När jag sålde Guerilla Dub

Det är en ovanligt sträng vinter som pågår, i veckor har den hållit staden i ett järnhårt grepp. Förlorar nästan känslan i fötterna på mina utflykter till skivbörsen vid Nytorget, trots att det är en mycket kort promenad. Jag är där så gott som dagligen nu och säljer mina vinylskivor, en efter en. Sitter tydligen på riktig skattkista; många av mina skivor är värda en hel del pengar. Iallafall på den här börsen, killen vid kassan är ofta mycket förtjust och ger mig gladeligen sköna sedlar för dem. 

   Men det är också svårt att sälja skivorna, och jag tänjer hela tiden på en gräns: bara den här sista, sedan är det nog. Dessutom kan jag tycka det är genant att vara där så regelbundet, som att jag blottar min utsatthet för honom. 

   För några dagar sedan avböjde han mina skivor, sa att han redan köpt in så mycket den dagen, och han tittade på mig medlidsamt, som att han undrade hur jag skulle överleva nu. Det var ett tungt avvisande för mig, och jag insåg att jag behövde plocka med mig bättre grejer nästa gång; skivor som jag lovat mig själv att aldrig sälja. 

   Imorgon går jag dit igen, tänker jag. Imorgon är det ju fredag och då behöver jag ha pengar, för då vill jag dricka och röka med mina vänner. 

Dagen därpå står jag där med ett gäng skivor som betydde allt för mig en gång. På vägen dit tänkte jag på det som en före detta flickvän sa till mig nere i Snaps källarmörker för en tid sedan, hur hon skrek i mitt öra att jag "säljer min själ!", när jag berättade för henne hur jag får in pengar nuförtiden. Jag skrattade åt det då, men nu förstår jag att hon har rätt: det rister och sliter i mitt inre när jag plockar upp dyrgriparna och räcker över dem för granskning. Han studerar skivorna noggrant. Har lärt mig att avläsa hans hummanden och mummel, och jag tolkar ljuden som att han är intresserad av att göra affärer med mig igen. 

   När han tar upp och granskar "Guerilla Dub" med The Revolutionares, tittar jag bort, det är alltför smärtsamt. Det var min första reggaeskiva, och jag lyssnade på den hela tiden som barn, framförallt när jag lade mig för att sova, då den nattade mig i hörlurarna. Omslaget är besynnerligt. Det pryds av en man som håller ett maskingevär med båda händerna uppsträckta, och bakom honom kan man skymta palmer. Han ser snäll ut, och musiken är så varm och murrig, så jag tänkte alltid att han måste vara någon slags frihetskämpe. 

   Skivan ringar in så mycket av en tid i mitt liv, men det är ju bara en skiva, och jag är på en annan plats nu. Och det som kommer sedan, morgondagen, kommer också att försvinna, och ingenting tar jag med mig härifrån. 

Jag lämnar skivbörsen med en bunt sedlar i framfickan. Hej då själen, eller iallafall en liten del av den. Pengarna bränner, jag handlar dryck och snacks och mobiliserar inför kvällen. Min lägenhet är en bra samlingspunkt, så jag bjuder in.

Gästerna trillar in en efter en. Vissa av dem ringer på, men de flesta tågar bara in med sina klirrande påsar och slår sig ner. Några i soffan eller på sängen, övriga på golvet. Jag står som vanligt vid stereon och fipplar med mina cd-skivor och noterar knappt vilka som fyller rummet. Men det är ändå alltid de samma. Vänner som jag känt sedan barndomen eller tidig tonår, tillsammans med ett par nyare förmågor. Alla unga män nu, en del i sällskap med sina flickvänner, men majoriteten av oss utan. 

Några börjar genast packa upp mat som de köpt med, och oset från hamburgare och indiskt blandas med röken och alkoholen, med transpirationen i den instängda bostaden. Själv har jag redan ätit, fiskbullar i dillsås och pulvermos, det såg jag till att få avklarat redan på den sena eftermiddagen. Nu är klockan kväll, det är mörkt sedan länge därute, och alltför kallt för att vi ska kunna vädra ut odören vi vistas i. 

   Jag vrider upp volymen på anläggningen; det skorrar och överröstar alla försök till konversation. Blir tillsagd att sänka och gör det, men höjer snart igen. Vi lämnar sen, och ger oss ut i mörkret.

Jag tar mig fram, hela vägen till Snaps Källare, med själen som bränsle.

Jag

Precis som alla andra föddes även jag utan en ringaste aning om var jag befann mig eller vem jag var. Inget konstigt med det. Vi är alla tomma ark när vi anländer. Som bäbis var jag som mina jämnåriga föreställer jag mig: en liten varelse styrd av primära behov. Säkert krävande, men samtidigt enkel; jag fick mat när jag var hungrig, och när jag var trött lades jag för att sova. 

Jag var den sista i en syskonskara på fyra. Mina föräldrar ville ha ett fjärde barn, för det var så kul med många barn tyckte de.

De hade också kunnat resonera annorlunda, tänkt att tre barn räcker gott för att föra generna vidare, men nej. 

En föreställning om en familj med fyra barn, och det som var inget blev jag. 

Därför finns jag. Jag har inte skickats till den här planeten med ett syfte eller ett uppdrag. Jag är inte Messias.

Men jag finns här nu. Jag är hemma.

Brevbärare?

Jag vet inte vad en enda av människorna i min omgivning arbetar med. Eller, några yrkestitlar har jag väl lyckats snappa upp, som borgmästare eller art director, men jag förstår verkligen inte vad de faktiskt pysslar med, hur deras arbetsdagar ser ut. 

   

Detta beror inte på att jag är ointresserad eller självupptagen: jag begriper bara inte vad det är de talar om när de beskriver sina yrken; ingenting av det de säger kan jag ta till mig och bilda en uppfattning utifrån. Det är ett enda virrvarr av möten och kompetensutveckling som pågår därute.

Själv vet jag att jag arbetar, trots att jag aldrig minns annat än fragment från dagen. Brev, paket, portar och trappor blinkar till i medvetandet när jag lägger mig för att sova. Min kropp är öm av utmattning och jag somnar snart.

Tänker att jag nog är någon slags brevbärare på dagarna, ja så måste det vara.

Föräldragruppen, fjärde träffen

Jag är med i en föräldragrupp som träffas varje onsdagkväll i en konferenslokal i Farsta Centrum. Tanken från början var att vi båda, alltså jag och min fru, skulle gå på träffarna, men det fick vi inte ihop rent logistiskt. Därför bestämde vi att bara jag går.

Det var svårt för mig att acceptera, att jag skulle vara helt exponerad utan någon att gömma mig bakom. Ett mörker belägrade mig tiden innan den första träffen; jag var stingslig och lättantändlig, hispig. Tänkte att detta var något jag hade lagt bakom mig, denna typ av prövningar. Nu var jag alltså tvingad att lämna hemmet på kvällen, bege mig ut i mörkret och ta mig till ett rum fyllt av främlingar för att inför dem göra mig gällande som en person med tankar och åsikter värda att lyftas. 

  

Emellertid upplever jag ju nästintill alla situationer och miljöer utanför hemmet som olustiga, men det här handlar om oss, inte bara om mig. 

   Och jag är en engagerad pappa, därom råder inga tvivel. Men orden, meningarna, tänk om jag inte får ihop dem?

Gruppen består av fem föräldrar, två mammor, tre pappor, samt två kvinnliga ledare. Två av föräldrarna är ett par, och när vi presenterade oss själva första gången talade hon mycket länge och utlämnande om sin familjesituation samtidigt som pappan satt tyst bredvid. Jag tänkte, eller hoppades ärligt talat, att han skulle vara som jag hade varit om jag var här tillsammans med min fru: lite sådär instämmande och bekväm i sin roll som den som bara fyller i, men det visade sig när han sedan tog till orda att han var oerhört talför, rentav en av de mest reflekterande och verbala pappor jag någonsin stött på. Såklart var det uppfriskande, men samtidigt ett bakslag; ville ha en sådan där figur i rummet, en som gömde sig och fick mig att framstå som verbal. 

Min form har varit pendlande genom träffarna, har liksom haft svårt att fånga in den jag vill vara. Första gången jobbade jag på den avspända framtoningen av mig själv; en man som bottnar i sig själv och som vistas i sådana här miljöer regelbundet. Men det var synnerligen ansträngande för mig, så därefter har jag landat i en version närmare mig själv. Jag har lyssnat till de andra deltagarna och imponerats av deras vältalighet och engagemang, och när talarpinnen hamnat hos mig har jag försökt efterlikna dem så gott det går, samtidigt som jag då och då släppt fram min egen osäkerhet kring ämnet. 

Min förhoppning är att jag ska verka bevandrad och engagerad, men samtidigt ödmjuk. 

   

Men kontinuiteten är svår att hålla fast vid, och jag tappar ständigt min karaktär. En anledning till det kan vara fikapausen som bryter in halvvägs, då vi lämnar rummet, gruppledarna tillsammans med deltagarna, och placerar oss vid kaffeautomaterna i korridoren utanför. Det är precis som i det där intervjuprogrammet på TV, "Min sanning" tror jag det heter, när samtalet plötsligt pausas och den intervjuade erbjuds kaffe och kaka och inbjuds att samtala med personalen. Tanken är väl att avdramatisera situationen, att lätta upp samtalet och göra gemenskapen mer uppsluppen, men för mig är det endast förvirrande. Plötsligt ska vi bli personliga med varandra, och mitt alter ego upplöses. 

   De andra tycks bekväma med sina kaffemuggar och ostfrallor. De berättar anekdoter om hemmaarbete och vardagsliv, men jag blir abstrakt och suddig. Jag saknar personen jag skapat inne i konferenslokalen, längtar tillbaka dit. 

