Mailman under attack

Stanken som möter mig när jag sliter upp dörren på Motalavägen, den är av en helt annan värld än denna. Vore det inte för mina förpliktelser skulle jag vänt omedelbart och sprungit till skogs. Men nu har jag inget val. Jag måste in. Delar ut posten med darrande händer, stanken intensifieras för varje trappsteg. Vad väntar mig däruppe? Springer uppför trapporna, bereder mig på en fasansfull syn. Något (någon?) i långt framskriden förruttnelse, helt säkert.

Det som väntade på mig däruppe var bortom de värsta av skräckbilder som jag hann måla upp. En mycket störd person hade placerat en liten skål med en OST i på ett av trappstegen.

Mailman känner oerhört stort äckel.

Pollen

Jävla pollenallergi. Av alla dess faser befinner jag mig nu i den värsta. Borta är de allra mest påtagliga och typiska symptomen och jag är lämnad med en slags inre och mörkare variant.

Kommer hem och är egentligen inte särskilt sömnig trots att min enda drivkraft är att få lägga min kropp ned. Vaknar en timme senare, i soffan, med huvudet intryckt mellan två kuddar. Men ingen upplevelse av utsövdhet eller "laddade batterier" infinner sig.

Jag sov inte. Jag svimmade och låg sedan ensam och medvetslös.