Mailman and his wife.
Skrev just ett mejl till min boss pa Posten. Bonade och bad om att fa komma tillbaka och arbeta TIDIGARE an bestamt. Kanner mig lite som en sadan dar fange som, efter frigivningen, begar nya brott bara for att fa krypa tillbaka in bakom galler. For dar, i fangelset, vet han i alla fall vem han ar.
For det var ju sa jag upplevde detta med att arbeta; jag kande mig frihetsberovad. Arbete var ett nodvandigt ont som tog av min tid! Tid som jag kunde ha till sa mycket annat, oklart vad. Och det ar fortfarande oklart. En sak var dock klar: Arbete ar Satan.
Nu hade alltsa tiden givits mig. Sex manader, minst, i London. "Du har fatt en gratischans - utnyttja den!" sades det till mig. Det var liksom nu eller aldrig. Snart skulle jag fylla fyrtio och chanser som denna, de far jag inte fler ganger i detta liv. Vissa gick faktiskt sa langt att de kallade det for ett misslyckande om jag nagonsin atervande till Posten.
Men det drojde inte lange, knappt en dag ens, innan jag totalt forlorade mitt fotfaste i tillvaron. Utan ett arbete att gnalla pa, langta bort fran, behovas pa - ar jag ingen.
