet - att jag inte skulle kunna hantera detta, det finns inte.
Samtidigt vet jag.
Men var är tonarmen och pickupen? Utan dem kan jag ju inte ens åtminstone försöka. Jag ringer butiken, var där för bara nån timme sen, säkert minns han mig (klart han gör; redan i affären hade min resa ju börjat. Jag var på väg in i mörkret där, det kan inte ha undgått honom. Jagad och ivrig på samma gång, hispig liksom). Han svarar, skrattar sen: "Haru kollat i frigoliten? Grejerna ligger där, väl synliga."
Jag skrattar också, både lättat och skamset.

Så. Inget saknas. Bara att sätta ihop.

Bara att sätta ihop.

Och så bra det går. Fäster tonarm och pickup och motvikt och allt vad det heter och det klickar till så där följsamt och tillfredsställande och jag tänker att nu är jag i samklang med mig själv: musikälskaren som bygger ihop sin musikspelare. En man verksam inom sitt skrå.

Vid drivrullen och drivremmen tar det så stopp. Sourcreme and onion-svettningarna kickar igång igen. Den snurrar visserligen nu, men när jag sätter nålen på skivan produceras endast en sörja av ljud, alldeles förvrängt, musiken skymfas, det är fasansfullt. Hör barnen ropa. Men jag är inte tillgänglig. Jag är förlorad, faller fritt.
Borde backa nu, vänta in förmågan, men rasar framåt. Tänker att jag kanske borde slänga vinylspelarhelvetet i väggen, smula sönder fanskapet.
 Inser att jag redan genom mitt första telefonsamtal med butiken passerat en gräns så jag ringer ännu en gång. Han svarar, skrattar igen. Så hårdnar hans röst plötsligt och han frågar: "Får jag vara lite fräck mot dig?" "Ja?", svarar jag och försöker fokusera. "Har du ens läst manualen"? Blir först ställd av frågan, den är så öppet provokativ. Ljuger sedan, svarar: "Ja?"

Inser att jag måste närma mig manualen som ligger där, slängd på golvet. Börjar bläddra i den digra instruktionsboken och känner hopplösheten sprida sig inom mig. För det var hit jag inte ville. Nu kommer jag gå vilse fullständigt bland obegripligheter. Att bli instruerad på detta vis, av punkter i systematisk ordning och mycket detaljerade bilder, får mig att slå bakut. Vill inte längre.

Min fru kommer hem. Hon känner omedelbart igen uttrycket i mitt ansikte. Har sett det förr, så många gånger. Hon säger, senare, när barnen just somnat: "Vill du att jag hjälper dig?" Hon lägger huvudet lite på sned, ser på mig medlidsamt. "Hämta bruksanvisningen så tar vi det från början."
"Inte ikväll, jag orkar inte slås ned mer. Är så ledsen nu, vill bara lägga mig och sova", svarar jag.

Och snart somnar jag, driver ut i oro. Demonerna jagar mig natten genom.

På morgonen därpå läser hon för mig, tydligt och långsamt. Om utjämningsomkopplaren i form av en knapp, hur man måste trycka på "ON".

Badhuset

Badhus är en av så många besvärliga platser för mig. Såklart härrör mycket av detta problematiska från barndomens klorindränkta minnesbank: utsattheten då. Handdukar som tvinnades till piskor i omklädningsrummen, de kroppsliga mindervärdeskomplexen; den gryende sexualiteten och all denna hud.

Nakna människor, har så svårt att förhålla mig till dem. De tycks ju inte ha något släktskap med påklädda. Så avindividualiserade, dessa avklädda personer i duscharna. Kroppar bara; som en gång inte fanns, sen föddes de, nu lever de, sen försvinner de bort igen; glider ut i universums intighet.
   Påklädda kan de åtminstone tillskriva sig en illusion av betydelse, en roll i något sammanhang någonstans. Men vem är vem här? De är inget annat än en flock utan ledare.      Allting är upplöst.

Väller fram gör de, de nakna. Men inte jag. Jag är inte naken. Blåa badbyxor på. Blått är min färg.

Badhus är inte min arena.

Så kände jag då. Så känner jag idag. Men nu är jag pappa, och vill min son gå på badhus med mig så går vi på badhus.
   Så vi åker. Och jag guidar honom som en pappa gör. En sak i sänder: först betala, sen hitta ett skåp, klä av sig, låsa skåpet, duscha, och snart är vi i bassängen.
   Vi är som sälar i vattnet, han och jag. Väl i vattnet slappnar jag av, så har det alltid varit. Vi skriker oss hesa i en vattenrutschkana och njuter av den sinnesvidgande tyngdlösheten i gångarna mellan de olika bassängerna.

Blåa badbyxor har vi på oss, båda två. I duschen hade vi inga. Vi var nakna. För det är man i duschen före och efter bad i detta samhälle. Och det var väl egentligen inte så farligt, att för en kort stund upplösas och vara bara en av de nakna. Kanske har jag slutligen rivit ner denna spärr.
   Mina barn gör det hela tiden, river ner spärrar. Alla dessa fönster de öppnar, inte bara mot döden utan även mot nya vyer. Frisk luft släpps in hela tiden, får mig att växa.

Vi sätter oss i jacuzzin och värmen och bubblorna omsluter oss. Vi har det så bra. Det är lördageftermiddag, klockan börjar närma sig tre. Snart avrundar vi det här tänker jag. Min son verkar tycka detsamma, han viskar i mitt öra: "Det är kul här, men nu vill jag ha mellis:" Bubblorna tonar ut och vi går mot duscharna och omklädningsrummen. Jag är stark nu, ser nästan fram emot att få ta av mig badbyxorna igen och ännu en gång visa mig själv att barriärer är till för att brytas.

Vi duschar länge, trots att det är mycket folk. Så slår det mig plötsligt: vilket skåp låste vi in våra grejer i? Nyckeln sitter i band runt min handled, men nog hade det varit bra att memorera numret på detta skåp? Emellertid var jag ju så fokuserad på annat då, det föll bort. Jag behåller ändå lugnet. Vi duschar klart, går in i omklädningsrummet. Det här löser sig såklart.

 Nakna människor, halvt påklädda människor; överallt är de. En del blöta, andra torra. De trängs framför de otaliga skåpen; pappor med barn, kompisgäng, ensamma gubbar. Golvet är halt, pölar som här och där är bubbliga av duschkräm. Min son och jag, ville ju visa honom att jag vet hur man gör ute i den stora världen. Nu står jag här fullständigt överrumplad.
 Vet inte hur många skåp jag försöker öppna, samtliga sätter sig på tvären. Inget skåp är vårt. Blickarna, hur de tränger in. Eller finns vi nu? Med endast ett badlakan som skydd börjar jag tvivla. Kommer vi att bli hämtade, tröstade snart?
   En av de nakna tilltalar oss, berättar att även han varit med om det vi går igenom. Jag nickar, men visst hittade han sitt skåp till slut? Vi kommer inte att göra det. För alltid kommer vi att vara borttappade i denna rundgång.
Tummen och pekfingret börjar värka av nyckeln i alla hänglås fram och tillbaka. Min son tittar på mig, jag lyfter upp honom. Han sväljer gråten för min skull, och jag går sönder av det men måste samtidigt visa mig stark inför honom. "Pappa, har du ingen aning om vilket nummer det var på skåpet?" 
   Vi har varit här så länge nu. Så många som passerat på sin väg från duschen och vidare ut i livet. Men vi blir kvar här, jag vet det nu. 

Ingen vet hur länge vi kämpade därinne. Har bara vaga minnesbilder av hur ett hänglås plötsligt samarbetade och skåpet öppnade sig. Hur jag skrek rakt ut; knappt hörbart, jag var så svag.
   Nu behövde jag inte vara stark längre. Och jag andades in den friska luften från ännu ett öppnat fönster.

Badhus alltså. Jag vet inte.

En lärare

Hon står där orubblig framför den svarta tavlan. Hennes röst är sprucken, nästan kraxande. Bakom henne, på den svarta tavlan, fastnar ständigt nya klumpar av blöta pappersklumpar. Eleverna som sitter framför henne kastar nya klumpar hela tiden. Inte alla elever förstås, men tillräckligt många för att äga rummet.
Jag är inte en av dem. För mig är situationen egentligen outhärdlig, men samtidigt lik så många andra lektioner i klass 8A på denna gudsförgätna högstadieskola. Tycker så synd om henne där hon står. För så här ska det väl inte gå till? Inte kan det ha varit detta hon en gång i tiden kände sig kallad att göra: att tillintetgöras så här skamligt och öppet.