Nu befinner vi oss på den fjärde sittningen, fikapausen ligger bakom oss, snart är det dags att avrunda. En av de två gruppledarna vänder blicken mot mig, frågar nästan trevande, men på samma gång en aning uppfodrande: "Björn, har du något som du skulle vilja tillägga?" Jag vaknar till, har drivit iväg i en slags slummer, inte varit så delaktig i samtalet som pågår. Nu vill hon hjälpa mig tillbaka in igen, höra vad jag tänker. Jag sträcker på mig och möter hennes blick. Så låter jag orden strömma ur mig, något osammanhängande, men ändå: de lyssnar på mig, nickar och skrattar till och med till sådär igenkännande.

   

Jag må uppfatta mig själv som abstrakt och andra som konkreta, men det jag säger, meningarna jag bygger samman och uttalar, når fram till människorna omkring mig i den skarpt upplysta konferenslokalen där vi samlats för att förstå oss själva och varandra. 

Min mormors skratt

Min morfar minns jag inget av, men min mormor blev kvar länge; genom hela min uppväxt fanns hon där. Hon blev nästan hundra år gammal faktiskt, det var bara tolv dagar kvar när hon somnade in. Det händer att jag berättar det med ett snett leende, att hon stupade på mållinjen alldeles innan hon skulle få mottaga gratulationskortet från sin älskade kung, eftersom hon var så förtjust kungahuset och monarkin. Men jag ska sluta med det, för det var ju en så liten del av vem hon var. Och när jag ändå är igång: aldrig mer ska jag skoja om att hon "inte kände sig helt hundra" där på slutet. 

För det är osmakligt att prata så om sin egen mormor. Men samtidigt vet jag att hon skulle skratta. Hon hade humor, min mormor, en rätt kärv sådan. 

  

Jag saknar verkligen våra telefonsamtal, när hon satt ensam i sin lägenhet och jag i min, hur vi kunde beklaga oss över tillvaron men även skratta åt den. Då och då blev hon uppgiven när hon slogs av hur gammal hon var och att det bästa låg bakom henne, och vad annat kunde vi då göra än att skratta åt det? Livet ser ju ut så, lika obegripligt som underbart som skrattretande. 

   

Ofta uttryckte hon inte bara oro, utan även förundran över hur jag vågade vara ute på stan i mörkret, och jag förklarade då att det inte var det minsta farligt, att man inte ska tro på allt som skrivs. 

Idag delar jag hennes förundran, är mer mörkrädd än någonsin. 

Hon bodde i en lägenhet med balkong högt upp i ett höghus i en annan stad. Som barn bodde jag där ibland, ett par dagar åt gången. Jag var så liten då, och när jag var hemma hos mormor var det som att jag var långt hemifrån samtidigt som jag var hemma. 

   

De var speciella för mig, besöken hos henne, och jag söker mig ibland tillbaka till dem; till det där besynnerliga glappet jag befann i mig då. Tänker på den där gången då jag tog en av hennes sömntabletter. Det var mitt på dagen och mina ben kunde inte längre bära mig. Jag stupade i soffan, oförmögen att meddela mig. Det var skrämmande att förlora kontrollen, men när jag kände doften av mormors köttbullar med potatis och brunsås från köket visste jag ändå att jag var utom fara. Jag låg utslagen av drogen, jag hade touchat något förbjudet.

En annan gång blev jag mycket sjuk hemma hos mormor. Hon bäddade ner mig och baddade min heta panna med frottéhanddukar indränkta i kallvatten. Jag yrade, frös och svettades. Och nu upplevde jag plötsligt att jag verkligen var långt hemifrån. För det slog mig att mormor faktiskt var gammal, och det hade man ju hört om de gamla, att de när som helst kunde dö.

"Du dör väl inte ifrån mig mormor?", hade jag sagt med darrande röst, berättade hon senare. 

Det skrattade vi mycket åt. Saknar våra telefonsamtal, saknar mormor. 

Rundan

Jag har pratat med flera brevbärarkollegor om hur de upplever turen, alltså att vara ute och dela ut post, och de brukar svara något i stil med att det är "skönt att få komma ut och röra på sig lite."

En sade att han ”tycker om att vara ifred med sina egna tankar”.

Ingen jag pratat med känner som jag. Ingen håller med med mig om att man dör därute, varje gång man betar av sitt distrikt. 

Varenda gång, det slår aldrig fel!

Och sedan är det som att inget hänt: jag lever vidare, återuppstånden om man så vill, utan en tanke på det jag genomlidit. Jag är samma gamla glada gamäng. Så kommer nästa dag och nästa tur och jag går samma plågsamma död till mötes. 

   Och det är så besynnerligt, för rundan inleds alltid med samma tillförsikt, nästan iver att komma igång, bara för att mynna ut i min egen förintelse.

Det som borde vara så enkelt, att dela ut brev och några paket; ändå ryms all världens lidande däri. Jag är Jesus Kristus; jag straffas för all mänsklighetens synd när jag delar ut försändelser till alla dessa namn dag in och dag ut på samma gata, min egen Via Dolorosa.

In genom portarna, upp i hissarna, nerför trapporna. Dörrarna, brevinkasten.

Ensam med mina egna tankar.

Mailman

Jag lyfter inga stora frågor med mina texter, jag lyfter heller inga små. Jag väcker aldrig debatt, rör inte om i någon gryta. Söker inga skratt, eller gråt för den delen. Manar inte till eftertanke. Jag saknar pretentioner, men samtidigt är det min enda strävan att framstå som pretentiös.

Jag har en historia, en enda; en plats jag aldrig tycks kunna lämna.

Sveket

"Kissa på du pojk." Jag har redan stått där ett tag när jag upptäcker honom i badkaret. Min kompis pappa ligger där, hans huvud sticker upp genom ett hål i löddret. Han säger det oberört, kanske för att tona ner situationen. Jag kissar klart utan att säga något, drar upp gylfen och skyndar sedan tillbaka till min kompis rum. 

Vi är nio år gamla, går i samma klass, och när vi leker är vi oftast hemma hos honom. Han bor med sina föräldrar och storebror i ett gammalt hus som i en oas, inkilad bland höghusen. Hans pappa är äldre än mina andra kompisars pappor, och oftast ligger han i soffan i teverummet. Luften är inpyrd därinne, ovädrad, soffan och kuddarna lite solkiga. Mamman har sin fåtölj bredvid, men hon tillbringar desto mer tid i köket; det puttrar alltid i grytor där och stekoset lämnar aldrig rummet. 

   

Ibland äter jag middag tillsammans med familjen, och jag säger inte mycket då. Det gör jag oftast inte i sådana sammanhang, vuxna är som av en annan art och jag förstår inte riktigt hur att tilltala dem. Men det är aldrig någon som kräver något av mig vid det här middagsbordet. Mamman ler varmt mot mig och hennes blick är mild. Hon är något sävlig, och hennes släpiga småländska skänker ett lugn åt hemmet. Här finns inget outtalat, ingenting som ligger därunder ytan.

   Och pappan, som för det mesta sitter krökt över tallriken, han är visserligen lite kärv och korthuggen, men aldrig illasinnad. Han äter maten liksom vördnadsfullt, långsamt som att varje tugga manar till eftertanke, eller tacksamhet. 

   Storebrodern sitter också med ibland, lite rastlös, på väg ut. Han pratar ivrigt om något, eller så säger han inget alls. En typisk storebror, inte olik min egen; kanske lite kivaktig emellanåt, men ändå en trygg figur, godhjärtad.

Hemmet är säkert, en stadig plats i mitt liv, och därför är det väl inte så farligt att jag inte såg honom där i badkaret. Bara min kompis pappa ju. 

   Jag har aldrig riktigt pratat med pappan, det vågar jag inte, men jag har hört desto mer om honom. Hisnande historier som min kompis berättat. Hur han flytt från sitt hemland Polen under Andra Världskriget, alltså på riktigt flytt genom skogar och över ängar med kulor vinande efter sig. De tyska soldaterna, hur han hörde dem skrika efter honom, och därefter skjuta, hur han sprang och sprang tills det brände till i ena benet. Han var träffad, men lyckades ändå undkomma sina förföljare. 

   Han hade varit med i det stora Kriget, och nu ligger han mest i soffan. Det måste ha varit en utmattande upplevelse för honom. 

Inne i min kompis rum berättar jag om incidenten i badrummet. Vi skrattar, och fortsätter sedan med våra microdataspel. Det är sen lördagseftermiddag, stekoset nerifrån köket intensifieras, det börjar närma sig middag. Jag tänker att jag nog blir kvar här. Därute blåser bistra novembervindar, och härinne är det varmt, murrigt, tryggt. 

Vi är lika på många sätt, han och jag: båda kortväxta och lite försiktiga, blyga kanske. Han är inte min enda vän, men vi är nära. Vi kan resonera om det som pågår runtom oss; vi har vår egen gemenskap och uppfattning.

Aldrig bråkar vi. Bara en gång blir jag arg i hans sällskap, och det är hemma hos mig. Vi spelar Risk tillsammans med min bror, jag förlorar och blir oväntat förgrymmad, helt obegripligt ursinnig faktiskt. Jag slänger spelplanen i väggen, varefter jag springer in på mitt rum. När jag sitter vid mitt skrivbord hör jag genom väggen att min kompis och min bror pratar om det som hände, hur förvånade de är över mitt plötsliga utbrott, och det är fint att höra hur de pratar med varandra om mig. 

Men åren går, lågstadiet övergår i mellanstadiet och när vi når högstadiet händer något: klassgemenskapen förvrids, blir något annat. En ny tid tar vid, en tid då kurage och moral står lågt i kurs. När ens egen överlevnad går före andras undergång. 

  Nu är inget enkelt längre, och en självklar vänskap är inte lika lika självklar. Han isoleras och jag blir en slags anpassling; också ensam men samtidigt en medlöpare.

