Mailman åker till den öppna förskolan

En av min barndoms allra mest besvärliga platser var en släktgård belägen någonstans i närheten av den största bokskog som tänkas kan genom vilken en stig ledde fram till en brygga vid en sjö. Oändligt höga var de, dessa bokträd, och de skymde all solens ljus. Hur liten jag inte kände mig på denna stig när jag barfota snubblade fram över förrädiska rötter i mörkret, virad på mig en badrock i frotté och blöttunga badbyxor därunder, på väg till sjön, till bryggan och den bastun som också låg där men som jag aldrig knappt ens vågade fästa blicken vid. Försiktigt närmade jag mig insjöns ljumna, mörka vatten. Från bastun hördes ett tilltagande, upphetsat sorl – säkert skulle de snart kasta sig ut, nakna och ångandes, och braka ut på bryggan och ner i vattnet. Jag slog ner blicken, vattnet nådde mig nu upp över linningen och jag skälvde till. Det här fick bli ett snabbt dopp bara. Snart, innan de nakna människorna stormade ut på bryggan, skulle jag åter befinna mig i bokskogen, vars mörker skänkte mig en förgänglig trygghet, på väg tillbaka mot släktgården.

Hundratals flugor hade mött sitt öde på de klibbiga pappersremsorna som letade sig ner mot borden, men ingen av de samlade kring borden i det jättelika köket verkade bekommas av all denna död, dinglandes över kannorna med saft och tallrikarna med fil. Barnen diskuterade högljutt och rosenkindat. Hela dagen lång hade de sprungit runt på gården, jagat varandra, delat upp sig i lag och spelat spel. Nu satt de här utmattade och lyckliga och åt kvällsmat. Vilket skådespel! Men här fanns ingen roll för mig. Hellre hade jag anslutit mig till flugorna och delat deras öde, framför att ens försöka bli en del av det som utspelades framför mig. Det var alltför skrämmande; dessa på livet hungrande, törstande små liv - jag borde ju vara en av dem.

Men jag var inte det, är inte det, och alldeles snart, när min älskade lille son har vaknat, ska han och jag lämna hemmets trygga värme, bege oss ut i septemberkylan och färdas genom bokskogens mörker fram till filen, saften och de rosenkindade barnen på den öppna förskolan.

Hör min sons ljuvliga små ansatser till ord och meningar i rummet bredvid. Han har vaknat. Och nu handlar det inte om mig längre.