Men ändå står hon där varje dag, låter de göra det mot henne. Jag tittar på klockan igen. Det är mycket lång tid kvar av lektionen. Samlar mig, försöker pressa fram någon form av värme, tänker att den kanske kan nå fram till henne. Men ingen värme överlever i detta anständighetens haveri. Och jag är heller ingen ensam hjälte här. Liksom alla andra vill jag bara överleva.
Ännu en tung, blöt pappersklump viner genom luften, strax ovanför mig; fastnar med ett klatsch på tavlan. Jag tvingar fram ett fniss. Sen stänger jag av.

"Haggan" kallas hon. Det är så vedertaget att jag faktiskt inte vet hennes riktiga namn. Hon har för länge sedan gett upp, men ändå är hon kvar. Varje morgon stiger hon upp och går hit. För att lära ut. Men ingen lyssnar till henne. Hon är liksom svaret på en fråga som aldrig ställts, "Haggan". Ett offer för våra synder; eller ingen alls, bara en högstadielärare bland andra. Hennes plågoandar, och vi andra, är endast på genomfart. Vi är på väg vidare; det förstår vi naturligtvis inte, men någonstans känner vi det.

"Haggan", hon har stått här sedan tidernas begynnelse, som sprungen ur katedern. Hon är här bara, ingen annanstans. "Haggan" existerar endast i detta rum, som en symbol över något som skall bekämpas, slås ned. Men hon står kvar. Och jag sitter kvar. Allt fortgår.

Årstider kommer och går. Höstarna och vintrarna är särskilt bekymmersamma. Klassrummens golv täcks av gegga och smältande snö. Alla dessa jackor, mössor, vantar. Blöta strumpor i läckande kängor, skolmatsalens sammelsurium.

Tiden som passerar.

Veckan innan sommarlovet, tillika högstadiets sista. Hon håller sin sista lektion med oss. Sommarlätt klädsel: hon står inför oss med en slags grace faktiskt. Det här är sista gången tillsammans, och hon har väl dragits med i den uppsluppenhet som råder på skolan nu. Idag vill hon inte vara "Haggan", hon vill avsluta det här värdigt.
Och klassen tycks vilja detsamma: det är alldeles stilla. Som små ljus sitter vi där vid våra bänkar. Hon blickar ut över klassrummet. Just nu älskar hon att vara lärare, stunder som denna väger upp allt elände. Vad hon inte vet är att denna tystnad bara är en illasinnad överenskommelse.

Ingen ska säga något till "Haggan" denna sista lektion. Det är klassens farväl till henne, så har det bestämts. Inte svara på frågor eller tilltal, bara sitta där och döma henne i tystnad.
Att svika gruppen och bryta överenskommelsen är inte att tänka på. Även de så kallade "pluggisarna" sitter tysta, vågar inte annat. Inte jag heller. Tillsammans betraktar vi en människas slutgiltiga undergång.

Vi lyckades. Sen drog vi vidare, klassen spreds för vinden.

Mailmans vrede

Tiden är inte på min sida under denna tur och krafterna börjar sina, men posten måste fram. Min arbetsmoral är mitt bränsle denna dag; att återvända till basen med oförättat ärende är inte att tänka på. Eller är det bara en tvångstanke. Oavsett vad så måste alla försändelser delas ut idag.

Gatan jag cyklar på är snäv, trång och belamrad med parkerade bilar utmed sidorna. Säkert är den väl enkelriktad också, men jag sätter mig över allt sådant. Min föreställning om postmannens straffimmunitet i trafiken är djupt rotad hos mig.
Bilen längre ner på gatan hetsar fram, mot mig. Vi kommer alldeles snart att mötas, men det är lugnt ju: här finns plats för oss båda.

Min cykel är lastad med värdefull post till förväntansfulla människor. En väg kommer att beredas.

Föraren blir synlig. En medelålders man i sportjacka och solglasögon. En av alla dessa, här på det öfvre Östermalm. Men han verkar inte alls vilja bereda en väg för det Kungliga Postverket. Hans ansikte är förvridet av hat och jag ser hur han lyfter handen för att slå den mot tutan. Och som han tutar. Med ett långt, utdraget tjut som ackompanjemang styr han sin bil rakt mot mig.

Jag avvärjer hotet i sista stund genom att svänga in mellan två parkerade bilar. Vinjetten till revyn om mitt liv hann jag se och nu pumpar adrenalinet fram och jag gör mig redo för strid. Tänker att det här är säkert något nedärvt; faran var så påtaglig och nu måste jag oskadliggöra hotet.
Bilen har inte hunnit långt nerför gatan och jag sätter av efter den. Min hjärna är så ren nu. Bara en enda tanke därinne. Så levande man känner sig då, när hela ens existens kokats ner till detta enda: att komma ikapp och förgöra.
Vill få honom att stanna och veva ner rutan så att jag kan sträcka mig in efter hans solglasögon, ta av honom dem, och sedan bara stå där och titta honom i ögonen, strängt. Vill att han ska se allt mitt mörker, och att detta mörker för alltid kommer att svärta honom.
Ursinnigt och bestämt cyklar jag efter, gata upp och gata ner.

Bilen närmar sig ett trafikljus, och jag är snart jämsides. Det slår om till rött och mannen vänder sig hastigt om, ser mig alldeles bakom. Så kör han.

Han väljer att köra mot rött. För att undkomma mig.

Lilla mig?

Mailman illa ute. Igen!

Tre gånger får jag frågan ställd till mig den här dagen. Oavsett avsändare eller motiv så stökar frågan till det för mig; jag tappar fotfästet, tvingas till reträtt, på flykt undan mig själv och de andra.
Men svaret på frågan är ju endast matematik, en enkel uträkning: hur länge har jag jobbat här egentligen?

"Hur länge har du jobbat här egentligen?" Nu är han mig på spåren igen, arbetsledaren, tänker jag. Men han vill mig nog inget ont, hellre är han väl ute efter lite allmänt småprat i den arla morgonstunden. Jag söker utväg - hur parerar jag? Men mitt huvud är inte riktigt igångsatt, saknar kaffe. Jag muttrar, nästan fräser, något om att jag inte är på humör för att berätta min livshistoria, inte såhär tidigt. Han flinar lite, kanske retsamt, men låter mig löpa.
En så enkel, säkert välment, undran. Men jag orkar inte följdfrågorna.

Jag är trött den här morgonen. Tankarna spretar, vill inte samarbeta med varandra. Finner mig plötsligt helt ställd inför något jag verkligen förväntas kunna. Ett brev i min hand, ett postnummer - det står stilla, jag kan inte förstå vad jag ska göra med det. Ångrar mig redan innan jag ställer frågan, men gör det ändå. Och jag får inget svar utan en fråga tillbaka från kollegan: "Hur länge har du jobbat här egentligen?" Han ser på mig med förundran; är väl inte ute efter ett svar, vill bara låta mig förstå att detta är elementära kunskaper jag tycks stå utan. Ser att han blir illa berörd av detta haveri från min sida, så jag lämnar scenen och styr mot fikarummet och kaffet.

Kaffet gör så gott det kan, men förmår inte bygga upp mig. Försöker läsa. Men i mitt huvud har en insikt slagit rot, och den växer mycket aggressivt; den om mig på denna arbetsplats, i denna verksamhet, i detta mitt enda liv. Om åren som sprang, springer. Och hur jag stretar emot genom bilden av mig själv som på väg någon annanstans. Envist klamrar jag mig fast vid illusionen av denna plats som ett väntrum där jag hamnat av en slump bara, på min väg vidare. Hur jag genom åren liksom lunkat på här, som en prao-elev, utan att faktiskt ta ansvar och erkänna min roll som anställd. Snart avslöjas jag. Och då kommer jag att ställas till svars för alla dessa charader.

Så tänker jag denna morgon i fikarummet. Det är en sämre morgon. Fyller på min kaffemugg, tittar ut genom fönstret. Ser ut att bli en vacker dag iallafall, solen lyser klart och stärkande.

