Föräldragruppen, fjärde träffen

Jag är med i en föräldragrupp som träffas varje onsdagkväll i en konferenslokal i Farsta Centrum. Tanken från början var att vi båda, alltså jag och min fru, skulle gå på träffarna, men det fick vi inte ihop rent logistiskt. Därför bestämde vi att bara jag går.

Det var svårt för mig att acceptera, att jag skulle vara helt exponerad utan någon att gömma mig bakom. Ett mörker belägrade mig tiden innan den första träffen; jag var stingslig och lättantändlig, hispig. Tänkte att detta var något jag hade lagt bakom mig, denna typ av prövningar. Nu var jag alltså tvingad att lämna hemmet på kvällen, bege mig ut i mörkret och ta mig till ett rum fyllt av främlingar för att inför dem göra mig gällande som en person med tankar och åsikter värda att lyftas. 

  

Emellertid upplever jag ju nästintill alla situationer och miljöer utanför hemmet som olustiga, men det här handlar om oss, inte bara om mig. 

   Och jag är en engagerad pappa, därom råder inga tvivel. Men orden, meningarna, tänk om jag inte får ihop dem?

Gruppen består av fem föräldrar, två mammor, tre pappor, samt två kvinnliga ledare. Två av föräldrarna är ett par, och när vi presenterade oss själva första gången talade hon mycket länge och utlämnande om sin familjesituation samtidigt som pappan satt tyst bredvid. Jag tänkte, eller hoppades ärligt talat, att han skulle vara som jag hade varit om jag var här tillsammans med min fru: lite sådär instämmande och bekväm i sin roll som den som bara fyller i, men det visade sig när han sedan tog till orda att han var oerhört talför, rentav en av de mest reflekterande och verbala pappor jag någonsin stött på. Såklart var det uppfriskande, men samtidigt ett bakslag; ville ha en sådan där figur i rummet, en som gömde sig och fick mig att framstå som verbal. 

Min form har varit pendlande genom träffarna, har liksom haft svårt att fånga in den jag vill vara. Första gången jobbade jag på den avspända framtoningen av mig själv; en man som bottnar i sig själv och som vistas i sådana här miljöer regelbundet. Men det var synnerligen ansträngande för mig, så därefter har jag landat i en version närmare mig själv. Jag har lyssnat till de andra deltagarna och imponerats av deras vältalighet och engagemang, och när talarpinnen hamnat hos mig har jag försökt efterlikna dem så gott det går, samtidigt som jag då och då släppt fram min egen osäkerhet kring ämnet. 

Min förhoppning är att jag ska verka bevandrad och engagerad, men samtidigt ödmjuk. 

   

Men kontinuiteten är svår att hålla fast vid, och jag tappar ständigt min karaktär. En anledning till det kan vara fikapausen som bryter in halvvägs, då vi lämnar rummet, gruppledarna tillsammans med deltagarna, och placerar oss vid kaffeautomaterna i korridoren utanför. Det är precis som i det där intervjuprogrammet på TV, "Min sanning" tror jag det heter, när samtalet plötsligt pausas och den intervjuade erbjuds kaffe och kaka och inbjuds att samtala med personalen. Tanken är väl att avdramatisera situationen, att lätta upp samtalet och göra gemenskapen mer uppsluppen, men för mig är det endast förvirrande. Plötsligt ska vi bli personliga med varandra, och mitt alter ego upplöses. 

   De andra tycks bekväma med sina kaffemuggar och ostfrallor. De berättar anekdoter om hemmaarbete och vardagsliv, men jag blir abstrakt och suddig. Jag saknar personen jag skapat inne i konferenslokalen, längtar tillbaka dit. 

Nu befinner vi oss på den fjärde sittningen, fikapausen ligger bakom oss, snart är det dags att avrunda. En av de två gruppledarna vänder blicken mot mig, frågar nästan trevande, men på samma gång en aning uppfodrande: "Björn, har du något som du skulle vilja tillägga?" Jag vaknar till, har drivit iväg i en slags slummer, inte varit så delaktig i samtalet som pågår. Nu vill hon hjälpa mig tillbaka in igen, höra vad jag tänker. Jag sträcker på mig och möter hennes blick. Så låter jag orden strömma ur mig, något osammanhängande, men ändå: de lyssnar på mig, nickar och skrattar till och med till sådär igenkännande.

   

Jag må uppfatta mig själv som abstrakt och andra som konkreta, men det jag säger, meningarna jag bygger samman och uttalar, når fram till människorna omkring mig i den skarpt upplysta konferenslokalen där vi samlats för att förstå oss själva och varandra. 

Min mormors skratt

Min morfar minns jag inget av, men min mormor blev kvar länge; genom hela min uppväxt fanns hon där. Hon blev nästan hundra år gammal faktiskt, det var bara tolv dagar kvar när hon somnade in. Det händer att jag berättar det med ett snett leende, att hon stupade på mållinjen alldeles innan hon skulle få mottaga gratulationskortet från sin älskade kung, eftersom hon var så förtjust kungahuset och monarkin. Men jag ska sluta med det, för det var ju en så liten del av vem hon var. Och när jag ändå är igång: aldrig mer ska jag skoja om att hon "inte kände sig helt hundra" där på slutet. 

För det är osmakligt att prata så om sin egen mormor. Men samtidigt vet jag att hon skulle skratta. Hon hade humor, min mormor, en rätt kärv sådan. 

  

Jag saknar verkligen våra telefonsamtal, när hon satt ensam i sin lägenhet och jag i min, hur vi kunde beklaga oss över tillvaron men även skratta åt den. Då och då blev hon uppgiven när hon slogs av hur gammal hon var och att det bästa låg bakom henne, och vad annat kunde vi då göra än att skratta åt det? Livet ser ju ut så, lika obegripligt som underbart som skrattretande. 

   

Ofta uttryckte hon inte bara oro, utan även förundran över hur jag vågade vara ute på stan i mörkret, och jag förklarade då att det inte var det minsta farligt, att man inte ska tro på allt som skrivs. 

Idag delar jag hennes förundran, är mer mörkrädd än någonsin. 

Hon bodde i en lägenhet med balkong högt upp i ett höghus i en annan stad. Som barn bodde jag där ibland, ett par dagar åt gången. Jag var så liten då, och när jag var hemma hos mormor var det som att jag var långt hemifrån samtidigt som jag var hemma. 

   

De var speciella för mig, besöken hos henne, och jag söker mig ibland tillbaka till dem; till det där besynnerliga glappet jag befann i mig då. Tänker på den där gången då jag tog en av hennes sömntabletter. Det var mitt på dagen och mina ben kunde inte längre bära mig. Jag stupade i soffan, oförmögen att meddela mig. Det var skrämmande att förlora kontrollen, men när jag kände doften av mormors köttbullar med potatis och brunsås från köket visste jag ändå att jag var utom fara. Jag låg utslagen av drogen, jag hade touchat något förbjudet.

En annan gång blev jag mycket sjuk hemma hos mormor. Hon bäddade ner mig och baddade min heta panna med frottéhanddukar indränkta i kallvatten. Jag yrade, frös och svettades. Och nu upplevde jag plötsligt att jag verkligen var långt hemifrån. För det slog mig att mormor faktiskt var gammal, och det hade man ju hört om de gamla, att de när som helst kunde dö.

"Du dör väl inte ifrån mig mormor?", hade jag sagt med darrande röst, berättade hon senare. 

Det skrattade vi mycket åt. Saknar våra telefonsamtal, saknar mormor.