Mailman en hund?

Fredag förmiddag ute på turen som börjar lida mot sitt slut. Fredagskänslan som tidigare var så sann som att det var fredag har inte infunnit sig, det gör den alltmer sällan i dessa tider. Det är bara en dag som de andra, en tur som de andra och jag befinner mig i slutet av den och alltså som allra mest utsatt, svettig och vilsen och när jag hör att någon visslar efter mig någonstans ifrån så slår det slint. Känner hur det bokstavligen kokar inom mig när jag riktar all min vrede mot personen i fönstret.

"VISSLAR du på mig? Ja, det gjorde du! Du visslade på mig! Är jag en hund för dig eller? En djävla HUND!" nästan skriker jag, mycket artikulerat och hårt. Plötsligt ser jag att det är jultomten själv jag skäller på: En skäggig man tittar ner på mig från fönstret och hans varma blick är fylld av ånger. "Förlåt mig" säger han och menar det. "Att vissla på dig var dumt. Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt."

Gång på gång ber han om ursäkt samtidigt som han kastar ner försändelsen som jag lagt fel. Jag tar emot den och plötsligt känner också jag mig skamsen. Varför reagerade jag så oerhört kraftfullt? Är jag inte en hund, trots allt, som springer runt utan värdighet?

Avfuktarapparathelvete

Mailman duschar och är störd.

Vetat att den varit på väg in under en lång tid, inte riktigt tagit det till mig, förringat det - tänkt att det är väl bara en liten apparat som kommer att sitta lite diskret och ljudlöst i ett hörn - eller helt enkelt bara ignorerat det. Men när jag kom hem häromdagen insåg jag att det här, det kunde jag inte förbereda mig på. Det jag såg, hörde och kände fick mig att inse min livskvalitet skulle sjunka, om inte drastiskt så åtminstone avsevärt, under de minst ÅTTA veckor den skall stå där i badrummet och skymfa vårt boende. Det här är en apparat med ett mycket stort bekräftelsebehov: se mig! hör mig! känn mig!

En stor svart sladd löper genom bostaden och visar vägen till oväsendet och hettan i badrummet. Sladden gör att man inte kan låsa om sig om man så kulle önska och när jag slår mina sedvanliga nattdrillar och återvänder till sängen fullständigt mörbultad i öronen, svedd och ymnigt svettandes, då kan jag tycka att det här borde vi, rimligen, kompenseras för.

För inte är det VÅRT badrum som är fuktskadat, det är badrummet i lägenheten ovanför som vi måste lida för här nere. Vill inte ens försöka vara stark i det här, vill bara hata.

Mailmans svek

Förlåt mig alla ni. Alla ni vars liv tömts på innehåll och mening under dessa månader jag inte funnits här. Men, förstår ni, jag var ju tvungen att LEVA lite också. Nu är jag tillbaka. Sprid orden: Mailman är tillbaka!

Kanske borde jag gläntat lite på dörren och låtit ljuset från mina upplevelser och resor skänka era liv en påminnelse om en värld bortom tacomys och renovering. Tagit med er till konstnärskollektivet i Berlin, eller varför inte bjudit in er bland högtalare och bensinfat i Notting Hill.

Men jag gjorde inte det. Jag svek er. Drog undan mattan under era små fötter, lät er famla i blindo.

Jag förstår nu, när jag ser mina brevbärare; hopplösheten i deras ögon när de blickar framåt och ser ett postverk vars undergång är oundviklig, att jag behövs mer nu än någonsin tidigare.

Så, än en gång: FÖRLÅT mig.