Rasten är tillända och jag återvänder in i arbetet. Det är som ett minfält därute idag, nästa steg kan bli mitt sista. Jag är desarmerad, ifrågasatt och mycket exponerad. Ett skadeskjutet jagat djur som nästan trånar efter nådaskottet.

"Hur länge har du jobbat här egentligen"? Hennes tonläge är svårtolkat, men blicken är det inte. Överväger helt kort om jag borde besvara elden, men väljer snabbt bort detta. Tänker på det där om allas inre kamp, hur svårt det är att vara människa, och därför skall man alltid försöka vara vänlig tillbaka. Hon vill ha det på ett visst sätt - sitt sätt - och jag på ett annat. Den här gången har jag inte fel, men detta är dödsstöten. Så jag berättar.

Det känns skönt, att lägga korten på bordet. Nu tar jag det härifrån.

Min pappas skiva

Bud Powell Trio. Skivomslaget ligger i mitt knä, plattan snurrar på spelaren. Jazzen fyller rummet, det svänger bortom förståelse. Omslaget består av en närbild på artisten; han är svettig, ögonen slutna. 1954 gavs den ut, men musiken är naturligtvis tidlös. Inget märkvärdigt i det såklart.
Men just den här skivan äger ett särskilt värde för mig: musiken, omslaget, årtalet. Dess värde går inte att mäta av utomstående, bara av mig. Och den är ovärderlig.

Skivan var min pappas första. Nu tillhör den mig. Och jag tänker att den spänner över en mans liv, från ung till gammal; från levande till borta. Pappa var besatt av jazz, och liksom jag en predikant - en passionerad föreläsare - som ville att alla skulle förstå briljansen i musiken han älskade.
Jag förstod alltid vad han menade, visste att jag en dag skulle kapitulera. Men jag var trotsig, ville inte ge honom rätt så lätt.

Och jag lyssnade till hans historier. Om Dizzy Gillespie, hur min pappa hämtade honom på Kalmar flygplats för en spelning på klubben som han drev. Körde runt honom i den lilla staden, visade vårt hus där jag säkert gömde mig, instängd på mitt rum. Och hur de faktiskt träffats vid tidigare tillfällen, han och Dizzy.
Chet Baker, Toots Thielemans, Monty Alexander och så många fler. Alla var de kompisar med pappa.

Själv hade jag fullt upp med annat då, historierna gjorde inte större intryck på mig än något annat det talades om hemma vid middagsbordet. Jag var oftast någon annanstans. Vi var lika på så sätt, han och jag.
Kvällarna i huset, pappa med sina hörlurar, sin cigarett, sin whiskey. Han hade ett så karakteristiskt sätt att konsumera musiken; lätt framåtböjd, armbågen på knäet, ansiktet i handen. Ena foten febrilt stampandes i takt. Golvet vibrerade så att det kändes i hela huset när pappa lyssnade på jazz.
Röken, doften av whiskey; hur han tittade upp när man lade en diskret hand på hans axel. Jag tänker ofta på den bilden av min pappa, saknar den så.

Många gånger var han obegriplig, men inte för mig. Det han levde ut, eller inte kunde förmå hålla tillbaka, hade jag i mig likaså. Också idag. Men jag är bättre rustad måhända, att inte ge vika. Han tassade liksom runt, upptagen av något som tycktes jaga honom. Spirituell och briljant, inbunden och självupptagen.

Men familjen var hans största intresse, hans största kärlek.

Det ska ärligt sägas att det funnits stunder då jag betvivlat detta. Men så hamnade jag hos min pappas frisör under en vistelse i hemstaden för tiotalet år sedan. En smal, av livet märkt, man med tvinnad mustasch. Plågad av missbruksproblem men fortfarande utan darr på handen. Jag gillade honom såklart, kände ett stort förtroende. Min pappa likaså, det var uppenbart. För denna frisör visste ju mer om mig än jag själv. Och jag förstod att min pappa alltid funnits där, på sitt sätt. Det var fint.

Var är han nu? Vad vet jag, ingenting.

Jag vet bara att jag vill prata med min pappa om skivan jag håller i min hand.

Mailman illa ute

Möte på arbetsplatsen. Jag ansluter något sent och tydligen är det mig de talar om, männen i soffan och arbetsledaren som står framför dem. En av dem frågar: "Hur gammal ÄR du egentligen?" Känner hur en hetta stiger inom mig, den når snabbt mitt huvud och mina kinder färgas röda. Frågan, när den kommer så här plötsligt, sparkar alltid undan benen på mig. Oftast hittar jag en utväg, ett sätt att parera, må det vara plötslig magknip eller fejkat telefonsamtal, men nu är situationen något mer besvärlig än vanligt. De är så många. Och de tycks verkligen vilja veta. Några av dem vet redan, eller har ett hum om, och säkert har de försökt övertyga de andra om att jag inte är så ungdomlig som jag försöker ge sken av. Nu är tiden kommen. Jag måste bekänna, en gång för alla. Inga fler charader.

De ser på mig, uppfordrande. Vad är det som gäller? Har du, under all denna tid, fört oss bakom ljuset? Utgett dig för att vara någon du inte är? Är du egentligen inte alls en ung man, utan bara en stor lögn? Ja. Hela tiden var jag en gammal man. Inte alls en slarvig spjuver, hellre då en åldring som borde veta bättre. Arbetsledaren, som har mina personuppgifter, han vet. Frågar ändå: "Ja, är du inte lite äldre än vad man kan tro? Faktiskt inte så purung? När är du född?"

Inser att jag är fast. De fick mig till slut. Men jag kan bara inte uttala siffran. Ertappad och stum sätter jag mig i soffan. De skrattar, inte illvilligt. Så samlar jag mig, inser att jag inte tänker ge mig så lätt. "Jag vet väl inte det exakt, så länge sen ju". Jag sveper med blicken över männen runt mig. "Ni då?"
"Sextioett", säger någon, "femtiotre", en annan. Helt avslappnade är de. Som om dessa siffror faktiskt inte skulle betyda något. Som att de svarade på vad klockan är.

Men det gör de ju på sätt och vis. Klockan börjar bli mycket. Och visarna rör sig allt snabbare.

För en tid sedan fick jag frågan om jag börjat fundera kring hur jag vill fira min födelsedag. Alltså den om ett par år, nästa gång jag fyller jämt. Och jag hörde siffran - som jag själv aldrig kunnat formulera eller på något sätt begripa - fästas på mig. Det blev för mycket. Illamåendet var som hos den druckne, fullständigt överrumplande. Jag grep tag i stolens armstöd med båda händerna, knogarna vitnade. Svalde frenetiskt mitt alltmer tunna saliv. En lättsam konversation med vänner på ett cafe, småprat om framtida födelsedagar och fester, aldrig kan man vara säker. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet, hastade ut på gatan. Svalkande vindar och människor runtomkring, i alla åldrar.
Tillbaka i illusionen. Endast vagt känna det där som flåsar en i nacken.

Männen på mötet får inget svar av mig. Jag förhalar vidare, och mötet inleds. Märker att några av dem studerar mig, försöker väl se på mig i ett nytt ljus. Och jag tänker att ålder, framförallt min, är väl inget som ska kunna hållas mot en. Så varför väjer jag alltid undan? Borde jag inte träda fram snart, och låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv?

Men så slår det mig, som alltid. Är min ålder verkligen ställd bortom allt rimligt tvivel?

Mailman skakad

Dagarna på den lilla ön avlöser varandra, egentligen identiska med få avvikelser. Solen som envist bekämpar molnen, den svalkande brisen, de ibland alltför kylslagna vindarna efter kvällsdoppen.
Ändlösa och på samma gång påtagligt räknade: dagarna är så enkla och avskalade och fångar därigenom in all den lycka och enkelhet som livet kan vara.
När tillvaron kokas ner så här, till bara sin essentiella kärna, utan substitut, ja då återstår endast klichéer och plattityder i beskrivningen av den. Det enkla och friktionsfria låter sig inte förklaras på annat vis.

Sköljer disciplinerat ner psykofarmakan med grön smoothie varje morgon. Av gammal vana, eller kanske i ett försök att ytterligare maximera min upplevelse av samstämmighet mellan jaget och allt det andra. Men jag når förmodligen inte högre nu. Min sinnesro närmar sig bristningsgränsen. Snart blir jag någon jag inte vill vara. Eller bara ett djur bland andra.


