måndag 27 januari 2014

Livet, hur det levs

Två flaskor öl och en sån där liten påse salt and vinegar chips, det ska jag unna mig när min son sover i sitt rum och det bara är jag kvar. Det är jag väl värd. Slår upp den första. Det är en ale av märket ESB. Glaset fylls av den orangea drycken och kröns av en alldeles förtjusande skumkrona. Därute är det mörkt och kallt. Jag öppnar den lilla påsen med chips. Jag går in på svtplay. "Min sanning" med Thommy Berggren ska jag se. Sen går jag och lägger mig tänker jag.

De två ölen, chipsen och "Min sanning". Ett upplägg som jag format under dagen. Som en hägring har denna lilla ensamfest legat där. Samtidigt fanns hela tiden en tvekan, en skam, inför den där också: borde jag verkligen? 

För borde jag inte göra något annat, någongång? Göra skillnad, lämna något avtryck; skapa något att bli ihågkommen för. Och göra det nu, innan tiden helt runnit ifrån mig.

Thommy Berggren, han berättar anekdoter från sitt långa, så innehållsrika liv. Han är mycket begåvad, säger han, och det är ju så slitsamt - allt han tar sig an måste ju leva upp till de oerhört högt ställda krav han alltid haft på sig själv. Som han maler på och maler ner mig. Vet ju att att det inte är bra för mig detta, att lyssna till framgångsrika konstnärers livshistorier. Ändå sitter jag här nu, sippar ölen, knaprar chipsen och tar del av framgångssagan som är denne mans liv.

Ögonlocken blir tyngre - jag är på väg bort och faller snart ifrån.

 Vaknar till. De pratar åldrande och Thommy säger att det "börjar ju mörkna". Kvicknar till - detta kan jag ju relatera till! Men intervjun är alldeles snart till ända och han reser sig från sin fotölj och vacklar till, nästan. Så skröplig han ter sig nu, denne store man. Och så lika vi är ändå.