Arbetslägret del 1

Mina resor. De börjar bli så många nu att jag förtjänat epitetet " berest". Faktiskt. För det är ju egentligen inte klokt hur jag har kuskat runt: oftast med min kappsäck över axeln som enda sällskap och överlevnad som enda mål; att med livet i behåll ta mig hem igen. Resa för nöjes skull är något jag börjat ägna mig åt först på senare år. Att komma hem frisk, utvilad och med liv i blicken, inte tilltufsad och sorgsen - det är så härligt!

 Av resorna från förr, dessa självspäkande små utflykter, är det en som sticker ut något. Den spelar liksom i en något högre division än den där förbannade kibbutzen eller det där baksätet på Autobahn. Eller dessa skidresor; hur jag aldrig lärde mig att ens ta mig upp för backen i den där fasansfulla bygelliften. Det var som att, med skidor, hoppa på en vildhäst i farten. Minnet av hur ena skidan med pjäxan på med den bruna raggsockan i frigjorde sig från min fot och försvann och hur jag krampaktigt klamrade mig fast i bygeln för att något senare kapitulera inför den ännu en gång är ju så klart smärtsamt att bära. Men jag bär det.

För den här resan tillfogade mig ett ärr, något djupare än de andra. Och nu vill jag berätta.

Trasslet i Malmös Möllevång där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter ett. Så när grannen - pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte kom särskilt väl överens med - föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för att arbeta på en grönsaksodling och sedan resa vidare till Indien för de pengar vi tjänat ihop, tyckte jag det lät som det där äventyret, den där utmaningen som jag så väl behövde; att kasta mig ut i världen utan att blicka bakåt. Låg ju ändå mest och marathonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på nån sunkig bar eller köpte french hotdog på grillkiosken där på Möllevångstorget. Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda och min grannes förslag erbjöd en slags väg ut. "Låter intressant" sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju vare sig resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig.

Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid den där grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget  rakt i famnen på en kär vän, min livräddare, som slet in mig i sin port. Minns att han kysste mig på pannan och skrek: "Satans jävla torg!".

Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster; våra blickar möttes och vi blängde på varandra ett litet tag. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin. Så sa han: "Alla papper är klara, vi kan dra när du vill".

Livet, hur det levs

Två flaskor öl och en sån där liten påse salt and vinegar chips, det ska jag unna mig när min son sover i sitt rum och det bara är jag kvar. Det är jag väl värd. Slår upp den första. Det är en ale av märket ESB. Glaset fylls av den orangea drycken och kröns av en alldeles förtjusande skumkrona. Därute är det mörkt och kallt. Jag öppnar den lilla påsen med chips. Jag går in på svtplay. "Min sanning" med Thommy Berggren ska jag se. Sen går jag och lägger mig tänker jag.

De två ölen, chipsen och "Min sanning". Ett upplägg som jag format under dagen. Som en hägring har denna lilla ensamfest legat där. Samtidigt fanns hela tiden en tvekan, en skam, inför den där också: borde jag verkligen? 

För borde jag inte göra något annat, någongång? Göra skillnad, lämna något avtryck; skapa något att bli ihågkommen för. Och göra det nu, innan tiden helt runnit ifrån mig.

Thommy Berggren, han berättar anekdoter från sitt långa, så innehållsrika liv. Han är mycket begåvad, säger han, och det är ju så slitsamt - allt han tar sig an måste ju leva upp till de oerhört högt ställda krav han alltid haft på sig själv. Som han maler på och maler ner mig. Vet ju att att det inte är bra för mig detta, att lyssna till framgångsrika konstnärers livshistorier. Ändå sitter jag här nu, sippar ölen, knaprar chipsen och tar del av framgångssagan som är denne mans liv.

Ögonlocken blir tyngre - jag är på väg bort och faller snart ifrån.

 Vaknar till. De pratar åldrande och Thommy säger att det "börjar ju mörkna". Kvicknar till - detta kan jag ju relatera till! Men intervjun är alldeles snart till ända och han reser sig från sin fotölj och vacklar till, nästan. Så skröplig han ter sig nu, denne store man. Och så lika vi är ändå.