Häromkvällen drabbades jag av impulsen att klä av mig även mina badbyxor under kvällsdoppet. En helt naturlig tanke där och då, och inte alls sådär komplex och bekymmersam som mitt förhållande till nakenhet annars är för mig. Ville vara naken bara, alla andra lager har ju skalats av mig: så varför inte detta sista? Min fru och mina barn hade redan kommit långt ut i havet på den långgrunda stranden. Joxade lite med badbyxorna, fortfarande med en lång t-shirt på; drog ner dom till knävecken, och sen snabbt upp igen. Längre bort på stranden i solnedgången skymtade jag andra människor, men detta väckte ingen fara hos mig, och inte heller någon kittling. Oberörd och stolt; jag är en vacker människa ju och detta är min kropp bara. Nu gör jag det.

Förnuftet besegrade emellertid instinkten och jag anslöt mig till de andra i familjen med badbyxorna på. Tacksam och lite skamsen. Men framförallt omtumlad, skakad: hade jag tagit steget - skulle min person då ha upplösts och ersatts med en annan: snarlik, men ändå för evigt förändrad?

Minne av fest 2.0

 Jag faller djupare och djupare, som genom en oändlighet av popcorn.  Kroppen min har försatts i total stillhet. Så välgörande både för mitt immunförsvar som för mitt centrala nervsystems återhämtning, denna djupsömn.
Men framförallt är min mentala balans i stort behov av en god natts sömn. Den har sannerligen blivit lidande under en längre tid av försummelse; sömnbristen har påverkat mitt lynne, jag har varit stingslig och taggig. Och min förmåga att tänka klart och rationellt har också varit satt ur spel alltför länge nu.

Allt hänger ihop och får jag nu bara sova djupt och ostört så kommer det lösa sig. Så jag låter kroppen göra det den är bäst på: att ta hand om sig själv. Jag kopplar bort mig, rensar tankarna och överlämnar mig. Eller snarare: låter mig överrumplas.
Hypnos, sömnen alltså i grekisk mytologi, är ju tvilling med Thanatos, döden. Och att sova är att dö, eller åtminstone som att vandra vid dödens sida. Men jag behöver denna sömn så innerligt nu, för att kunna leva.
Drömmer först statiskt, att jag står vid en palm. Vandrar så längs en strand utan slut, bländad av solen, sedan inget alls. Jag vilar tryggt i Hypnos famn. Som jag är värd det.

Handen på min axel som varsamt smeker; retsamt, jag vill inte lämna detta balsam av mörker. Det är så varmt och gott. Men den är envis, handen, och nu faktiskt en smula hårdhänt. Min nacke värker febrilt, och jag slår upp ögonen, tittar upp. "Nog bäst om du vaknar nu, vi är på ändhållplats." Kvinnan framför mig, ser henne vagt, men tror mig kunna skönja ett medlidsamt leende. Jag försöker le tillbaka och jag hoppas att jag lyckas. Hon vänder sig om och skyndar iväg, ut genom dörrarna.
En tunnelbaneperrong, så långt hemifrån man kan komma i världen. Stapplar, vinglar, ut. Sömndrucken, drucken; en kropp på fel plats. Tiden är varken morgon eller natt. Plötsligt händer något, mansskrik skär igenom de mörka februarivindarna, får snön att virvla än mer: två väktare omhändertar bryskt en förkommen själ. Han gormar vädjande.

Känner att jag skulle behöva gråta. Allt det som skapar den plattform som jag behöver under mina fötter har ryckts bort. Jag är förlorad.

Återigen: denna skiljevägg. Den mellan segerns rus och avgrundens mörker. Så spröd. Som isen på djupt hav en solig eftermiddag i mars. Hur man trippar på den först, så lätt, så lätt. Sprickorna som kittlar en till en början; får en att ta alltmer bestämda steg. Hur de snart bildar ett spindelnät omkring en, sprickorna. Man står i mitten, fångad. Ett villebråd nu. Oförmögen att värja sig, förrådd av sig själv.

Mailman söker

Vandrar runt i en hemstad. Det har jag gjort så många gånger förr, på jakt efter sammanhang; någon form av förbindelse. Jag söker något oklart, men som en uppenbarelse vill jag att detta något skall visa sig. Och härigenom kan en överblick givas mig; en tråd att följa - inte bara bakåt utan även framåt. Dessa gator jag vandrar formade mig, försöker jag tänka. Jag lyfter blicken. Gatorna, de är tomma. Och jag känner inget, faktiskt inget. Och det är ju behagligt. Men inte mitt mål just nu.

Tänk om jag ändå kunde skakas om? För nu är jag verkligen här, på plats. Redo att insupa, fylla mitt inre med melankoli. Men först vill jag slås ned av förfäran. Mörkret bara måste slå undan den förbannade högsommarsolen som bländar, och då ska jag skall falla ned på mina knän och gråta hejdlöst. Gråta sådär förtvivlat som jag kunde en gång, för så länge sedan just här, på trottoaren utanför servicebutiken. Då, när allt - hela tillvaron - kunde slå en i magen som en sån där tung järnkula monterad på en kran som man slår ner hus med. Slå ner mig med en sådan nu. Låt sedan kulan svingas mot mig ännu en gång. Gör slut på mig och bygg sedan upp. Därefter ska jag strosa som man ska i sin barndoms kvarter; inte letandes efter något egentligen, bara insupandes. Ingenting annat än en stunds förströelse, såhär mitt i livet. Som att ta en kopp kaffe ensam på ett fik, ungefär; en stunds eftertanke, sedan vidare.

Tiden har vandrat iväg här som överallt, men så mycket består. Solens strålar som letar sig in mellan springorna på faluröda staket i skymningen. Servicebutiken. Vindarna vid sundet. Och skolorna såklart.

Skolorna. Det är till dem jag är på väg. De besöker mig ständigt ju - som inspelningsstudior figurerar de här rummen, korridorerna och rastgårdarna i mitt liv; i mina tankar, drömmar. Jag återvänder ständigt hit, placerar mig här igen och igen. Nu är det min tur att besöka dem. Möjligtvis kan jag betvinga och rentav besegra dessa fästningar, om jag på riktigt tar mig an dem som den variant av en vuxen karl jag är nu? Verkligen närma mig dem den här gången, och inte bara passera. Jag börjar med låg- och mellanstadieskolan.

Muren, så låg den är. Samma som då, givetvis, men så intetsägande nu. Inte alls lik den fängelsemur från då, som omgav skolan. På ett ställe är den så låg att jag faktiskt lyckas kliva över den och in på skolgården.

Nu är jag här, tillbaka efter ett liv utanför. Jag står åter innanför murarna.
Det är alldeles sommarlovstilla. Allt, tycks det mig, står orört kvar. Mitt begär efter drama får mig att stappla mot skolgårdens mitt där jag sakta sjunker ner och blir sittandes. Tänker att det kan vara gripande att göra så. Men inget väller upp inom mig, inga minnesbilder gestaltar sig framför mig där jag sitter i det solvarma, dammiga gruset. Jag reser på mig och ser mig omkring. Alldeles tyst, fridfullt nästan. Den enorma skolbyggnaden, så fin den är ändå. Så välbevarad. En fin, välbevarad gammal byggnad. Inte mer.

Och så träffar den mig äntligen, insikten, den jag kanske alltid sökt: Denna skola, likt alla andra platser i denna hemstad, har sedan länge gått vidare.

Dags för mig att göra detsamma.

Minne av fest

Nere i gillestugan bor han min kompis. Vi går i samma klass, andra året nu på gymnasiet. I samma kvicksand sitter vi, jag något djupare. Men ikväll är det fest. Först ska lyckan planteras på förfesten, sedan den giriga jakten på ännu mer lyckorus på dansen nere i folkets park.
Hur jag har sett fram mot detta. Festen har legat som en hägring långt där framme, mer och mer synlig och nu är jag äntligen framme och det händer verkligen. Ikväll lägger jag allt åt sidan; det där som trycker ner, som söndrar mig. Ikväll byggs ett annat jag. Ett lättare och samtidigt starkare jag.