Vi hamnar på tu man hand på en rast i åttonde klass, när snön yr och det nästan börjat skymma trots att klockan inte ens är tre. 

   Bakom matsalen när ännu en lunchrast börjar gå mot sitt slut närmar han sig mig. Jag står lutad mot en vägg och väntar på att klockan ska ringa in till lektion. Hans blick söker min, och jag möter den till slut. De bruna ögonen är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig.

   Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Så jag lämnar honom där i kylan. 

Efter högstadiet träffar jag honom inte igen.

Men hans telefonnummer kommer jag fortfarande ihåg eftersom det alltid var hans mamma som svarade när man ringde och hon rabblade siffrorna med en alldeles särskild melodi.

   

Numret sitter där orubbligt i mitt minne. Som en evig påminnelse om mitt svek.

Tågresa hem

Festen jag varit på har gjort mig gott, det är jag säker på, men nu tycks all den styrka jag erfor där ha runnit av mig som genom ett durkslag. Kvar är bara denna lämning av mig, en förvirrad gubbe på väg hem. Jag står på en perrong bland andra resenärer, det är söndag och morgonen har just övergått i förmiddag. Sammanhanget är svårhanterligt, helgens hullabaloo och nu detta: ensam och tömd på ord så långt hemifrån.

Tåget rullar äntligen in och jag är redo, har placerat mig i precis rätt läge för min vagn. Jag har varit på stationen en mycket god stund eftersom jag ville äta något utan stress innan min avgång, men det var ju snart avklarat och därefter vankande jag bara runt - inte rastlös, snarare jagad - och det gjorde att jag kände mig alltmer kufisk och till slut rent av suspekt. Två gånger var jag inne på Pressbyrån, första gången var det väl helt rimligt, köpte ju bara kaffe och en frukostrulle som så många andra denna morgon, men andra gången, över en timme senare, när jag köpte en Dr Pepper, då var jag inte alls lika berättigad. Hade hoppats på att bli betjänad av en annan kassör, men det var samma och den här gången fick jag inget leende. 

   

Att gå in och sätta sig på tåget befriar mig åtminstone från stationen; nu kan jag lägga den upplevelsen på hyllan tills vidare. Jag letar mig fram till min bokade plats och slår mig ner. Väskan lägger jag framför mig. Nu sitter jag här, på helt rätt plats. Ingen annanstans är jag tänkt att vara än just precis här. Jag kontrollerar biljetten ännu en gång, jo det stämmer, här ska jag sitta.

Ändå är jag så förtvivlat vilsen. Bakom mig alla vänner som jag tillbringat fredagen och lördagen tillsammans med, och framför mig mitt allt: min familj. Jag har hamnat mellan dem, i det där tomrummet som jag så innerligt skyr. Tågresan hem är bara min egen, jag är utlämnad till mig själv.

  En man tilltalar mig plötsligt, säger att han har platsen bredvid min, den vid fönstret. Hans röst är korthuggen och jag uppfattar indignation i tonläget. Tycker han att jag brett ut mig kanske, med väskan vid mina fötter istället för på hyllan ovanför? Självklart, förlåt, säger jag och rycker tag i min väska och reser på mig så att mannen kan nå sin plats, men jag är inte säker på att han hör mina ord. 

Annat var det igår och i fredags i sommarstugan med persikoträd på tomten. Då hördes jag klart och tydligt. Det gjorde vi alla. Vi var tolv män och i två dagar levde vi en bubbla. Vi skålade och sjöng, dansade och hojtade, pratade och tjatade. Det var fantastiskt, och när jag lämnade tidigt imorse var jag fortfarande både upprymd och upplyft av tillställningen. 

   Jag var så stark när jag promenerade mot bussen som skulle ta mig till stationen, fortfarande med vår ungdoms musik ekandes i huvudet. När jag sjöng med i låtarna som spelades på festen var jag ung som då.

Men nu. Vitlöken från gårdagens tzatziki sitter som med gaffatejp mot gommen. Borstade inte tänderna innan jag åkte, det borde jag gjort. 

Tåget börjar rulla, och snart infinner sig det där rogivande, dova mullret. Mannen bredvid sitter alldeles stilla och stirrar ut genom fönstret, han verkar inte vara typen som vill kallprata. Det passar mig alldeles utmärkt -  för vad skulle jag kunna säga idag? 

   Leker med tanken på att besöka bistron, men inser att jag inte orkar fler möten med kassapersonal idag. Jag sitter här bara, låter resan passera, och när jag kommer hem tar jag itu med återuppbyggnaden av mig själv. Att ensamresa är alltid besvärligt, aldrig upplever jag mig så ifrågasatt, det är som att min blotta existens är satt under lupp. 

   Toaletten längre fram i gången lyser rött mest hela tiden. Tänker att jag skulle försöka pricka in en lucka och ta mig in på den för att borsta tänderna. En bra sak ändå, att gå genom gången mot toaletten med necessären i handen: skulle mitt besök blir långvarigt så är det ju ingen som tänker att jag gjort annat än att borsta tänderna och kanske tvätta mig. Men det är ett evigt spring dit, och jag vill inte stå utanför och vänta till allmän beskådan. Vill inte att folk ska se mitt ensamma jag. 

   

Timmar går, tåget närmar sig sin slutdestination och jag sitter på min plats, alltjämt lamslagen i mitt limbo. Plötsligt plockar min granne upp mat i en papperspåse, det tycks vara någon slags lång baguette, och han börjar prassla och smaska. Någonting väcks till liv inom mig, det liksom kryper i hela kroppen.

   Jag reser på mig helt utan vidare och går genom gången, rakryggad med necessären under armen. Det här är inget gatlopp, bara en människa som passerar andra människor. Toaletten är ledig och jag går in, borstar tänderna och tvättar av mig. Därefter betraktar jag mitt ansikte i spegeln.

Är jag på väg tillbaka? Tror faktiskt det! 

Man ska ju ha intressen säger dom, och mitt främsta är mitt eget mående. Ensam på tåg på väg hem från fest, då mår jag mindre bra.

                                                         

Mannen i dammen

 Det var en gång för väldigt länge sedan i sån där damm man ibland kan finna i anslutning till lekparker. Jag var där tillsammans med några av mina barn, hettan hade fört oss dit. Jag satte mig på kanten med vatten upp till knäna, och barnen drev runt lite, plockade upp nån plastbåt kanske. 

   Dammen var full av barn och föräldrar, atmosfären loj och lite slö. En man, han var några år äldre än jag, satt i vattnet och talade, lugnt och liksom eftertänksamt, med en vän. Jag har inte för vana att tjuvlyssna och studera andra, och när jag gör det är jag mycket diskret: som nu, i skydd av både solglasögon och keps. Jag kunde snart konstatera att mannen och hans vän delade många av mina egna intressen och preferenser. De var sympatiska, det skvallrade både tonläge och samtalsämnen om.

Hans två söner var också med, den ena runt åtta och den andra kanske tio. De lekte en bit bort, i en annan del av dammen. Då och då var de framme hos sin pappa och sprutade vatten på honom med varsin vattenpistol. Attackerna var oregelbundna och mycket intensiva, och det var besynnerligt att skåda hur pappan så tvärt kunde bryta sin så akademiskt stillsamma framtoning och bli dess raka motsats: en fullständigt gränslöst vrålande, rentav sinnessjuk person. När han skrek på sina barn var han fullständigt oberörd av omgivningen, han som tycktes vara en så inkännande och lyhörd samtalspartner. 

   Han skrek fasansfulla saker, men alldeles kort: angreppen var snabba nämligen, och så fort barnen var klara återgick han till sin mjuka framtoning och sin vän.

Minns att jag blev illa berörd av mannens uppträdande, men också fascinerad. Hur var det möjligt att skifta på detta sätt? 

   Och jag tänkte att jag inte hade det i mig att bete mig så, att mannen i dammen möjligen var en psykopat. Aldrig skulle jag bli ens i närheten som honom.

Jag var så naiv.

Livet på landet

Korna kommer till oss varje kväll här på landet. I början var de avvaktande, nyfikna på håll, men nu, när vi varit här en tid, är de framme och hälsar och låter sig bli klappade. De är tunga och sävliga, och jag är väldigt svag för det tysta men samtidigt mullrande ljudet när de andas ut genom näsborrarna. 

De betar här utanför vårt hus, flocken med kalvar anförda av gammeltjuren, den långsammaste av de alla, med gulnat krulligt hår på hjässan. Han går in ibland och styr, har jag märkt, när de unga behöver det. Då markerar han lätt genom att vanka fram och ställa sig vid dem.

   Som häromkvällen när några ur gänget frigjorde sig och närmade sig badhanddukarna som vi hängt upp på stängslet. Först nosade de och slickade lite, men när de började riva ner handdukarna, då såg sig gamlingen nödgad att gå in och markera. Lågaffektiv och pedagogisk, lite som jag själv i mitt samspel med mina barn.

Förra sommaren när jag stod bakom huset i skymningen och duschade av mig med slangen efter en löprunda kände jag mig plötsligt iakttagen. Jag vände mig om, och där stod de på rad, kossorna, och betraktade stillsamt min nakna kropp. Min första ingivelse var att vända slangen med kallvatten mot dem, att sjasa iväg dem, men istället valde jag att vila i situationen. De var ju så bedårande med sina huvuden tätt mot varandra, säkert femton kossor i ett rakt led utmed stängslet. Gammeltjuren var inte med, kanske låg han och vilade, det var bara jag och kalvarna i kvällningen. Jag stod länge inför dem, alldeles stilla.

   Det var speciellt att ha så många ögon riktade mot min nakenhet, men jag kände mig inte blottad, så som jag kan göra utan kläder inför människor, utan snarare upplyft, bekräftad. Det var en fin stund.

Dagen efter var de tillbaka och allt var som vanligt igen. De var så finkänsliga.

