Vi var ett liten sällskap. De såg alla vänliga ut, kursdeltagarna vid borden. Jag var helt klart yngst, och det ingav en känsla av trygghet: detta var en vuxenvärld jag uppfattade som säker, skyddad från det där andra. Kursledaren välkomnade oss, hon log varmt och bad oss ta fram våra papper och pennor.
En ung kvinna stod vid hennes sida, hon såg bra ut och när hon lät sin blick vandra mellan oss deltagare mötte jag den inte, utan tittade genast ner på mitt papper. Så presenterade hon sig alldeles kort och försvann därefter in bakom ett skynke. Jag förstod inte vad som pågick, men tänkte att snart får vi väl börja rita och måla.
Efter en stund kom hon ut igen, den här gången helt naken. Jag visste inte hur att reagera, men när jag tittade mig omkring på de andra kursdeltagarna verkade det inte förvåna dem det minsta att det plötsligt stod en spritt språngande naken kvinna framför dem, snarare blev de hastigt fokuserade, som att de hela tiden varit beredda på detta.
Jag hade kastats in i ett sammanhang, ett skarpt sådant. Detta var världen utanför min egen, den som jag någonstans förstod att jag skulle behöva möta. Men att det skulle ske så tvärt, så oförhappandes, det var jag inte beredd på. En ung naken kvinna omgiven av koncentrerade människor med papper och penna, detta var alltså kroki. Och jag var här, men plötsligt inte: mitt väsen lämnade sin fysiska boning och betraktade tillställningen på avstånd. Jag var avstängd, eller satt i chock.
Arket framför mig fylldes så sakteliga med konturerna av en naken kvinna, och långsamt återvände jag till min kropp. Försökte fokusera på det rent tekniska, men ändå började mina kinder att blossa.
Vi ombads att slutföra det vi höll på med och jag fann mig själv ha ritat en hel drös med nakna kvinnoporträtt. Modellen gick bakom skynket igen, och efter ett tag kom hon ut, fullt påklädd. Det var en lättnad, nu hade alla människor i rummet kläder på sig. Kursledaren, som under sessionens gång mest gått runt och hummat när hon betraktade vårt arbete, tog så till orda. Hon talade om för oss att det var dags att gå igenom våra prestationer, en efter en. Min rodnad, som mattats av något under skapandets gång, återvände med full kraft. Att tvingas stå för sina verk, och även utvärdera dem, gjorde mig skräckslagen. Jag som tänkte att när det här var klart så tog man sina alster under armen för att sedan diskret lämna lokalen och inte prata mer om det här. Ville ju komma härifrån nu, behövde smälta detta oerhörda jag varit med om.
Men den riktiga världen ville annat, så lätt kom man inte undan här, och när turen kom till mig hade mina kinder gått hela vägen runt och det var en likblek ungdoms nakenbilder som nu skulle bedömas.
Kursledaren och de övriga deltagarna, men även modellen själv, betraktade mina alster och det var så bekymmersamt för mig att hon som alldeles precis suttit naken inför mig nu studerade resultaten. Som att hon tog del av mina fantasier om henne, eller om nakna kvinnor i allmänhet. Jag kände mig ertappad, det var så besynnerligt. För det var ju ingen fantasi, utan bara ett försök att rita av. Hon nickade eftertänksamt när hon betraktade min tolkning av hennes kropp.
Äntligen var lektionen över och jag kunde gå hem, omskakad men samtidigt upprymd av detta nedslag i ett sammanhang som egentligen var skrämmande men som jag ändå lyckats hantera. Jag hade tagit något slags steg in i den där omvärlden där sådant här pågick mest hela tiden.
Väl hemma placerade jag teckningarna i en skrivbordslåda och satte mig åter och stirrade rakt fram. Världen därute var sannerligen märklig, men den här erfarenheten kunde nog göra mig gott.
Jag fortsatte gå på kursen, en gång i veckan satt jag där och kursledaren ledde, modellen satt naken, och vi andra tecknade. Rollerna var tydliga och jag började faktiskt känna mig bekväm med upplägget. Möjligen var min konstnärliga progress inte av det imponerande slaget, men det var heller inte det betydelsefulla här. Det viktiga var min egen personliga utveckling, att jag kunde finna min plats här.
Men så kom då den där gången när kursledaren var sjuk och ersatt av en vikarie. Han presenterade sig och nu väntade vi bara på att modellen skulle anlända så att vi kunde starta lektionen. Men tiden gick och hon kom inte och snart blev läget akut: utan modell kunde man förstås inte syssla med kroki.
Då gjorde vikarien något som satte mig i en så rejäl gungning att jag än idag inte har återhämtat mig. Ja, ja, då får vi väl göra såhär då, sa han med likgiltighet i tonen, och gick in bakom skynket för att snart komma ut igen, helt naken. Helt oberörd stod han sedan inför oss alla och förklarade att så här kan man också göra, att det var bättre än inget. Så satte han sig på golvet med uppdragna knän och bad oss att fokusera.
Den här mannen ställde alltså sin nakna kropp till förfogande samtidigt som han behöll sin roll som vikarierande lärare. Han tog sig rätten att lösa upp ordningen, och nu förstod jag ingenting längre. Bara klä av sig sådär, och sedan inleda undervisningen, helt naken men ändå med lärarens auktoritet i behåll.
Varför kunde han inte ha hittat på något annat, eller bara ställt in lektionen?
Allt löstes upp där och skulle inte någonsin hitta sin ordning igen. Aldrig kommer jag repa mig från detta tänkte jag då, och det skulle visa sig vara helt sant.