Jag är den första som anländer, de andra droppar in allteftersom. Tycker så mycket om dem, mina vänner. Och redan efter ett par sippar inser jag att nu, med dem, kan jag vara fri. Egentligen är det bara slumpen som fört oss samman, men så ser jag inte på det nu. Istället föreställer jag mig att vi är menade för varandra, att vår gemenskap faktiskt har en betydelse. Nuet tänjs och tycks förmå rymma hela världen, min och allas. Rummet är vårt, liksom tiden.
Mitt alter ego börjar så sakteliga ta form nere i källaren. Känner berusningen komma ångandes, taggarna dras in och mitt väsen fylls av tillförsikt. En enda väg återstår, och den leder framåt, uppåt. Jag blandar upp vodkan med Cola, tar en rejäl klunk och fler dörrar öppnas. Musiken fyller rummet, tar mer och mer plats. Så höjer vi volymen ännu ett snäpp och tvingar oss själva att gorma i varandras öron, nära, intimt. Vi hör inte längre varandra, bara känner. Och det räcker gott.
Ett bloss ute på verandan och så ner i källaren igen.
Blåsan trycker på och jag går in i badrummet. Känner mig något ostadig men fixerar strålen och snart är blåsan lika lätt som själen just nu. Står därefter och betraktar min spegelbild. Ser att jag fånler. Jag har nått mitt mål nu. Till det där tillståndet som jag suktat så länge efter. Har ju nära nog förtärts av längtan just hit. Och nu vill jag ta mig ännu högre.

Volymen är uppskruvad till max. Står på en pall och sjunger med i Burning Spears "Slavery Days". Kan varenda ord i texten och det vill jag visa. Sluter ögonen och blir ett med musiken.

Den kan vara så skör, skiljeväggen mellan den extatiska lyckan och alltings undergång.
Jag är tillbaka i badrummet, sitter på toalettstolen, paralyserad. Stirrar på min högra hand. Alldeles nyss knakade det till i handleden när jag tappade balansen på pallen och föll ner på golvet. Gick inte att ta miste på det ljudet. Och nu har jag låst in mig här, kanske i ett försök att stoppa tiden och vrida den tillbaka bara ett litet hack. Men jag kan inte rå på den, tiden, och det vet jag såklart. Det här går inte att ställa till rätta. Min kropp är domnad av alkohol så smärtan var inte direkt, men nu kommer den smygandes. Min hand är bruten.

Jag har kastats ner igen, mitt i festen. Men jag är fortfarande kvar i den, festen. Inte en chans att jag överger detta som jag trånat efter så. Inga frågor, inga svar, ingen utväg.

På Folkets Park sitter jag mest helt stilla. Smärtan är skonsammast då. Handen hänger lealös. Febern producerar en rännil av svett längs ryggraden och svettpärlor på min bleka panna. Människor passerar, en del skrattar åt mig, medlidsamt. Mitt tillstånd lockar även fram beundran hos vissa;  över hur jag trots detta helvete vägrar bekänna mig besegrad.
Berusningen har runnit av mig och jag tänker febrilt på hur jag ska förklara detta hemma och i skolan. Ännu en lögn som ska formuleras och framföras. Och snart en ny längtan efter nästa fest.

Lunchrast

Som en fri man vill jag vandra mot solnedgången, ren i själen och redo. Det är därför jag måste återvända, återuppleva, erövra. Kort sagt ta kontrollen över det som varit, min historia, och på så vis frigöra mig dess bojor och förtryck. I form av små nedslag söker jag återskapa och placera mig i förflutna sammanhang, och där finna någon slags insikt. Eller inte: men åtminstone ett avslut.

Nedslagen görs i mycket bagatellartade sammanhang. Obetydligheter från vilka jag sedan länge borde ha gått vidare.

Här kommer ännu ett sådant nedslag. Ett skavsår som ibland väcks till liv. Platsen är, som så många gånger, skolan. Lervällingen på skolgården, lunchrast.

Gruppen av människor som jag ingår i, min klass, är en spretig samling nu. Tillsammans har vi gått igenom mycket och nog fanns det en tid då vi såg efter varandra, tog hand om varandra. En tid då vi alla var små och oskyldiga, på grönbete hela skocken. Då vi höll om varandra, vi kompisar. Blomstertider som kom och gick. Och vi tyckte om varandra, så vill jag minnas det.

För några år sedan var jag ny i klassen, och jag visste inget om det; att vara ny i en klass. Men det spelade ingen roll, för jag fick en vän den dagen. Han bodde ovanpå en blomsteraffär med sin pappa och vi gick dit samma dag. Hans pappa låg i badkaret, vinkade åt mig och log. Vi gick in på hans rum och lekte med krigargubbar. Det var så enkelt, så självklart. Från då var vi vänner.

Men nu. Vi vandrar runt, han och jag, låter tid passera. Talar om nåt på TV kanske. Murar kringgärdar skolgården. Nästa år börjar vi högstadiet. Klassen flyttas till en annan skola, och då är vi inte längre äldst utan yngst. Allt omkullkastas, söndras, men kanske finner vi en väg, ett sätt. Möjligen hittar vi tillbaka till varandra, till det som var vi.

Maten i bespisningen gick inte ner idag, åt endast knäckebröd. Känner mig svag, ängslig.

Varje rast pågår en slags "herren på täppan" på en låg trämur, så även nu. En mycket enkel lek utan finess, men ändå med oskrivna regler: putta, ruska om, men gå inte över gränsen. Vi ägnar oss själva alltmer sällan åt denna lek, tar mest promenader runt gården numera. Möjligen har vi mognat, insett att vi står inför ett skifte.
   Men två andra från klassen befinner sig där. Klassens störste, mest utvecklade; storväxt med djup stämma mot en av de mindre - inte den minste för det är jag - står där och puttar på varandra, blaiseartat tycks det; det vanliga tidsfördrivet. Vi stannar till och betraktar spelet, varför inte.
   Plötsligt hårdnar det. Den store greppar tag i den lille, håller fast honom i kragen. Så börjar han utdela lavetter. Hårda och bestämda lavetter. Och han bara fortsätter som om han blivit beordrad att utföra denna misshandel, hans ansikte uttrycker inget utöver bestämdhet. Slagen ekar mellan murarna. Till slut släpper han taget om den lille som faller ner i leran. Han går därifrån. Pojken i leran kväver sina skrik, sin gråt. Hans kinder är röda, snart även blåa. Ingen skyndar dit för att hålla om honom.

Så. Ännu ett nedslag.

En meningslös liten historia

Alla dörrar jag ringde på, stod där och väntade, lyssnade efter steg, hörde steg. Dörrar öppnades, trötta ansikten sökte kontakt med mitt; jag tittade ner, mumlade något om jultidningar. Avmätt, stressat, bläddrande de genom utbudet, inget för mig här, åkej hejdå. Nästa dörr, nästa ansikte.
 Jag utmanade inte mig själv då jag ringde på dörrarna - jag sökte i detta ingen erfarenhet, inget framåtskridande.
Oktobermörkret som bäddade in gatorna, drivorna av löv. Antydan till duggregn. En av de som öppnade, ett av dessa ansikten, såg på mig mycket strängt. Han ville ha svar på varför jag ringde på hans dörr såhär på kvällen, och störde honom mitt i nyheterna. Jag hade inget svar att ge. Hade ju ingen aning om vad jag höll på med, varför jag ringde på folks dörrar på detta vis. Säkert hade det något med förväntningar att göra, men det var inget som jag kunde förklara. Han stängde dörren, hårt, men kanske inte fientligt. Jag stod där ett tag. Försökte luska ut vad jag borde känna här.

Tiden, min och hans. Han talade till mig, såg på mig. Lät mig förstå. Men jag förstod inte.

 Jag gick till nästa hus, eller hade jag redan varit där? Hyreshusen, villorna. Människorna därinne, såg dem genom köksfönster. Snart ringde jag på och de skulle avbryta vad de höll på med och öppna. Ännu ett möte. Kanske skulle någon förbarma sig och beställa jultidningar av mig. Hörde steg, tänkte på ingenting. Stekoset som slog emot mig, denna gång ett vänligt ansikte; en man med ett litet barn på armen, klart han ville ha jultidningar, det köpte han varje år. Han hade väntat på att jag skulle ringa på, sett fram emot det. Min skepnad fylldes med liv, hastigt. Blodet värmde ådrorna och jag upplevde bokstavligt att mina fötter var placerade på ett jämt, hållfast, underlag. Och han beställde, som han beställde. Jag nickade och antecknade i tystnad. Tjänade jag pengar här? Var detta en framgång? Hade jag faktiskt hittat en väg in i något?

