torsdag 21 november 2013

Mailman in dub

En gång i tiden, den oändliga, var jag en liten pojke. Minns lukten av den där pyjamasen, den knarriga sängen; hur tunn väggen var och hur jag bankade i den: TV'n skränade ju och jag var så mån om min sömn. Så skör i morgondagen. Så illa förberedd. Så skräckslagen, faktiskt, inför alla de krav som livet ställde på mig. Skolan. Hur jag från början där visste att jag inte hade det som krävdes. Hur blyg och sorgsen jag var på dagarna och hur dubreggaen i mina lurar då när jag skulle somna på kvällen skänkte mig en säregen tröst; och hur denna konstart än idag och för alltid är mig trogen.

Den djupa basen, de spirituella ekona av både ord och instrument och varma drömmar och såklart trummorna; detta var min snuttefilt då och har så förblivit. Det är jag och dubreggae mot all socialrealism.

En tolvårig pojke med den mest sofistikerade av musiksmak.

fredag 15 november 2013

Peppad!

Det är så länge sedan nu och den där platsen, de där människorna och detta slit finns inte i mig längre. Mitt system är rensat och jag har idag svårt att föreställa mig hur jag brakade ut med min stora gula flakmoped på Sandhamnsgatan i riktning mot Hjorthagen en gång i tiden. Hur folk jag passerade pekade och skrattade åt mig och mitt absurda fordon.

Snart sitter jag där igen; med krökt rygg på flakmopeden huttrandes som en stackars frusen hundvalp. Gode Gud. Detta är så fasansfullt att tänka på. Hur jag, envis som en dåre, bara måste ta mig upp för den där förbannade backen, men hur snömodden och mopedens sinande krafter tvingar mig ner igen. Den bitande vinden, de tomma gatorna. De drömmar jag en gång bar.

torsdag 7 november 2013

En skrämmande insikt

Känner mig som något av en halv man där jag tassar runt i strumplästen med min son i ett lekrum nånstans i staden. En annan man i strumplästen är där också med sin son. Kanske känner sig även han halv, utan skor. Eller är det bara jag? Han ser lite halv ut iallafall, tänker jag. Vi nickar till varandra och tassar vidare. Jag upplever situationen som under kontroll; alla medverkande agerar klanderfritt och i enlighet med de oskrivna regler som gäller i dessa rum.

Ett lugn råder. Men det är ett bedrägligt sådant.

Som en samling huliganer i ett spa stormar de in, förskolebarnen och, framförallt, förskolelärarna. De har precis deltagit i en sagostund i ett rum bredvid och lärarna, tre kvinnor i fyrtiofemårsåldern, är mycket besvikna på barnen. Så besvikna att de förlorat all respekt för de små. " Vad tror du dina föräldrar kommer säga när vi berättar för dem hur du beter dig?" ryter en av dem åt en liten flicka i randig tröja och två tofsar på huvudet. "Det här var sista gången vi gör nåt sånt här. Nästa gång blir det lekpark igen! Det går ju bara inte att ha med er nån annanstans!" gormar en annan åt den lilla gruppen med småttingar. Min son och jag står bredvid och betraktar detta vansinne. Det är så sorgligt att ta del av. "Har ni inga öron eller?!" skriker en tredje och jag tänker att de trillar väl snart av som ni håller på. Gör en ansats att gripa in, på något sätt, kanske bara genom att stirra stint på någon av dessa tre så aggressiva och hotfulla personer, men jag backar tvärt då de unisont dundrar: "Nu håller ni tyst!". Ett tillfälligt lugn infinner sig och de tre lärarna övergår så till att prata med varandra, inför barnen, om hur illa de beter sig, hur hopplösa de är, hur de inte kan sitta stilla och hur de inte kan vara tysta. 

Så är de plötsligt borta. Allt gick så fort och kvar står jag och min lille pojk och den andre mannen och hans lille pojk. Vad väntar min son därborta på förskolan tycks han tänka. Och det är precis vad jag tänker också.