Inför Notting Hill

Sprang idag igen. En mil i ett vansinnigt, nästan febrigt tempo. Likt en jagad man vräkte jag mig framåt, frustande och med uppspärrade ögon. Ingen musik i lurar, ingenting, bara ljudet av mitt eget flåsande som på slutet övergick i ett slags gnyende. Jag tog ut mig idag. Behöver bli starkare inför kommande tider.

För snart är vi där igen, jag och min bror, och pendlar mellan ljudsystemen på basdyrkarnas mekka - Notting Hill Carneval. Ser mycket fram emot detta. Finns en styrka, ett band oss emellan, som når sin kulmen där borta. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Han är min storebror, jag är hans lillebror och det kan inget ändra på; ingen livserfarenhet i världen kan råda bot på det. I detta finns en utsatthet, en plötslig attack, som skänker tillställningen en alldeles särskild nerv (speciellt tydlig på morgonen, vid frukosten). Måste vara stark i detta. Vara den starke.

Talade med honom på telefon tidigare idag. Naturligtvis talade vi om den stundande karnevalen; konstaterade att nu är det faktiskt inte lång tid kvar, snart är vi där igen och om vi sköter våra kort rätt så kan det ju bli riktigt bra. Kanske kan vi även MÅ riktigt bra. Vilken triumf det vore!

Varsamt och med stor respekt närmar vi oss ännu en gång dessa dagar i Notting Hill. Hanterar med ömt vårdande händer denna sköra bubbla. För vi vet, båda två, att därunder lurar ett outsägligt stort mörker.

Imorgon springer jag igen.

Helkväll på stan!

Så kom det sig att jag på lördagens kväll hoppade upp på min cykel och rullade iväg ner mot andra sidan stan. Jag hade blivit utlovad fest och faktiskt till och med dans med ett glatt lag från förr och det var med en slags motvillig entusiasm som jag lämnade den varma och trygga familjetillställning jag var involverad i. Så härligt spontan och levande och "i nuet" jag känner mig, försökte jag inbilla mig då jag cyklade genom en fuktigt pulserande stad på väg mot fest. Så härligt rusigt dekadenta vi ska vara nu! Skrika i varandras öron för att bryta genom ljudvallen på de små pittoreska barer vi kommer besöka tillsammans på vår oändliga färd genom natten. Min skjorta fladdrade i sommarkvällen där jag susade fram och jag kände mig på något sätt som ett med tiden.

Men samtidigt, förstås, som alltid, något gnagde i mig; detta kändes för enkelt.

Hoppade av och började leda min cykel, här någonstans skulle de sitta, det glada laget. Snart skulle de få syn på mig, de skulle börja hojta och höja sina glas som en välkomstfanfar. Rosiga om kinderna och så där lite lagom på snusen skulle de bjuda in mig i den varma gemenskapen och den oändliga färden genom natten skulle så ta vid.

Letade ganska länge, en känsla av olust anmälde sig; de borde väl ha sett mig nu? Mörkret lade sig än mer. Så plötsligt fick jag syn på dem. De satt mitt i myllret på en uteservering, runt ett bord. En av dem höjde sin hand i något som kunde liknas vid en hälsning, resten tittade bara hastigt upp och noterade min ankomst. Jag låste min cykel och de återgick till att samtala lågmält. Jag letade fram en stol och satte mig vid bordet. Nu var jag inte längre ett med tiden. Nu var jag just ingenting. Lördagen, med alla dess löften, blev, som genom en fingerknäppning, söndag. Ölen den var besk och min gom den torkade och en fadd smak spred sig i min mun. Detta ville sig inte. Inte en chans att vi, denna kväll, skulle kicka igång något som ens skulle kunna liknas vid något festligt.

Det dröjde således inte någon längre tid innan jag åter cyklade genom staden, på väg hem. Men denna gång fladdrade inte skjortan.