Uppsala Reggae Festival 2008.
Basgångar som borrade sig igenom tak och golv från våra pojkrum i Kalmar. Kompromisslöst letade de sig fram till syskon och föräldrar och satte de ibland redan hårt prövade relationerna på ytterligare prov. "Sänk för ***!" skrek någon och bankade i en vägg. Och vi sänkte, motvilligt, bara för att stegvis höja igen.
Jag talar naturligtvis om min brors och mitt envisa reggaeintresse. Hur okuvliga vi var och fortfarande är. För trots påtryckningar - rena trakasserier emellanåt - är vi basgångarna trogna, år efter år. Och inte sällan handlar det om samma basgångar som de i pojkrummen. Kontemporär reggae intresserar oss inte mycket längre.
Nu har vi bestämt oss för att åka till Notting Hill karnevalen i slutet av augusti i år. Tidigare år har vi åkt till Uppsala Reggaefestival och även, en gång, till Öland Roots. Men i år siktar vi alltså lite högre. En trevlig tradition tycker vi båda. Springa runt och tjattra, dansa och vara jobbiga i största allmänhet. Dricka en Red Stripe för mycket. På djupet diskutera reggae skrikandes in i varandras öron alldeles bredvid en massiv högtalare, vakna upp med tinnitus dagen därpå. Ranking Martin och Mailman lever ut, kort sagt.
Samtidigt innebär varje resa en allt större utmaning för två åldrande reggaemän. Allt fler tvära kast mellan toppar och djupa bottnar som ruskar om oss. Livets skörhet, lycka och förgänglighet; allt kommer upp till ytan, blir tydligt, under dessa festivalens två, tre dagar. Ackompanjerat av pojkrummens basgångar. Tilltufsade åker vi hem igen på söndagen.
Ser fram emot Notting Hill karnevalen med viss bävan. Terapi med reggae som fond.