Ute på gatan duggregnade det nu. Ville känna mig förlöst, men var mest sugen på en kvällsmacka. Jag huttrade till och styrde så kosan hemåt. Det räckte nu. Fanns inget kvar att sträva mot längre.

Lönen brände jag på flipperspel nere på grillen vid hamnen. Tiosedlarna matades in, byttes ut mot mynt. Ville så gärna höra det där ljuvliga knacket då flippret ger dig ett frispel. Men jag nådde inte dit, och plötsligt var pengarna slut.

After Ski?

Kön framför mig minskar i rask takt. Mannen där framme skriker på tyska. "NÄCHST!" Solen skiner på oss i kön, snön knarrar under våra skidor. Stämningen är mycket god; uppsluppen, närmast sorglös. Själv är jag bekymrad. Tittar ner på mina pjäxor, de sitter väl fast som de ska, ser så ut iallafall. Och skidorna, när jag ser på dem tänker jag på hur de korsar varandra i hög fart på väg ner. För det gör dom ju mest hela tiden. Man faller rätt illa då. Flyger fritt framåt ett tag för att sedan krascha i backen som en trasdocka, förnedrad i en oformlig massa. Skidor, pjäxor, stavar, skidglasögon - så många lager av djävulskap - allt i en enda sörja. Och jag. Hur många såg? Hur illa är jag skadad, är det tillräckligt för en frisedel rentav?
Men värst är ändå bygelliften, den vi köar till nu. "NÄCHTS!" Pojken framför mig tar vant emot liften, som en kär vän nästan, och de är så samspelta att det där tycks ju inte vara någon konst. Nu är det snart min tur. Jag vänder mig hastigt om, möts av förväntansfulla blickar; en slags illa dold skadeglädje, men också av ängslighet hos vissa. Jag är inte ensam i detta, hinner jag tänka. "NÄCHTS!"

Ett mirakel. Jag tog emot bygelliften, fick ordning på den, och nu åker jag uppför. Helt plötsligt befinner jag mig i samklang med sammanhanget. Så vackert egentligen, all denna gnistrande snö och dessa bergstoppar därborta. Människornas rytmiskt vickande höfter i backen, hur de skrattar. Och luften, så frisk och ren. Jag andas in, djupt, fyller mitt inre med tillförsikt. Den där skadeglädjen jag tyckte mig se, nog var den inbillad. Det här är minsann trivsamt; sakta glider jag nu uppåt, en själsro smyger sig på. Är jag i balans? Kan detta vara möjligt?
 Den ena skidan åker över den andra. Jag håller mig kvar, måste hålla mig kvar, men det är ett tumult. Skidorna börjar leva sina egna liv, sprätter åt alla håll. Stavarna vaknar till liv och utgör nu ett ytterligare hot. Skidglasögonen glider ner; de är immiga, skymmer min sikt.
Jag är nödställd; en krissituation i rörelse, på väg uppåt. För jag vägrar släppa. Den här gången skall jag inte låta mig besegras. Alltmer intrasslad klamrar jag mig kvar. Jag kramar om den, lidelsefullt, min bygellift. Aldrig att jag släpper den. Men min vänstra pjäxa och skida vill annat. Min fot glider alltmer ur pjäxan, och även ur den bruna raggsockan. Snart sitter pjäxan och skidan kvar endast med hjälp av mina febrilt arbetande tår. Men det är lönlöst. Pjäxan, som faktiskt sitter fast korrekt, och skidan lämnar min vänstra fot. Tillsammans åker de ner, lämnar mig och bygelliften. Jag tittar på dem.

Och det är storslaget. Mitt i allt detta elände, denna skönhet. Skidan med sin pjäxa och bruna raggsocka. Hur de äger backen, utan mig. Har svårt att slita blicken, men måste. Jag är på väg, oåterkalleligt, mot ett ännu ett nederlag i livet. Vad händer med mig nu, det kan jag inte förstå.


Det här är så väldigt länge sedan. Jag har gått vidare, från detta som från så mycket annat. Ska inte säga att jag har försonats, men på något sätt har jag väl ändå hittat en väg. Jag var ju så ung, så utan inflytande. Jag vilar i att jag aldrig mer kommer hamna här igen.

Men nu. När jag trodde jag var ute drar de mig tillbaka: Borde jag inte ha kommit över det där? Jag var ju ett barn då, nu är jag en familjefar.

Är jag på väg tillbaka? Hur långt kan en man gå för sin familjs skull?

Två av min barndoms utposter

Hopptornet
De är hala, trappstegen av stål. Jag håller mig fast krampaktigt, en hand på vardera stång, och jag rör mig uppåt; ett steg i taget. Målmedveten och alldeles varm av fasa i den kylslagna septemberskymningen. Jag vet att om jag tittar ner så betyder det att jag inte kan röra mig - inte upp och inte ner. Så jag fortsätter uppåt, blicken envist fäst vid det där sista trappsteget. Når jag bara dit, och det kommer jag att göra, så är jag framme. Den högsta avsatsen på hopptornet, 10 meter upp. Väl där ska jag blicka ut över havet i triumf. Andas in den högst bedrägliga upplevelsen av att, ännu en gång, ha besegrat skräcken, döden. Jag tar ett steg till, hör de andra, hur de ropar att jag ska titta ner. De hetsar, vill få mig ur balans, men jag är så nära nu. Halkar till något med ena foten, men mina händer tänker inte svika mig.

Jag är framme. Nu äger jag detta förbannade hopptorn. Men inget jubel infinner sig, ingen berusande segersötma. Tornet svajar i den kalla vinden. Mörkret lägger sig så mycket tidigare nu än under de obetänksamt ljusa sommarmånaderna som plötsligt bara hade passerat. Känner mig plötsligt mycket ensam däruppe. Upplever att jag på riktigt - och inte bara som på natten -  inser att jag faktiskt står isolerad i världen. Det är jag endast, och ett oformligt mörker, som havet omkring mig; ständigt i förändring, förgängligt och ohanterligt. En tunn hinna bara just nu, eller ingen alls, mellan det som är jag och intet. Antagligen lever jag inte alls. Och förmodligen är alla dessa sammanhang som  jag rör mig i blott en iscensättning. Regisserad av ingen. För här finns ju ingen dramaturgi att skönja.
Hur värjer man sig emot en sådan meningslöshet? Och här uppe, på högsta avsatsen, 10 meter upp, på den blöta cementen i ett faktiskt mörker som lägger sig allt mer, denna tisdagkväll i höstterminens begynnelse; mitt i denna nystart, denna illusion: inte är väl detta en plats för insikter som denna? Otåliga röster hörs nerifrån, klockan börjar bli mycket. Jag springer mot kanten, kastar mig ut. Tankarna där i luften, på väg ner mot ytan, är alltid de samma, och det känns tryggt och enkelt och rent. Jag tänker: väntar mig därnere, när jag klyver vattenytan och rasar ner i det mörka, sylvassa pålar? Eller, om jag tar mig förbi dem, kommer mina fötter och ben då begravas i den klistriga dy som är botten, skulle jag nå den? 


Slottets mur
Vi är några förtappade. Och vi återvänder ständigt, ständigt. Muren som löper kring slottet ligger så på den där gränsen mellan det som skulle kunna kallas för lek, och det där andra. Det illavarslande.
Den är verkligen bedrövlig, muren. Att klättra uppför den, på de där minimala stenarna som sticker ut, är sannerligen ingen lek. Men vi är inte här för att leka, vi är inga lekkamrater. Vi gör detta för att vi vill se något i vitögat; komma nära, känna vittringen av...slutet. Och, som en konsekvens, omfamna livet självt. Oändligheten där på slutet, just innan man tar språnget över och räddar sig själv, är universum, alltings undergång och återuppståndelse. Att få vara mitt i det, och sedan ställa sig över allt det där, är drivkraften. Det är så vi fångar in hela konceptet existens. Ett koncept som sedan glider en ur händerna, likt en blöt tvål. 
Därför återvänder vi.