I år är det en ny flock, bara den gamle är kvar från förra sommaren. Köttkor tydligen.

Märkligt.

Tredje klass

Min skolgång tog sin egentliga början först i tredje klass. Jag var nyinflyttad i staden och ny i klassen. Skolan var av en helt en typ än det röda trähus vid ängen som jag lämnat: detta var en fästning byggd i sten med galler för fönstren, och skolgården var inramad av en stenmur. Under sommaren hade jag försökt bekanta mig med kolossen, liksom närmat mig den försiktigt, men mina besök på den sommarlovstomma skolgården lämnade mig endast fylld av en olust jag aldrig tidigare erfarit. Denna gula best, med siffrorna 1915 i svart stål inpräntade i mitten, det var som att den spände ögonen i mig och hånlog, att den redan innan jag ens börjat hade sin bestämda åsikt om mig. 

   Genom ett fönster allra längst ner vid marken kunde jag titta in, ner i källarens slöjdsal. Bastanta bord, maskiner och allehanda verktyg skymtades i dunklet. 

   Vad förväntades av mig därnere? 

   Den där sågmaskinen, vad hade jag med den att göra?

  

Tredje klass liknade inte alls mina tidigare erfarenheter av skola. Nu hårdnade kraven på kunskapsinhämtning, och dessutom skulle den bedömas enligt femgradig skala. De två föregående årskurserna, nog hade de varit svårhanterliga, att vara hemifrån var svårt, men detta var något helt annat. 

   Grupperingarna på skolgården, motsättningarna dem emellan, och lektionerna; allting rasade fram.  

   Papper med frågor delades ut, men jag hade inga svar att ge.              

   

Ett av dessa papper fick man ta med hem och visa för föräldrarna och deras underskrifter skulle bevisa att så hade skett. Det var ett engelskaprov, och mitt resultat var knappt mätbart. Pappret var en enda hopplös röra av förtvivlan; svaren gick inte att tyda, rödpennan var skoningslös. 

   Jag kämpade med namnteckningarna, först med blyerts som jag suddade, sedan med bläck, och det såg så illa ut att jag hastigt knycklade ihop pappret och hivade in det under sängen.

   Där låg det sedan. Nya skoldagar kom och gick, nya uppgifter, ytterligare krav på lärande, samtidigt som jag tampades med att försöka samla tankarna kring mitt monumentala nederlag.

    

Ibland la jag mig på golvet och tittade på det hopknycklade pappret under sängen. Låg där och glodde i timmar, kunde inte slita blicken från det. 

 

Tredje klass. Detta bådade inte gott. Jag som hela tiden var upptagen av mitt eget mående, och inte alls hade tid med något annat. Hur skulle skolans krav någonsin kunna tillmötesgås när jag inte förstod vem jag var och var jag hade hamnat? 

   

En dag var det borta. Men jag låg kvar ändå och stirrade in i mörkret under sängen. Vart skulle det här bära av?

Upptakt

I första klass togs ett skolfoto och på morgonen inför fotograferingen berättade fröken att det skulle komma en fotograf någon gång under dagen, hon visste inte när, och att det var mycket viktigt att man inte blundade då.

Jag letar upp det gamla skolfotot och där sitter jag på en stol med uppspärrad blick. Jag ler för mig själv när jag betraktar pojken i den blå plyschtröjan och träskor som inte når ner till golvet, och skakar lätt på huvudet.

   Fotografen kom på eftermiddagen, just innan skoldagen var slut, och jag minns hur ansträngande det hade varit att hela dagen, genom lektioner och raster, sitta och gå med uppspärrade ögon eftersom man närsomhelst kunde bli fotograferad.

Detta var en första antydan om vilken slags elev jag skulle komma att bli under mina år i grundskolan, hur jag fungerade i denna miljö.

   Platsen var aldrig för mig.

   Jag var varken en mönsterelev, flitig och skötsam, eller en rebell, uppnosig och ifrågasättande - jag var något annat.

   

Jag var den jag är. 

Vaccineringen

En tid för vaccination bokas åt mig, jag informeras om den, och snart är dagen kommen då jag ska infinna mig på den stora idrottsarenan. Tiden är perfekt, precis mellan jobb och hämtning, och vädret likaså: försommarvarmt med en lätt bris som får min skjorta att fladdra svalkande skönt. 

   Jag låser fast min cykel vid en lyktstolpe alldeles invid ingången och jag är i god tid så jag blir ståendes där ett tag, försöker samla mig och definiera mitt mående just nu, i detta sammanhang. Kanske kan jag tillkämpa mig ett motstånd tänker jag, eller åtminstone nån vag form av olust, det var jag ju så duktig på förut, att må dåligt i egentligen alla lägen.

   Men inte längre.

   Denna oberördhet, rent av blaserade livshållning inför omvärlden, som jag lagt mig till med har visserligen varit mitt livs enda strävan, men ändå gäckar den mig: vad är haken liksom? Lugnet som placerat sig i mig, är det endast förledande? 

Fem till tio minuter innan det avtalade besöket ska man vara på plats för att undvika köbildning står det i smset, och det innebär att jag går in om sju minuter. 

   Att befinna sig där, i väntan, i ett tidsrum som krymper, kunde tidigare orsaka mig svår vånda, som att jag inte förstod hur att finnas till. Nu konstaterar jag lugnt att lite tid frigjorts, att jag kan stå här och göra med den vad jag så behagar. Jag sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen, så där som jag såg andra göra när jag själv jagades av oro. Nu är jag en av dem, äntligen. 

   Jag öppnar ögonen igen och ser mig omkring. Här var jag mycket som yngre, på dessa gator som omger arenan, ramlade ut från barer, rumlade nerför trapporna till tunnelbanestationen, kanske slumrade jag till sen på tåget på väg hem, satt där med hängande huvud till allmän beskådan med McDonaldspåsen i ett trots allt stadigt grepp. 

Vilken eländig rundgång, så fullständigt vilsen jag var. 

Och lugnet jag nu erfar, är det en motreaktion, och isåfall: vad väntar efter det? Men mitt liv är väl inte som decennier, där det ena är en uppgörelse med det förra, snarare är det väl som ett år: indelat i årstider. Det är sommar nu, ljuset bokstavligt bländar mig, men mörkret står på lur.

Värdelöst resonemang ändå, att jämföra livet med årstider. Jag mår bra nu, låt det bara vara så.

Om fem minuter tar jag på mig munskyddet och går in. Det sitter två personer vid ett bord därinnanför och väntar på mig, båda maskerade med munskydd, men det går ändå att se att de är mycket unga, möjligen i gymnasieåldern. Ska bli spännande detta, tänker jag, och förvånas omedelbart över inställningen, vad är det som händer? 

   Sluter återigen ögonen och vänder mig mot solen. En tanke kommer till mig, först luddig och oformlig, men snart antar den skarpare konturer, blir till en mening: Jag rör mig i ett och samma rum, nu som då, tillsammans med tiden.

   

Det är en bra tanke, och jag håller fast vid den de återstående minutrarna innan jag stiger in på arenan och de två ungdomarna vid bordet.

Jag lämnar fram min legitimation och den unga killen som sitter framför mig börjar ställa frågor som han läser från en blankett, om jag är sjuk eller bär på andra besvär såsom till exempel allvarligare allergier. Han läser mekaniskt och ögonen ovanför munskyddet är hela tiden riktade neråt. Plötsligt tar han en paus, och tittar därefter upp och spänner ögonen i mina.

"Är du gravid?", frågar han allvarligt, och börjar sen fnissa för såklart är jag inte det, en medelålders man. Jag blir ställd av det tvära avbrottet i formalian, men utstöter sedan ett skratt som jag inte känner som mitt;  det har liksom sitt eget liv och är stötvis och samtidigt mycket utdraget. "Nej, nej", svarar jag sen, och lägger till ytterligare ett halvkvävt skratt. Munskyddet luktar inte särskilt gott, när jag pratar och skrattar i det studsar en doft tillbaka som inte alls är angenäm. Måste köpa munskölj på vägen hem. 

Vi förs framåt, jag och alla andra jämnåriga som kallats hit idag, ledsagas av vakter som pekar. Mina tankar söker sig mot sånt jag hört om skräckregimer som samlat oliktänkande eller andra människogrupper på idrottsarenor likt denna för att enkelt kunna ha ihjäl dem. Vi som vandrar här nu är också förenade, vi är ett "vi", eller ett "dom", just för att vi är en ålderskategori. 

   

Ändå känner jag mig inte som en av dem. Eller är också jag en farbror?

Framme vi de små vaccinationstälten står jag sedan och inväntar min tur. En man i doktorskläder sitter i ett av dem och viftar lätt med ena armen mot mig, jag lyfter min arm till svar och känner då att jag inte alls är oberörd längre; den livshållning som jag trodde mig uppnått har lämnat mig. Jag sänker armen och den känns tung, benen är överkokta och sladdriga när jag går mot honom.

Han är äldre än jag, kanske till och med pensionerad, det är uppenbart trots maskering. Underarmarna är täckta av gråsvart hår och ögonen vänliga. Han går igenom proceduren som väntar, rabblande utan vara mekanisk, hellre inkännande; som att han noterat min tillfälliga formsvacka. Hans svenska är bruten, men mycket artikulerad och tydlig. Sprutan sticks in i armen som i en handvändning, och den känns knappt.

Jag är trygg där hos honom, den korta tid vi har tillsammans. Vill stanna kvar känner jag, åtminstone ett litet tag till, och bara småprata, men sådan är inte arbetsgången, andra står på tur och jag slussas vidare till läktaren.

Där sitter vi sen, jag och alla andra nyvaccinerade, för observation i femton minuter. Personal i västar sveper med blickarna över oss, söker efter tecken på biverkningar. Det är en rätt fin stund, när man tänker efter.

Människor som ser efter andra människor. Och jag är en av dem.  

