Min syn sviker mig alltmer. Mina ben likaså, de liksom stretar emot, vill annat, i trapporna som motvilligt blivit en del av min historia. Knäskålen, den högra, smärtan är som hugg med en liten fällkniv. Jag är en äldre brevbärare, en del av mig är det, så är det bara; detta är inte längre det där väntrummet i vilket jag gör mig redo för livet därute. Jag blir nog här. Och det är väl ok. För vems skull borde jag söka mig vidare?
Åldrandet tar ut sin rätt. Men varför? Istället borde den belöna mig ju. Skänka kraft, inte ta. Bygga upp, inte montera ned. Jag som investerat så mycket tid, för att inte tala om smärta, för att komma dit jag är idag - och det är så här du tackar mig livet? Genom att beröva mig min värdighet? Tvinga mig att vackla fram, halvt blind? Den visdom, det lugn jag nu besitter tog en evighet att bygga, och nu, när jag öppnar upp mig och släpper in lyckan, då är jag plötsligt för gammal, för trött, för att vara radikal och framåtskridande.
Jag borde vara bitter. Men jag är inte det.
För visst är det en välsignelse att vara för gammal. Att få gå över den där skiljelinjen och nu ägna sig åt det förgångna med fascination; raljera över sina flydda tiders alter egon, den förvirring och det illamående dessa då underkastade sig.
Och all denna dödslängtan. Så ironisk den ter sig idag när tiden är mitt enda problem, hur den bara springer iväg. Jag har andats in redan, nu andas jag ut. In andas jag inte igen. Så är det beskaffat, livet. Bara att hacka i sig.
( I samarbete med Fluoxetin Orifarm.)