En dag, just uppe vid toppen, tappar en av oss fästet. Han faller inte rakt ut, utan kasar, liksom glider varsamt nerför. Jag står nere på marken och betraktar. Ingen fasa, ingen panik; ingenting. Muren hjälper honom ner, hela vägen. Han når mark och han skrattar, inte hjärtligt, inte upphetsat; bara småskrattar, säger att han måste hem och äta middag. Helt intakt, inte en skråma någonstans. Döden har aldrig känts mer avlägsen, finns den ens? Och livet?

Vi andra står kvar en stund, tysta. En outtalad överenskommelse lägger sig bland oss. Nu är det slut på klättrandet. Vi får famla vidare på andra platser. Här finns inget kvar. Cirkulera.


Hopptornet och muren. Jag tänker på er. Varje dag. Och sen aldrig mer.

Lärdomen

Känner inte igen mig själv i detta. Eller vem är jag ens; vem är det som ska känna igen vem? Så: Det som är jag - min egen uppfattning om denna person, min illusion, och därmed andras, föreställer jag mig, har tillfälligt ryckts upp ur sin dvala och vill nu utmana sig själv. Jag har bestämt mig nämligen.

Men idag är den inställd, båtturen. Han - den auktoritära, något korthuggne, men ändå vänlige mannen står på bryggan - blickar ut över havet för att sedan spänna ögonen i oss - mig och min son. "För blåsigt idag", säger han. Tycker mig se någonting där, i mannens brunbrända, vindbitna ansikte; det är som att ett ovälkommet minne plötsligt kommer över honom. Han vänder åter blicken ut mot havet. Vi med. Det blåser verkligen idag. Vågor stora som kontinenter, ursinniga som utsvultna rovdjur. "Kom tillbaka imorgon. Kanske åker vi ut, om blåsten lagt sig något". En lättnad fyller mig, motar bort stora delar av den oro och motvilja som sakteliga byggts upp inom mig under dagen.

Vi befinner oss på Teneriffa. Charter. Dagarna tillbringar vi vid poolen, eller nere på stranden. Solkräm, hink och spade, solhatt. Lägenhetshotell. På kvällarna när barnen somnat sitter vi ibland kvar på balkongen, jag och min fru, med ett glas vin, lyssnar till sorlet därnere. Och till varandra. Men oftast somnar vi bara, faller och landar mjukt i en sorglös och uppbyggande sömn. Vi är tillsammans, familjen, och allt annat är liksom satt på paus; nuet är verkligen nu. Och så den där upplevelsen av att detta är för evigt, att våra ögon aldrig för alltid kommer att slutas.

Jag är lycklig här och dagarna går in i varandra, bildar ett tillstånd. Inga vassa kanter, ingen molande olust. Hjärtats slag är regelbundna, andningen jämn. Sorglösheten i sig närmar sig snart en återvändsgränd, så tänker jag. Något i mig behöver bryta detta, innan återvändsgränden. Ett motstånd måste övervinnas; det har ju i alla tider sagts mig, att man ska utmana sig själv. Inser att jag måste ut till havs, och min son ska följa med. Jag ska visa honom delfinerna där ute. Valarna. Livet!

Ett kall, eller en befallning någonstans ifrån, obeveklig. Men idag kan jag inte åtlyda, det ligger faktiskt bortom min kontroll: båtturen är inställd. Vi vandrar hemåt, mot hotellet, och jag andas ut i detta uppskov. Imorgon stormar det inte, havet kommer att ligga stilla. Imorgon sitter vi i den där gamla träbåten och kisar i solen, vattnet skvalpar rogivande, och se där, delfiner!

In i sorglösheten igen, balkongen, sömnen. Imorgon är resans näst sista dag. Snart åker vi hem; tiden är knapp. Men imorgon blåser det inte. Det får det inte göra.


Och nog har det mojnat något, eller? Åtminstone så här på morgonen. Jag sippar mitt kaffe, sträcker på mig. Ännu en god natts sömn bakom mig. Den här dagen ska vi fånga, jag och min son. Ser havet långt därborta; det är inte stilla precis, men ju inte alls som igår. Vi ska ut där, det har jag lovat honom.

Han känner igen oss på avstånd, den vindbitna, och kallar oss till sig. Han säger: "Idag blåser det inte lika mycket. Vågorna är mindre och bär inte så mycket vitt skum som igår. Men det är osäkert om vi ger oss ut idag, det är ett gränsfall. Kom tillbaka om en halvtimme, då vet vi säkert."
Vad hoppas jag på nu? Vad vill jag att jag ska hoppas på? De inre motsättningarna hotar slita mig i stycken. Vi ansluter till resten av familjen, de är på stranden intill. Jag stänger av och låter tankarna skingras under denna halvtimme, lägger ödet i händerna på den vindbitna.

Halvtimmen passerar och nu står vi där igen, redo för besked. "Ok. Vi kommer att ge oss ut." Jag pressar fram ett leende. Min son dansar en glädjens dans: "Vi ska se delfiner pappa!"

Vi köper biljett och går ombord. Relingen är mycket låg men i övrigt känns väl båten stabil. Andra turister fyller på och snart är vi ett gäng förväntansfulla som sitter här i solen. Min son och jag delar på en Coke. "Dela på en Coke innan, för magen." Han sa så, den vindbitna. En fotograf går runt och fotograferar turisterna. Vi sträcker på oss och ler när turen kommer till oss. Jag är en medelålders manlig turist tillsammans med min son på Kanarieöarna. Nu ska vi göra det här tillsammans. Just det här är drömmen om mitt liv, jag är framme, fulländad.

Sakta lägger båten ut från land. Två timmar till sjöss framför oss!

Vi sökte oss snart ner i kabyssen, nedstänkta och med darriga ben. Satt där. Min sons blick, inte skräckslagen, men på något vis både apatisk och fokuserad. Och jag, lika delar skuld och fasa, spelade spelet: "Snart får vi se delfiner!" Hur han såg på mig, han ville inte se delfiner längre, ville hem bara. Människorna som stapplade in, ansikten förvridna av sjösjuka. Påsarna de kräktes i, gång på gång. Hans blick nu, inte längre fokuserad, bara apatisk. Mitt tonläge tilltvingat entusiastiskt, gällt nästan: "Ser du några delfiner?" Inget svar. Vågorna därute var svarta och tycktes vilja innesluta hela världen, båten knarrade olycksaligt. Två fenor syntes plötsligt, försvann snabbt. Vi såg, men vi ville hem. Fler personer ramlade in, tilltufsade och vilda i blicken. Vi trängde ihop oss, somliga kräktes rakt ut. Nuet kändes oändligt. Vi höll om varandra, hårt.

På balkongen senare på kvällen. Lärdomen, så skön den är att vila i. Aldrig mer ska jag utmana mig själv.

Döden städar upp

Minnesbild 1
På det kalla och knarriga trägolvet rumlar jag runt, sprätter till, gör ett spastiskt utfall med ena armen. Slår en kullerbytta, en variant iallafall, och lägger mig slutligen på rygg och skakar epileptiskt. Önskar så att kunde hamna i en "utanför kroppen upplevelse" i detta eller bara stänga av helt, men jag är så i högsta grad närvarande. Obarmhärtigt medveten om att jag betraktas, och bedöms, av en liten grupp människor. Några män och några kvinnor. De ler inte, rör inte en min. Observerar bara, lite avmätt. Dagen börjar lida mot sitt slut, de är väl trötta, blasé.
Vi är så många som vill bli antagna och välkomnas in i värmen. Livet självt står på spel här. Vi är så unga, men idag kan livet vara över. Vi har sållats ut, klivit över varandra, på varandra. Vi ska in i den där värmen. Frälsning eller död, däremellan finns intet.
De hade bett mig att gestalta majskorn i en het kastrull, hur dessa blir till popcorn. De bad mig göra detta inför dem. Och nu ligger jag här på det kalla trägolvet och låter skakningarna tona ut. Jag är ett popcorn som svalnar. "Tack", säger de. Deras ansikten låter mig inte utläsa något alls. Kanske för att skona mig.

Minnesbild 2
Som vanligt, jag är kissnödig. Så jag går in på en toalett, kissar ståendes. Mitt hjärta dunkar febrilt, mina kinder hettar. Och mina fötter är iskalla. De brukar vara det när jag inte riktigt förstår var jag befinner mig eller vad jag står inför. Ett tillfälligt lugn infinner sig i takt med att strålen hittar sin form. Jag kissar. Det är skönt. Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Måste ha missbedömt tiden, för det är min tur nu. Avbryter hastigt och springer med avdomnade fötter.
Juryn sitter där i mörkret. Kan urskilja några ansikten. Namnkunniga personer. Auktoriteter. Jag framför en text ur Shakespears "Othello". Och kissfläcken som pryder halva mitt vänstra ljusblekta byxben, från skrevet ner till knät, jag glömmer den aldrig.
Ännu en gång dessa ansikten efteråt. Inte en min. Också denna gång för att skona mig, tänker jag.
Så varsamt ändå.