Lördag i den tidiga tonåren

Det var sen eftermiddag i oktober, snart skulle den övergå i kvällning. Vi vankade utan mål, jag och min kompis, förflyttade oss i den tidiga skymningen. Tidigare på dagen hade vi varit nere i sjukhustets kulvertar och åkt i de långa korridorerna på sparkcyklar. Det blev snart enahanda, men kittlingen av att det inte var tillåtet att nyttja sparkcyklarna och rulla fram i de underjordiska gångarna fick oss att fortsätta. En man som drog på en bår skrek efter oss, och det ökade på spänningen ytterligare. Vi fick inte vara där, det var rentav förbjudet, vilket var vårt bränsle. 

   

Men till slut la vi ner. Vi skildes åt för att gå hem och äta, sen möttes vi upp igen.

På helgerna måste man söka sig ut, det var därför vi befann oss här ute. Nu var det lördag och då kunde man inte sitta hemma och trycka, även om det var varmt och skönt.

  Vindarna tycktes komma från ishavet och jag stoppade händerna i fickorna. Morgondagen kastade sin skugga över mig. Veckans sista dag, varför var den så besvärlig? Redan på lördagsmorgonen kände jag av den, hur den kom krypande med sin ödslighet. 

Det är besynnerligt, för egentligen existerar den ju inte på riktigt; veckan med sina dagar är något människan har hittat på för att bringa struktur till vår befintlighet. Söndagen är bara ett påfund, eller en fantasi.

Men ändå: när söndagen var över så gick resten av veckan ut på att komma bort från den, samtidigt som man hela tiden närmade sig en ny. Enda gången jag kände mig fri söndagens boja var på väg hem från skolan på fredagen. Då ville jag stanna nuet.

Vi vandrade de tomma gatorna fram. Mörkret lade sig slutligen, och det var gott: att vara ute i kvällen och natten var vad som förväntades av oss. Instinkten styrde oss, fick oss att irra runt på jakt efter något vi inte förmådde uttrycka. När dagens ljus byttes mot dunkel, då blev landsortsstaden något annat; gatorna, parkerna, antog en ny skepnad. 

   En ensam sprayburk rullade runt i vinden, jag plockade upp den och skakade: inte tom. Gick fram till ett elskåp samtidigt som kompisen spanade: lika folktomt som alltid, spraya på. Men färgen räckte bara till den första av den obegripliga samling bokstäver som utgjorde min signatur, min "tag". 

   Jag studerade mitt ofärdiga verk, ett knappt synbart Z i silver, och det kändes ändå lite bra i kroppen. 

Vid en järnvägsövergång stötte vi på en flock med killar som också drev runt på måfå. Några kände jag lite, de gick i en parallellklass, andra gick på en annan skola, de hade jag sett i skolkatalogen. Vi anslöt till dem och fortsatte vår färd genom lördagskvällen. 

   Det var en rätt spretig samling, förenade av lusten att vara ute sent. En av dem drack ur en flaska läsk, och när han var klar kastade han den upp i luften. Det var lite kul när den sen träffade asfalten och gick i kras, det tyckte alla och flinade samtidigt som vi tittade oss omkring. Men ingen hade sett nåt, så vi lunkade vidare. En dosa med portionssnus gick runt mellan oss. Jag avböjde då jag motvilligt insett att jag alltid blev sjuk av det, kallsvettig och illamående. 

   Vi bestämde oss för att gå till slottet, där hade vi hört att ungdomar brukade samlas på helgerna.

   

På vägen passerade vi mitt hus, och jag såg det varma ljuset därinne. 

Framme vid slottet hörde vi ekande rop, tjo och tjim. Platsen var belägrad av mörka silhuetter, man såg inte vilka det var som irrade runt därinne på borggården och utmed vallgravarna, men de föreföll äldre än oss. 

   Plötsligt frigjorde sig en figur ur ett sällskap som rumlade runt i en av slottets tunnlar, och vinglade fram till oss. Det var ju hon, en klasskompis, en av de som hade börjat umgås med äldre killar, storväxt med långt ljust hår. Hon slet tag i en av oss, den kortaste killen i min parallellklass, och kysste honom, länge. Sen skrattade hon och lullade tillbaka till de andra inne i tunneln. Det var mycket omtumlande, inte bara för honom, utan för oss alla. Utgick från att han var okysst fram till denna stund, att det var därför ett belåtet men framförallt lättat smil spreds sig i hans nuna. Möjligen hade han föreställt sig en något mer romantisk debut, men nu var det gjort.

Det var en uppfriskande händelse, men samtidigt skrämmande; vi lämnade slottet och det som pågick därinnanför murarna. 

Därefter drev vi runt nån timme utan att stöta på nån eller nåt. Det var kallt, och de flesta i den lilla staden var väl hemma. Klockan började bli sen, snart kunde man gå hem.

Nästa helg skulle en mässa äga rum i staden och uppe på en kulle hade man monterat stora skyltar för att marknadsföra den. Vi fick syn på dem och drogs dit, kanske kunde man hitta på nåt där? 

   Väl framme vid de enorma plakaten av plåt började några av oss känna och klämma på konstruktionen. Den var mycket bastant och robust byggd, med oräkneliga bultar och skruvar.

Att montera ner den skulle ta timmar, så här fanns ingen tid att spilla. Med ens förvandlades den tidigare så oorganiserade gruppen utan riktning till ett mycket effektivt arbetslag med ett tydligt mål i sikte. Det skruvades och vickades metodiskt i natten, samarbetet var imponerande. 

   Jag betraktade verksamheten nån timme utan att deltaga aktivt, eftersom jag inte var särskilt praktiskt lagd. Sen gick jag hem. De andra noterade knappt min sorti, de var så upptagna med sitt.

På måndagen, efter ännu en söndag, stod det att läsa om skyltarna i lokaltidningen, att de hade monterats ner under lördagsnatten. Det var en liten notis, men iallafall: jag var där.

Lättare attack på APT

APT kallas det och står för arbetsplatsträff. Blir ombedd att närvara vid ett sådant, så det gör jag. Upplägget brukar gå ut på att chefen sitter vid en projektor och pratar framtid och visar bilder, och denna träff är inget undantag. Ibland har de kommit över nåt billigt parti fika, den här gången är det chokladbollar som man får plocka ur uppsprättade kartonger. Jag tar en och slår mig ner bland de andra. Nån beklagar sig, tycker vi skulle få punchrullar istället, men i övrigt är stämningen rätt god. Det är torsdagsförmiddag, och genom fönstren kan man konstatera att regnmolnen börjar skingra sig och släppa fram solen. 

Snart är vi därute, vi ska bara ta oss igenom det här först. Den krassa verkligheten, den vi står inför, måste än en gång gås igenom. Chefen slår på projektorn och bilder börjar visa sig på den stora vita tavlan. Framtiden bjuder på stora utmaningar och prövningar, men vi kommer att övervinna dem, säger han. Posten har funnits i flera hundra år, och vi kommer att fortsätta finnas till och leverera.

Jag tittar på klockan. Två minuter har gått av de fyrtiofem som en APT tar, och jag är redan ostadig. Det där han sa, om de hundratals åren, att allt kommer att fortsätta, skakar om mig. För vem är jag i detta?

   Företaget består, tillskillnad från oss i det; vi förgängliga.

Träffen fortskrider och jag hör kollegor ställa frågor om hur arbetet kommer att gestalta sig i framtiden, hur våra rutiner kommer att se ut, om arbetstider och göromål. Själv har jag placerat mig i en liten, liten lucka i tiden. Tjugofem minuter av mötet har nu gått, tjugo återstår; bakom oss oändlighet, framför oss en evighet. 

Borde vi inte prata om det också? Hur vi lever samtidigt och bredvid varandra, försöka reda ut betydelsen av detta. Tiden må vara obegriplig, men nu sitter vi här, den här lilla samlingen människor som pratar om ett företags framtid: nog måste det väl innebära något?

Ni ställer frågor om teknikaliteter och blundar för den stora elefanten i rummet. 

Att vi sitter här och delar tid och rum utan att veta var vi befinner oss.

Drabbas plötsligt av ingivelsen att föreslå att vi alla runt bordet ska fatta varandras händer och sedan sitta tysta tillsammans, men slår undan den. Kanske skulle det få mig att framstå som ännu mer apart på den här arbetsplatsen. 

Chefens röst är mjuk och bär på en angenäm melodi. Han säger att allt kommer bli bra, men att vi måste bredda oss, expandera vårt kunnande. Hans blick möter min, alldeles kort, och jag blir lugn igen.

Allt blir bra.

Häromdan

Ser honom nere på ängen, hur han kommer släntrandes. Han är på väg hem från skolan, och idag måste han ha tagit en annan väg än den vanliga, kanske gick han genom skogen. Egentligen har jag väl annat att stå i, men jag stannar ändå kvar vid fönstret, betraktar min son som närmar sig huset. 

   Plötsligt stannar han till och blir stående, som att han slagits av en tanke, och behöver vara stilla för att få ordning på den. 

Han står orörlig och blickar ut över ängen, jag står vid fönstret och tittar på, i smyg: hur skulle jag kunna låta bli?

När jag iakttar något av mina barn utan att de vet om det, när de är så upptagna med något att omvärlden suddas ut, träffas jag alltid av samma insikt: de är mina, men framförallt är de sina egna. Och de rör sig i sina egna universum. 

Vad funderar han på nu? I vilka banor rör sig hans tankar? 

Kanske tänker han på gårdagen, då vi trasslade in oss i ett bråk. Det var så onödigt, men jag var trött och mitt tonläge blev därefter: kärvt och skarpt på ett sätt som jag inte känner mig alls bekväm med. 

   Det låste sig, och han avvek från oss, gick in bland träden och satte sig på en sten. Resten av familjen fortsatte hemåt, men jag stannade och kallade på honom.

