Kort om prao

Obligatorisk prao för högstadieelever ska återinföras. Syftet är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, säger dom. Få rätt förväntningar från de unga och på så sätt en mer välsmord arbetsmarknad som leder till en bättre ekonomi.

Personligen anser jag att återinförandet av prao är djupt beklagligt. Arbetsmarknad och ekonomi vet jag föga om, men jag tror inte på matchning, och jag tror inte på förväntningar.
   Och framförallt tror jag inte på möten mellan dessa människor. Högstadieelever bör hållas åtskilda från arbetsplatser och människorna däri.

Prao är ett Djävulens påfund och Helvetet föreställer jag mig så, som en evig rundgång på den brandstation där jag genomled en prao. I den tidiga tonåren irrade jag runt där, helt tom på uttryck. En fullständigt ointressant - och ointresserad -  person; inte längre det där barnet med de stora nyfikna ögonen och det rika inre livet - utan något annat; en existens berövad sin förankring. Jag saknade erfarenhet och var samtidigt medveten om det; att jag inte visste något eller vad jag skulle behöva veta.
  Jag sökte inga svar och hade därför inga frågor. Att finnas till var genant.

Min handledare på stationen, när han inför morgonfikat med kollegorna informerade mig om att jag inte bara skulle sitta där tyst utan prata och ställa frågor, då förstod jag såklart vad han menade. Men att förvänta sig någon form kommunikation från min sida var som att söka samtal med en tom fågelholk. Jag satt tyst på fikat. Och jag fortsatte och avslutade veckan i tystnad. Egentligen inte för att jag var blyg, vilket ju hade kunnat uppfattas som charmerande, eller iallafall som en förklaring, utan för att jag inte var helt säker på om jag överhuvudtaget existerade.
   Som en skugga av mig själv, en skenbild, svävade jag runt bland brandbilar och brandmän. Och jag har idag svårt att tro att tiden på brandstationen på sikt ledde till en mer välsmord arbetsmarknad. Min prao ledde endast till en samling illa berörda brandmän.

Mailmans kamp

Kampen jag för, så generande betydelselös den är, likt så många andras, sett utifrån tid och rum. Men ändå måste den föras, livets riktning kräver det, hur motsägelsefullt det än må tyckas vara. Om nu livet har en riktning.

För drygt tjugo år sedan, någonstans där i nittiotalets fasansfulla mitt, befann jag mig i en fåtölj hos en psykiatriker. Han var lång och reslig med bruna manchesterbyxor, liten välansad mustasch och vänliga, men egentligen inte särskilt sökande, ögon. Enträget och rutinmässigt försökte han fånga in mitt tillstånd för att kunna formulera någon slags väg ut. Ändå förgäves; ingenting kunde bita på det som tagit mig i sin besittning, vare sig ord eller piller. Jag förblev där jag var.
  Men en sak sade han som jag bär med mig än idag. Han sa: "Alkohol ska ju fungera som en guldkant i livet." Orden provocerade mig, kanske inte så mycket då; men senare, då jag återigen sökte mig tillbaka till rusdryckernas förlösning. Där och då, i soffan, tog jag inte riktigt in något. Jag hade sedan lång tid gett upp hoppet om förlösning. Och alkohol gav mig inte särskilt mycket i detta skede; visst drack jag som alltid, men det betydde inget. Ingenting betydde något.
  Men jag minns att ordet "guldkant" lockade fram associationer hos mig; något skimrande och välförtjänt lång bort: en slags belöning som kräver sin insats. Och jag tänkte att en dag kanske denna "guldkant i livet" också kan bli min. Tänk om även jag kunde ha den i mig, den mogne drinkaren.
   Det är därför orden om denna "guldkant" skulle komma att provocera mig så. För jag tycks aldrig lära mig just det: att dricka moget. Jag får liksom inte ordning på det. Mörkret angränsar alltid, och skiljelinjen är så tunn. Helt plötsligt kan jag förlora begreppen och hamna i ett delirium vid avgrundens brant.

Var är de andra? Vilka andra? Det är ju bara vi två här.
 Sammanhang som smälter ihop, tid som upplöses. Minnen, barndom, nuet.
 Vakenhet och sömn. Skönt ställe, var är vi? Hemma, du är hemma.

Jag söker honom ständigt, den mogne drinkaren. Alltid klädsamt salongsberusad; full koll på både tid och rum men ändå varmt rusig. Förvisso hamnar jag egentligen alltid i den positionen på fest, men bara helt kort då jag därifrån instinktivt söker mig vidare mot nya höjder som bara innebär ännu högre stup.

Jag är inte ung längre. Men jag är fortfarande lika kass på att hantera detta ljuvliga av skimrande guld; så lätt det glider mig ur händerna och vänder sig emot mig. Det enda jag vill är att nå högre, livets drivkraft ju, men så blir det bara knas.

I den andra världen, den som var barndom, där kunde jag finna det som var oförställt, rent, och därtill behövdes ingen förhöjande berusning. Är det bara ur ett delirium sprunget, sensommarkvällarna då vi alla samlades vid gungorna; min pappa, min mamma och min bror och mina systrar och alla grannbarn. Och jag gungade ända upp i molnen och kastade mig ut, flög så långt att jag slog världsrekord och alla applåderade. Kvällarna var för evigt då, ingenting låg bakom eller framför.
   Sannerligen ett rus, eller är det bara det, ett rusets förvrängda minne? Nej. För jag sökte inte det därborta, var inte på jakt efter den där "guldkanten".

Kanske är den inte min att finna, denna "guldkant", och mitt självförakt säger mig att jag säkert inte förtjänar den. Men när jag ser mig omkring, ser barnen på sina sparkcyklar - mina egna och alla andra häromkring där jag bor - ser jag inga filter, ingen strävan efter något annat. Och jag är faktiskt också här nu, precis som de, och jag vill inte vara någon annanstans.