De hugger till, minnesbilderna, alltid kommer de från ingenstans och apropå inget, får mig att vackla till där jag går eller tappa andan där jag sitter. Och lika snabbt är de av mig betvingade, på flykt drivna. För jag måste ju överleva, vara stark, för min familj. De behöver mig och jag älskar dem. Minnena bär jag med mig för alltid, till mitt sista andetag. Därefter finns dessa upplevelser ej mer. Tystnaden löser upp dem då, och allt annat; även det som varit gott och berikande och som fått mig att växa. Alla mina erfarenheter som trängs inom mig, goda som plågsamma, kommer oåterkalleligt att upplösas. Outsägligt sorgligt, såklart. Men också en befrielse: I döden finns inom mig inga scenskoleprov.

Amerika - Del 2

Famlar i mörkret, söker efter kassettbandspelaren som står på mitt nattduksbord. Men inget känns igen och doften och den där besynnerliga svalkan därnere i rummet längst ner i källaren i det stora huset så långt hemifrån fyller mig med stormsteg, skakar liv i mitt sovande jag. Jag sätter mig upp i sängen, inser att jag är kvar, fången i den kvävande mardrömmen som alltså är min verklighet nu. Den korta förtröstan jag kände just där, när jag sökte efter min bandspelaren, eller radioväckarklockan, eller vad som helst med betydelsen att den resa jag gjort endast existerade i drömmens förgänglighet, att den alldeles snart skulle vara upplöst och att rummet jag vaknade upp i skulle vara mitt eget, däruppe på vinden, och att jag bara kunde stiga upp nu, gå ner i köket och bre mig en skogaholmsmacka och till den tillreda ett glas O`boy; låta det söta chokladpulvret fylla muggen till hälften för att sedan hälla i lättmjölk upp till kanten och bara sitta där sen och mumsa, min egen stund detta, långt före de andra i huset, sur och melankolisk, säkert, men hemma - det var en varm men mycket kort förtröstan. För nu är omständigheterna väsensskilda. Värmen ersätts hastigt av kyla; den borttappades kyla. Måhända är jag på flykt, på väg bort, och detta är bara en anhalt på vägen. Men jag förstår inte hur jag ska ta mig vidare, och tillbaka finns ingen väg.

Jag är här nu. I Amerika.

Resten är upp till mig. Dessvärre.

Sängen är låg och jag sveper med handen över golvet, hittar mitt digitalarmbandsur, trycker på den lilla ljusknappen: 02.33. Vargens tid. Men inga illasinnade vargar syns till, ingen avgrund; inga monotona, malande tankerundgångar. Istället fylls jag av tacksamhet, eventuellt också tillförsikt. För det här är mina timmar, fram till soluppgången och den nya dagen. Här ges jag en möjlighet att samla ihop mig, mobilisera. Förbereda ett alter ego: vem ska jag vara här?
Såklart någon som skiljer sig markant från den jag befinner mig på flykt ifrån. En slags riktig person -  tydlig och inte försagd. Någon som på riktigt tycker att det är kul och spännande att vara här. Som är intresserad av att träffa och lära känna nya människor.
Kort sagt: En nyfiken och utåtriktad kille med redan formulerade framtidsdrömmar som inte vill annat än att kasta sig ut i livet och lära sig allt om det!

Tankarna söker sig tillbaka till gårdagen. Flygplatsen, bilresan. Hur jag inte fick ur mig ett enda ord, bara något enstaka läte. Deras blickar sinsemellan. Mitt jag som upplöstes, spilldes ut över baksätet och sökte sig ut genom de nedvevade fönstren, bort över prärien och bufflarna, in i solnedgången. Borta.
Inser att härifrån kan jag bara bygga upp mig själv, konstruera en ny karaktär, från grunden. När solen åter stiger upp och en ny dag tar form, då ska vi möta den tillsammans, jag och familjen som sover däruppe nu. Ett lugn fyller på, vaggar mig.

Grusvägen tycks oändlig. Jag har hamnat en bit bakom resten av min familj. De går där framme, vänder sig om när jag ropar på dem, skrattar. Vi har badat hela dagen, nu är vi på väg mot bilen. Jag hittar en nöt-créme på vägen. Det finns lite kvar i den och jag pressar in det i munnen. Sanden knastrar mellan tänderna. Det är väldigt gott. Jag tittar upp. Solen skiner, bländar mig behagligt.

Vaknar med ett ryck. Solen letar sig in genom de smala källarfönstren, likt laserstrålar. Den nya dagen är så kommen. Diskret knackning på dörren. Jag ligger helt stilla. Det knackar igen. "Bjooern?" Det är mamman. Våra blickar som möttes i bilen igår, någonstans kände jag då att hon ville mig väl. Men nu är jag mer skräckslagen än någonsin. Jag reser mig, går mot dörren.

Mailmans insikt

En grotta långt in i den djupa skogen. Eller är det ett plötsligt hål i marken; en mörk gång ner i underjorden. Stora stenar runtom, täckta av frottémjuk, djupgrön mossa. Inga ljud hörs, skogen omfamnar dem alla, endast en svag bris ovanför trädtopparna kan skönjas. Solens strålar hittar här och där in och skänker ett dämpat, varmt, ljus. 
Det är sommar. De två pojkarna hoppar runt bland stenarna och träden. Kasar nerför mossan och svingar sig från trädens lågt sittande grenar. Plötsligt får en av dem syn på öppningen mellan stenarna, han glider ner en bit i den, tar sig upp igen, upphetsat fnittrandes, ropar på sin kompis. Tillsammans betraktar de ingången, ett vagt ljus skymtas där nere. De har hittat sitt äventyr. En gång ner till en annan värld! Men hur ska de ta sig an detta? Solens strålar mattas av, kvällningen närmar sig. De bestämmer sig för att återvända nästa dag. 

Dagen därpå har de med sig ett långt, kraftigt rep. En av dem ska gå ner med repet, den andra stå kvar utanför. På så vis ska de ha kontakt med varandra. Han går ner. Inget händer på länge. Så börjar det rycka i repet, kort och intensivt, sedan helt stilla. Pojken börjar med darrande händer sakta dra upp repet. Och det som kommer upp är så fasansfullt. Den andra pojkens halva ben har knutits fast i repet.  Någon, något, därnere i mörkret har tagit honom. För evigt förlorad, drunknad i kolsvart ondska. Pojken släpper repet med det halva benet och springer, springer. Hans skrik är kvävt.

Jag stängde av TV`n. Först satt jag bara helt stilla i soffan, paralyserad; förlamad av något jag inte visste vad det var. För det här hade jag aldrig tidigare utsatts för. Möjligen hade jag anat någon form av förmörkelse bortom midsommarstångens blomster, en flyktig förnimmelse av annalkande hot; en förgänglighetens intellektuella insikt. Men jag var så oförberedd, skonad, där jag satt. Detta var en fasa jag inte kunde begripa. Tidig eftermiddag i december, ensam hemma. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag minns att jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna gå vidare med mitt liv. 

Allt var raserat. Det där halva barnbenet, gången ner i underjorden. Sagan på TV`n slog mot mig, lika plötsligt som skoningslöst, och det fanns ingen väg tillbaka nu. Bara en oviss framtid. Tillsammans med en mycket tydlig insikt: Livet är skräcken som man alltid söker skydd från. Och i detta står man ensam i världen. Jag raglade ut, bort från TV`n. Vart skulle jag ta vägen nu, jag förstod det inte. Något hade ju gått sönder inom mig. Och detta något skulle behövas repareras gång på gång, tills där inte finns någonting kvar.

Jag satte mig i köket, åt en macka och drack ett glas O`boy. Tittade ut genom fönstret, det hade börjat snöa. Tunga, sävliga snöflingor dalade ner. Snart skulle de komma hem från skolan, mina syskon. Och julen var så nära nu. Allt skulle bli bra igen.