"Kommer du nån gång?", ropade jag otåligt. Vi var alldeles nära tunnelbanestationen, med den hårt trafikerade vägen intill. En man med jagad blick vinglade förbi. Egentligen var vi inte långt hemifrån, men platsen kändes osäker. Hur länge ska det här ta, tänkte jag uppgivet, och började långsamt gå mot honom. Mina steg var närapå demonstrativt släpiga, som att jag ville visa honom hur trött jag var på hans beteende. 

Sedan stod vi länge där, han och jag. Vi diskuterade det som hänt, jag lirkade mest; ville ju bara att vi skulle gå hem. 

"Varför är du så arg?", hade jag frågat, och hans svar tänker jag på nu när jag tjuvtittar på honom genom fönstret:

"Jag är inte arg, jag är ledsen."

Han var inte arg igår, så enkelt var det inte, inget är enkelt. Pojken som nu tycks ha fått ordning på sina tankar och återigen traskar hemåt, i honom ryms nämligen hela världen.

Hastigt nedslag i det sena åttiotalet: skarpt läge

Han var så väldigt mycket större än jag, amerikanen som höll fast min kropp i ett bakifrångrepp. Han frustade och svängde runt mig i en oändlighet, som att han inte kunde komma på vad han skulle göra med mig. Till slut slungade han in mig i väggen. Kraften var enorm, och jag blev liggandes ett tag, omtöcknad, innan jag vacklade till badrummet och låste in mig. 

Vad var det som hände precis? Jag satt på toastolen med ansiktet begravt i händerna, försökte samla tankarna. I två månader hade vi levt sida vid sida, dag som natt. Först en månad hos honom i Colorado, och därefter en månad hos mig. Trots att vi var sammanförda i ett utbytesprojekt, och så olika två människor kan vara, hade månaderna rullat på i en ömsesidig hänsyn. Han var kyrkligt aktiv, lyssnade på hårdrock och gillade att åka motocross. Själv var jag framförallt intresserad av mitt eget mående. 

   Båda var vi femton år, men samtidigt på olika platser i vår fysiska mognad: han var stor som en fullvuxen karl, jag var en pojke.

   Första tiden hade varit problematisk, jag var mycket blyg och började kommunicera med min omgivning först efter en dryg vecka. Men med tiden hade en kemi utvecklats mellan honom och mig, och vi samspelade så bra i detta sociala experiment regisserat av vuxenvärlden. Jag blev en del av hans familj därborta, och han likaså i min. 

Aldrig en antydan till irritation, inte den minsta tillstymmelse till motsättning, och nu detta; ett ursinne jag aldrig tidigare stått inför.

  

Imorgon skulle han flyga hem igen, sommaren var över, vi skulle skiljas åt. Jag reste på mig, ställde mig upp på badrumsgolvet. Kroppen ömmade, huvudet snurrade. 

Han hade plötsligt blivit galen. 

   

Men jag då? Vem var jag alldeles nyss, inte mig själv iallafall. Han hade bett mig att sänka musiken på stereon, och jag hade bara tittat stint på honom och långsamt höjt volymen. Vi satt på mitt rum och han gick ut och stängde dörren efter sig. Jag öppnade den snart och höjde samtidigt musiken ytterligare. Han hade nu placerat sig i tv-rummet och tittade på nåt. Han reste på sig och stängde dörren, jag öppnade den igen och skruvade upp mer, och så höll det på ett tag, dörren stängdes och öppnades, tills jag kom ut och skrek "FUCK YOU BITCH!" 

En så märklig sak att vråla, var fick jag det ifrån?

Det var då det slog slint för amerikanen. Galenskapen hade till slut kommit ikapp oss, i mitt eget hem blommade den. Tillsammans hade vi tagit oss genom månaderna, burit varandra för den goda saken, och vi var så nära men stupade på mållinjen.

Efter nån timme var det inte längre bara han och jag i huset, och jag vågade mig ut. Han satt i tv-rummet, ihopsjunken, hålögd.

Jag var helt tom inombords när vi senare satte oss till middag. Ingen av oss sa ett ord till varandra den sista kvällen i Sverige. Morgonen därpå körde min pappa ut oss till flygplatsen, det var dags för farväl. Tystnaden mellan oss var fortfarande kompakt och omöjlig att tränga igenom. Kanske föraktade vi varandra. 

Plötsligt var han ombord på ett flygplan som lyfte och försvann i skyn, borta. 

Hastigt nedslag i det sena sjuttiotalet

Jag har varit med så länge, slås av det ibland. Redan på sjuttiotalet studsade jag runt med samma kropp som nu. Visserligen var den betydligt mindre och avsevärt spänstigare då, men ändå, det finns ju inslag som faktiskt bevisar att jag är samma person som då. Som de fyra små leverfläckarna på min högra kind till exempel. 

   Det var sent sjuttiotal vid frukostbordet när min äldsta syster upptäckte de små prickarna, och nyfiket frågade: "Vad är det där du har på kinden, är det någon som stänkt olja på dig, eller är det smuts bara?" Jag rörde med handen över kinden, men inte kunde jag känna nåt. "Vet inte", sa jag, och höll kvar handen över kinden för att dölja vad det nu var som besudlat den. Långsamt backade jag ut ur köket, mot badrummet. Detta ville jag studera i min ensamhet: jag låste badrumsdörren och ställde mig framför spegeln, fortfarande med handen över kinden. Så förde jag undan den, mycket sakta, och fick för första gången syn på dem, de små bruna punkterna som än idag möter mig i min spegelbild. 

   Min första tanke var inte att det skulle vara olja eller smuts, snarare såg det ut som att någon viftat med en pensel framför mig, och att den stänkt på min kind. Jag gnuggade på stänket med tvål och vatten, men gav snart upp. 

   

Det här gick inte att tvätta bort, när leverfläckar kommer och hälsar på stannar de för alltid. Det vet jag idag, men jag visste det inte då, på det sena sjuttiotalet. Tänk ändå, så länge sedan, som att jag var en rollfigur, ett sjuttiotalsbarn. Men jag var verkligen på plats, mitt i det som man numera bara ser på film.

Jag återvände till köket och min tallrik med Frost Flakes och mjölk. En morgonsolstråle spred sitt ljus över bordet, smör och marmelad blänkte, vaxduken var belamrad med frukostrester från familjen som nu hade lämnat bordet. Cigarettrök letade sig in från vardagsrummet och det såg så fint ut, hur den slingrade runt i solens sken. 

   Ensam satt jag och slevade i mig mina flingor. Kinden sved något efter det lönlösa skrubbandet. Det var svårt för mig att formulera vad jag egentligen kände inför situationen, om jag borde känna skam. Men inte var det väl jag som skapat detta på kinden, nog låg det bortom min kontroll. 

   

Min bror kom in, sa att det var dags att gå till skolan. Han noterade min högra kind och gjorde en gest med sin hand för att visa att jag nog borde tvätta mig innan vi gick. "Har redan tvättat mig", sa jag.

Vi lämnade huset för att gå till skolan, min bror och jag. En vårtbitare satt blick stilla på grannhusets vägg, precis på samma plats den suttit när jag upptäckte den igår kväll. Klargrön och obegripligt stor var den. Det var alltid så otäckt när de dök upp, dessa oproportionerliga gräshoppor, som de så ofta gjorde på det sena sjuttiotalet. 

Jag stryker med handen över min kind, den är stickig av skäggstubb men därunder anar jag dem, prickarna som jag idag ser på som mitt signum, min signatur om man så vill, som visar att jag är jag. 

Kvartssamtal

Utvecklingssamtal kallas det idag, kvartsamtal kallades det när jag gick i skolan. Och precis som dess benämning har även utformandet av samtalet förändrats. Nu sker det mer i formen av en pratstund; ett resonemang kring, inte bara de faktiska resultaten och elevens progress, utan även det sociala samspelet i klassrum och på skolgård. Det är inte endast läraren som beskriver läget, även eleven erbjuds möjlighet att uttrycka vad hen känner, om hen så vill, ingen press.

Så upplevde jag gårdagens samtal, det som vi genomförde digitalt tillsammans med min sons lärare. Naturligtvis var jag något spänd inför mötet, inte bara på grund av det rent tekniska, utan framförallt eftersom jag själv en gång var elev, alltså den i sammanhanget som skulle bedömas och utvärderas. Då tog samtalet en kvart ungefär och på den tiden förväntades läraren sammanfatta elevens förmåga att leva upp till de krav som ställdes. Läraren berättade för föräldrarna så att dessa fick insikt i vad deras barn egentligen höll på med på dagarna. 

Kvartssamtal. Jag smakar på ordet. Fortfarande kväljande, med smak av torr krita, kaffesump och besvikenhet. Naturligtvis kan jag inte återge vad som sades under mina kvartar, bara tonläget minns jag. Samt att fötterna blev kalla och huvudet varmt. 

På kvartssamtalet presenterades avslöjandet av mig och mina insatser. Här betaldes priset för att vara någon annanstans på lektionerna, och då var jag plötsligt fullständigt närvarande. Jag var påkommen, och det bär jag med mig än idag, upplevelsen av att närsomhelst är de ikapp mig.

Jag är fortfarande inte riktigt på plats i verkligheten, trots att jag är vuxen sedan mycket länge. Det kan vara bekymmersamt, att befinna sig mitt i detta som av många nog skulle betecknas som ett "gott liv", med barn, radhus, arbete; hela tiden ligger molandet därunder och pockar, det ihållande hotet om ännu ett kvartssamtal, då lögnen om mitt vuxna jag kommer att röjas. 

Utvecklingssamtal heter det idag, med smak av framåtskridande. Själv släpar jag vidare på mitt kvartssamtal.

