Thomas "Thompa" Udén.
Hade besök i helgen av ingen mindre än Thomas "Thompa" Udén från Frihamnen i Stockholm. Respekt till den mannen. Det första han gjorde när han anlände var att lägga en liten chokladkaka på sin kudde: "Det känns lite lyxigare så, som på hotell". Därefter drog han i sig åtta friterade kycklingklubbor i ett andetag och somnade.
På väg.
Lördagen tillbringas på gatorna, pubarna och klubbarna. Mycket värme trots regn och rå vind. Hamnar på ett par klubbar; minimalistisk elektronisk musik - vi står i baren, känns inte naturligt att dansa. Djup House på en annan, nu flyter dansen bättre. DJ'n byter tema. En reggaebasgång fyller plötsligt lokalen. "Operation Radication" med Yellowman and Fathead. Kan varenda ord i texten, sjunger med. Dansar mer engagerat nu; det här är ju "min" musik, den jag är - brukar känna så väldigt starkt när jag druckit några Guinness. Omfamnar Petra, sjunger i hennes öra. "Thompa" dansar rytmiskt bredvid samtidigt som han spanar runt i lokalen. Musiken byter åter riktning, vi rumlar vidare.
På nattbussen hem tidigt söndag morgon blir jag skoningslöst påmind om min pyttelilla blåsa. Under en kvalfylld halvtimma är jag fullständigt övertygad om att blåsan kommer att spricka. Jag vill inte dö så här tänker jag. Har så mycket kvar att göra i livet, så många ideér. I Brixton hoppar vi av, jag letar upp ett buskage intill en gata. Efteråt säger "Thompa" att han aldrig hört någon kissa så länge och så mycket. Kanske är min blåsa inte så pytteliten. Vi går hemåt.
När vi gått ett tag springer en mycket påtänd man ifatt oss. Länge går han med oss, känns som en evighet och det är så oerhört påfrestande. Aldrig hört någon tala med en sådan hastighet, verkligen imponerande snabbt. Dessvärre kommer orden inte rätt ordning. Lyckas skaka av honom just innan jag börjar bli rädd på riktigt.
Söndagen ett vakuum. Vi tar farväl av "Thompa" vid Victoria Station. Återigen med en bekräftelse på djup vänskap.