Den sista barberaren

Nuförtiden ber jag alltid min fru att klippa mig när det behövs. och så fort en lucka uppstår sveper hon runt mitt huvudhår med sax och apparat och det blir så bra så. När hon är färdig lämnar hon mig där i badrummet och fortsätter med annat. Och när jag sen kryper runt i bara kallingarna och samlar tussar på golvet så känner jag mig förvisso aningen, inte naken, men liksom utlämnad åt andras omsorg. Som en häst kanske, som just blivit ryktad.

Men framförallt känner jag tacksamhet. Över att ännu en gång lurat frisersalongerna på ett besök.

Jag var ju runt en del bland stans salonger eftersom jag inte ville bli för kärvänlig med någon av dem, inte behöva berätta vad som "hänt sen sist". De var så jobbiga, frisörerna, iallafall de som ville "snacka".

  

Många gånger jobbade de i tystnad, precis som jag själv i mitt arbete som postman; inte ringer väl jag på hos alla dem som jag delar ut post till för att kolla läget. Salongen är deras arbetsplats, precis som hissarna och trapporna är min. I frisörstolen är jag endast ett arbetsobjekt, inte en jämnbördig samtalspartner. Frisörerna som såg på det så hade jag aldrig några problem med. 

Och så var det de som inte hade koll på rollerna. Ofta var också de ordlösa alldeles i början, fick en att tro att de faktiskt var yrkesmän med fokus på en enda sak: att göra sitt jobb. Sen började de med sina frågor, sin rutinmässiga jargong. Jag satt med mitt huvud som stack upp genom ett hål i skynket, och jag förstod aldrig hur att förhålla mig; vad ville de veta, varför undrade de om jag bodde i närheten? Vad jag jobbade med, om jag hade barn? För mig som inte förstår vad livet är, som dagligen kämpar med att göra förekomsten av mitt eget jag begriplig, var det påfrestande att behöva svara på dessa frågor och beskriva vem jag var, om än på ett ytligt plan.

Men den senaste och sista var av en annan sort, varken tyst eller tilltvingat intresserad av mig.

Han frågade om jag ville ha en whiskey innan han körde igång. Jag avböjde reflexmässigt, men ångrade mig sedan: hade behövt döva mig under besöket. Sen snurrade han runt min stol så att jag satt vänd bort från spegeln. Så gör dom i USA, sa han, och satte igång och babblade, om hur det är hos riktiga barberare som han själv och resan han gjort för att sig dit han är idag. Naturligtvis var jag tacksam över att han inte riktade något som helst intresse mot mig, men samtidigt var det tröttande att ta del av hans oförblommerade skryt och självupptagenhet. 

   När vi närmade oss slutet av klippningen ville jag också säga något, det var en åsikt om mitt eget hår. Jag påtalade för honom det jag alltid tänkt på som ett faktum, nämligen att jag har rätt tjockt hår, att det kanske kunde vara bra om han tunnade ut det något. Han tystnade då, hans ögon mörknade. Du har INTE tjockt hår, väste han, inga svenskar har tjockt hår. Bara asiater har tjockt hår! Sedan avslutade han i tysthet. Tänkte att jag skulle vilja be honom att definiera det här med "tjockt hår", men jag vågade inte. 

När man för en gångs skull uttrycker en egen åsikt, ett omdöme om sitt eget hår, så blir man så strängt tillrättavisad, nej det kändes inge bra.

Sportlovsspecial

Mina föräldrar gjorde väl bara vad som förväntades av dem som hade möjligheten, ingen skugga faller på dem. För det var ju så att alla, utan att förstå varför, plötsligt skulle åka på skidsemester. Min familj drogs med i rörelsen, och bäst som det var så befann vi oss i Alpbach i Österrike. Det var som i en sån där krigsfilm, när huvudpersonen huvudstupa kastas in i stridens inferno och med uppspärrade ögon betraktar vansinnet som pågår runtomkring; familjens första möte med den alpina skidkulturen var ett trauma större än något tidigare. Likt i krigets helvete skalades hela ens existens ner till överlevnadsinstinkt. 

Tog vi bara oss igenom dessa sju dagar så fick vi åka hem, och livet kunde fortsätta igen.

Fast kanske borde jag bara tala för mig själv. För kriget var mitt. Och fienden var en enda: ankarliften. De andra i familjen såg jag inte mycket av, men jag gissar att de åkte skidor nerför backar, för att sedan åka ankarliften upp igen, att de höll på så: liften upp och sen slalom ner. 

Själv fick jag aldrig prova på det där med slalomåkning. Ankarliften tillät mig inte. Ankarliften är Satan. Jag drömmer mardrömmar om den regelbundet, tänker på den på daglig basis. Jag lyckades inte betvinga denna best, det var stört omöjligt för mig att domesticera den och därför äger den mig än.   

Ankarliften, ryckigt mekaniskt närmade den sig och liftvakter ropade ut tyska obegripligheter. Många gånger passerade liften mig utan att jag vidrört den. Andra gånger lyckades jag klamra mig fast och hänga med.

   

Kön till liftsystemet var alltid lång och full av åskådare. Jag var gycklaren, massans förströelse i väntan på att få åka upp. Ofta hamnade bygeln i knävecken vilket såklart fick mig att vurpa baklänges efter endast några meter. Publiken skrattade, men en aning lågmält då detta var rätt vanligt förekommande, även hos andra. När jag kasade ner de få metrarna tillbaka var jag bara en nybörjare som inte riktigt fått kläm på det här. Värre var de gånger då jag faktiskt tog mig upp en bit, då ankarliften ville kränka mig för evigt. När den lät mig tro att jag bemästrat den, men precis innan jag var utom synhåll för åskådarmassan utsatte mig för spratt. Hur den vred sig då, som ett otämjt djur, och kastade av mig; hur skidorna lossades från pjäxorna. Och sedan: applåderna, lika välmenande som illasinnade.

Men jag hatade inte ankarliften eller de som betraktade mina ständiga nederlag. Jag hatade inte ens mig själv. Dessa charader var alltför overkliga att ta in; jag var inte där, utan förlorad i en neuros. 

En gång gled min fot ur pjäxan och lämnade mig tillsammans med skidan den satt på. Denna incident bär jag med mig som ett fotografiskt minne, skidan med sin pjäxa och den bruna raggsockan däri som tar sig nerför backen utan mig. 

Endast vid ett tillfälle lyckades jag ta mig hela vägen upp till toppen av backen. Men det berodde på att jag denna gång grenslat liften och inte kunde ta mig ur den. Jag åkte upp och sen ner igen. Återigen applåder, sedan fick jag hjälp att ta mig loss. 

Vi åkte på ytterligare två skidresor efter denna, men det här med utförsåkning är fortfarande något jag aldrig testat.

Lodenrocken

Det bodde en man i huset bredvid mitt. Han bar alltid en grön lodenrock, och därför kallade vi honom så: Lodenrocken. Året runt tog han på sig den när han gjorde sina ärenden till servicebutiken. Det var ingen lång sträcka mellan butiken och huset, men han svettades därunder rocken när sommaren var som varmast, och han såg ut att frysa rätt rejält under vintermånaderna. Eller så berodde svettningarna och huttrandet på helt andra saker, för när jag tänker efter så är jag inte säker på om det var på sommaren som han svettades och på vintern som han huttrade; eller om det var tvärtom. 

   Han var drabbad, oförlöst; det är så jag vill beskriva honom för mig själv idag. För det händer att jag tänker på honom ibland, trots att jag aldrig förstod vem han var. Mannen i grannhuset, han som bodde med sin mamma. Han som vi kallade Lodenrocken.

Det var vi säkra på nämligen, att han bodde med sin mamma. Han hade sitt eget rum i hennes lägenhet, och fönstret var riktat mot mitt fönster. Hans rullgardin var alltid neddragen, så jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut därinnanför och vad som pågick. Det jag såg framför mig var en vuxen man som hölls, inte fången, men snärjd, vid sitt skrivbord. Oförmögen till utflykter längre än den till servicebutiken och tillbaka. 

   Han levde ett ofullständigt liv tänkte jag, och tyckte därför synd om honom. Det gjorde även jag, men hos mig fanns förnimmelsen av något annat, en framtid kanske. Lodenrocken var fast i ett enda skede, och det roade oss, vi som bodde i huset bredvid. Vi unga som alla skulle lämna boet en dag. 

  

Ibland kunde han hastigt öppna sitt fönster och likt en kulstötare hiva iväg innehållet ur en överfylld askkopp. Det var festligt att skåda, flinkheten i utförandet och cigaretterna och askan som regnade ner över gatan. Andra gånger hände det att han tittade upp och hälsade när man passerade honom på någon av hans turer till affären. Det var speciellt minns jag, för det var mycket sällsynt att han uppmärksammade en.

Så levde han sitt liv alldeles intill mitt. Satt och rökte i sitt pojkrum, gick och handlade cigaretter i sin lodenrock. Det var den okomplicerade bilden av en människa som framlevde sina dagar i skuggan av sig själv. 

Därför tänker jag på honom ibland. För tänk om jag hade stannat till någon av de få gånger hans ögon mötte mina då han hälsade. Måhända hade då beskrivningen av honom burit lika många dimensioner som den av mig, och av dig.

Lodenrocken. Så kallade vi honom, för det var vad vi visste om honom; att han alltid bar en sådan.

Barnteater

Jag hade blivit antagen till en dramalinje på en folkhögskola genom ett brev jag skickade. I brevet beskrev jag mitt liv som en serie motgångar, och att det nu faktiskt var hög tid för mig att få uppleva lite framgång. Det var en stark historia jag presenterade i brevet, om hur jag undertryckts genom åren; jag var en oförlöst artist som längtade efter att bli hörd, att få stå i centrum. Jag sökte efter ett rum där jag kunde få uttrycka mig inför människor. Och de skulle förtrollas, bli så hänförda av min uppenbarelse att alla begrepp om tid och rum skulle upplösas.

Jag nådde fram, de berördes av mina ord och välkomnade mig in i värmen. Och det var här arbetet med en barnteaterföreställning tog sin början, efter att klassen delats in i grupper.

Vi skrev den själva, vilket naturligtvis gav upphov till konfliker i gruppen. Möjligtvis hade vi behövt en diktator, en envåldshärskare som inte fick ifrågasättas, för en smidigare process, men vi ville inte ha det så. Inte på grund av vår orubbliga tro på demokratiska principer, utan för att alla ville bestämma allt.

Pjäsen handlade om några barn som hittade en skattkarta som ett gäng pirater gjorde anspråk på. Jakten drog så igång, och det var dramats röda tråd vilket också antyddes i dess titel: "Skattjakten". Det var en mycket enkel historia. 

Det var ett evigt tjafs när pjäsen värktes fram och tog form. Men vi ville inte ha det på något annat sätt. Vi gick på dramalinje, det var så här vi skiljde oss från de andra på skolan; genom att vara hetlevrade och utåtagerande. Vi var inte som målarkluddarna eller keramikerna, försynta och lågmälda, vi var landets blivande skådepelargiganter! Vi var skolans klass för elever med särskilda bekräftelsebehov. 

Vi spelade "Skattjakten" på skolor och fritidshem i och omkring Malmö inför en publik som inte hade lärt sig hur man beter sig som en publik, de var ju barn, vilket var idén med föreställningen: deras interaktion med oss på scen var ju själva bränslet. Vi bjöd in dem i handlingen, bad om deras hjälp och råd. Många gånger beträdde de scenen för att styra händelseutvecklingen. Det gränsade till ren galenskap och rent av fara. Nån gång fick hela gruppen låsa in sig på en toalett när rena lynchstämningen började råda. Vi satt där och tryckte rätt länge faktiskt, samtidigt som barnen bankade och slog på ursinnigt på dörren. 

Hela somrar spelade vi, i parker och på torg. Under en föreställning på ett förortstorg var det stökigt värre, jag minns särskilt det här tillfället då det även var vuxna som gav sig in på scenen. Fulla och skräniga gubbar som undrade om nån av oss pirater hade groggvirke på oss. 

   

Det var en bra skola, att spela inför en publik så skoningslös. Ungarna var så jobbiga, ingen respekt hade de för vår pjäs och allt det arbete som låg bakom. Och varför skulle de? Ingen hade bett oss skapa och framföra den. 

Fy fan. Barnteater är den ärligaste formen av konstutövande, och därmed också den vidrigaste. 

 Jag är en så känslig liten blomma.

Mörkret därunder

Den där servicebutiken, oansenligt placerad på bottenplan i ett tvåvåningshus ett drygt stenkast från huset där jag växte upp, bär jag med mig. Det var min första butik, den jag började besöka på egen hand, och jag tycker om att den alltid väntar på mig när jag besöker barndomsstaden; som en evighet med sina glassvimplar och löpsedlar. Den står orubblig, det är bara vi människor som kommer och går. Kassabiträden, kunder; de gamla faller ifrån för att ge plats åt nya. 

   När jag är hemma ser jag alltid till att göra mig ett ärende i butiken, och varje gång tycks något ha förändrats i den. Det stör mig på ett sätt som jag inte riktigt förstår, förändringarna som sker härinne. Kanske har det att göra med tiden tänker jag, att jag aldrig kan landa i den. Men servicebutiken står ju den där den alltid stått, nog borde jag kunna acceptera viss ommöblering inne i den? Bara att den står här, nu som då, borde väl vara tillräckligt: att den är bestående. 

Butikens omgivningar består av villor, flerfamiljshus och mindre lägenhetshus. Här växte jag upp, med min familj och mina vänner. Det är en idyll. Inbäddad i grönska om somrarna, med svaga brisar från trädgårdarnas grillar. Höstarna är också de av bästa sort, med stora högar av löv att hoppa i och klasar av äpplen hängandes från regntunga träd. Och vintrarna är krispiga, klara, med pudersnö som blir kramsnö. Sedan, såklart, vårarna, när solens strålar börjar värma på riktigt och allting vaknar till liv igen, samtidigt som den lilla snöplätten i skuggan längst in i trädgården vägrar ge upp. 

   Vi lekte oss igenom årets alla skiftningar, och egentligen brydde vi väl oss inte särskilt mycket om dem. Så minns jag årstiderna när de var bara var just det: olika tider på ett år. Nu, efter alla år, skrämmer de mig mest, hur de avlöser varandra i en allt högre takt. 

Men minnen är sållande, och det där var bara en framställning. Precis som idyllen; den är endast en fond bakom vilken oändliga lager döljer sig.

Mina första inköp i butiken var alltid lösgodis som man plockade ihop själv. Varje godisbit var prismärkt, och när man plockat ihop en påse som motsvarade det man ville betala gick man till kassan. Det stod en äldre kvinna där på den tiden. Oftast accepterade hon ens prisförslag, efter att ha vägt påsen i handen. Men det kunde också hända att hon inte litade på att man talade sanning och därför hällde ut innehållet över disken. Sakta räknade hon sedan godiset, bit för bit. Hon hade alltid rätt, skamset fick man återlämna godisarna som man faktiskt inte hade råd med. Minns att jag aldrig sa något till mitt försvar, att jag aldrig kom med en ursäkt, utan bara lämnade affären i tystnad. 

   Kanske hade hon ett syfte med sin metod, tänker jag nu: att lära ut en variant av frihet under ansvar. Eller så var det bara något muntrade upp hennes arbetstillvaro, att studera den avslöjades reaktion, hur dennes kinder började blossa och bulta. Idag ser jag inget ansikte framför mig när jag tänker på henne, bara fingrarna när de räknar sötsaker.

Hon bodde ovanför affären, det hade jag för mig i alla fall. För mig var det en enkel och lättfattlig bild av verksamheten då: hur hon vaknade och åt frukost däruppe, för att sedan gå ner till sin kassa och sälja godis. När hon var klar med det låste hon butiken och gick upp igen, åt kvällsmat, kollade TV och gick därefter till sängs.

År passerade, här som överallt, och plötsligt stod en man bakom kassan. En gladlynt typ, en sån som ville småprata under transaktionerna. Nu hade jag lagt ner plockgodiset, ägnade mig istället åt färdigförpackade påsar, och han var snabb med att kartlägga mina köpvanor, vilka som var mina favoriter, och ville gärna diskutera produkterna med mig. Det var speciellt, att prata med en vuxen om sådana saker. Jag var alltså en kund han månade om och det fick mig att växa något. 

   En gång fick jag en hundrakronorssedel i julklapp, och fick för mig att jag ville växla den till tiokronorssedlar. Jag lämnade över sedeln till den muntre mannen och fick elva tiokronorssedlar tillbaka, men jag sa inget om det. Det fick mig att växa än mer. 

 Jag fortsatte med mitt godis, men utökade även med chips och cola. Min månadspeng täckte mina utgifter alldeles utmärkt. Dessutom hände det emellanåt att pappa bad mig köpa en chokladkaka åt honom och då var det inte så noga med växeln, vilket gav mina ärenden i butiken ytterligare guldkant. 

   Gick in i tonåren sen, och kände att jag behövde köpa cigaretter, och såna sålde han styckvis i en burk på disken. Köpte två åt gången och rökte dem nere vid källarfönstren när jag var ensam hemma. Han tillhandahöll även cigarettmunstycken, så jag köpte mig ett sådant, upplevde att det tillförde rökningen ytterligare flärd. 

Hemma i huset blev vi färre. Min bror och mina två systrar lämnade en efter en, som det förväntades av dem. Jag blev kvar i mitt rum. Mina ärenden till servicebutiken började nu anta en mer rutinmässig form: jag gick dit på söndagar mest, och jag köpte alltid en påse jordnötsringar och en halvlitersburk Cola. Det kunde även hända att jag kompletterade med en kvällstidning. Söndagarna hade börjat bli besvärliga för mig, därför behövde jag lindra dem. 

Det var en tid alltigenom indränkt av söndagars tomhet. En obegriplig ödslighet som endast kunde fyllas av jordnötsringar och Cola. Jag fördrev tid här, utan att förstå varför.

   Men andefattigdomen som jag kunde erfara här, den lurar väl på oss människor överallt? Och inte var det väl så att jag levde i ett ständigt söndagsmörker? De sista åren var jag ju förälskad, för första gången. Vi var tillsammans jämt, hon och jag, och jag började förstå att livet var komplicerat på fler än ett sätt; både slingrig och underbart. 

Servicebutiken hade vid den här tiden tagits över av en man som var så fetlagd att han knappt fick plats bakom kassan. Han sa aldrig nåt, bara sträckte fram handen och tittade åt ett annat håll när man skulle betala. Men jag provocerades inte av hans nonchalans, servicebutiken var inte lika viktig nu. Jag var förlöst; livet hade fått mening på ett sätt som var nytt för mig. 

   

Så började en kille som jag var bekant med från skolan att jobba extra i butiken. Han var rolig i sin roll bakom kassan tyckte jag, som att han spelade affärsman liksom, och jag började hänga kvar därinne, lutad över disken och smågnabbandes på skoj med honom. Ibland kunde jag kliva in i butiken som en mafioso och kräva glass mot att jag lät stället fortsätta sin verksamhet. Han spelade med och skakade bara lätt roat på huvudet när jag tog med mig två GB-Sandwich utan att betala. Sådan var jag den sista tiden i barndomsstaden, nykär och stollig. 

Nåt år senare, då jag inte längre bodde kvar, när jag hade lämnat idyllen, visade sig då ett av dessa underliggande lager. Tillsammans med en annan yngling från kvarteret ströp han en kvinna med ett rep, en tredje grävde graven. Ett beställningsmord, de fick pengar för uppgiften. Jag förstod ingenting. 

Killen i kassan som jag trivdes så bra med, i min uppväxts servicebutik.