Apelsinerna

Yad Mordechai. En kibbutz i Israel. Året 1988. Jag är 18 år och arbetar som volontär, utan lön och utan frihet. Varför? Bara den vanliga gamla serien med omständigheter, över vilka jag inte äger något inflytande. För inte var det hit jag strävade. Men här är jag nu, helt plötsligt placerad.

Befinner mig i ett kök. Ett slamrigt storkök, i en skrubb längst in i mörkret. Jag skalar potatis. Har väl suttit här en tid; mina händer är svampiga, slöa. Sitter tyst. Det händer att jag tilltalas av tanterna runtom de enorma baljorna med potatis. Men jag förstår inte vad de säger. Jag förstår ingenting om någonting. Hos mig finns ingen närvaro, inget medvetande, ingen aning. Dessutom talar de endast hebreiska

Men deras förakt, det förstår jag.

Arbetet härinne i köket står lägst i rang av alla arbeten för volontärer på kibbutzen. Och speciellt då potatisskalningen. Härifrån klättrar man bara uppåt. Och för att göra det visar man "go" och "jävlar anama", antar jag. Ord hemifrån som jag aldrig riktigt lyckats begripa innebörden av. Men jag tänker att det kanske handlar om att ha ambitioner, att vara ambitiös.

Därför sitter jag här och skalar och skalar. På en plats så långt hemifrån att det känns som en sån där dröm man har strax innan man vaknar; den är både skarp och overkligt parallell, förvrängd. Och jag hyser ingen förhoppning om att vara någon annanstans.
Samtidigt så fantiserar jag om de där apelsinträden under solen. Jag hade ju sett dem på bild i broschyrerna, hur de glada volontärerna plockade apelsiner från dem. Det var liksom apelsiner på varenda bild ju.
Tittar ut genom den lilla gluggen i väggen. Nog skiner solen även idag. Därute, inte långt härifrån, plockar de apelsiner. De skrattar tillsammans. Plockar lite fler apelsiner. Skrattar igen. Sjunger rentav.
   Min tunga känns sträv mot gommen. Jag är så törstig.

Varje kväll i en samlingslokal i lägret där volontärerna bor, strax utanför kibbutzen, sätts en lapp upp. På den står alla volontärers arbetsuppgifter för morgondagen. Vid mitt namn står "Back Kitchen", vilket innebär potatisskalning. Det gör det alltid. Och jag har kommit att acceptera detta.

Men så en kväll. Tror inte mina ögon: Apelsiner! Jag ska få plocka dem! Jag fylls av något som jag aldrig tidigare upplevt: en känsla av triumf, av seger. Vill berätta för hela världen! Vill SKRIKA rakt ut så att alla får höra talas om denna revansch!
   Men nyheten sprids snabbt på egen hand. Volontärerna flockas kring mig. De gläds med mig, delar min fantastiska lycka helt utan missunnsamhet. För dem är jag inget hot, och de är upprymda över att jag imorgon ska få följa med dem till apelsinträden. "Det är ju det livet på kibbutz handlar om", säger en av dem. "Plocka apelsiner tillsammans med sina vänner i solen".
    Så det finns en mening med det här, tänker jag. Jag är kallad hit av en anledning. Allt känns så självklart nu.

Naturligtvis skall detta firas. Vattenpipan är riggad, ölen staplas i lådor på varandra: volontärerna samlas till fest. Det gör de varje kväll, och den här gången tänker jag vara med fullt ut. Kommer på att jag har en flaska vodka också. Jag hämtar den.

Och jag kastar mig ut.

Min första tanke är att jag är död, att jag avlidit någon gång under kvällen, och sedan har de dumpat mig här, på denna gigantiska gödselhög. För så här jävligt kan väl inget levande väsen må. Eller dör jag just nu? Solen bländar och jag sluter ögonen igen. Hoppas på att sväva iväg nånstans; lämna denna sargade kropp och denna gödselhög.
   Men jag ligger kvar. Kvällens galenskap, fragment av den, kommer till mig; trasar sönder ytterligare. Hur jag skrek "Where's my fucking shoe??" gång på gång på gång. Hur jag jagade två volontärer, mina två vänner i lägret, övertygad om att de stulit min sko. Hur de låste in sig, hur jag bankade på dörren..."Where's my fucking shooooee??!!" Deras röster därinne, de lät så beklämda, sorgsna, när de försökte tala med mig, resonera. 

   Mina vänner låste alltså in sig i ett rum, i skydd från mig. Jag kippar efter andan.
   Tittar ner på mina fötter. Högra foten saknar sin sko. Försöker nollställa mig själv. Så kommer jag på det: APELSINERNA!

Solen är brännande, men nyss uppstigen; nog borde jag hinna? Tar av mig min vänstersko, springer barfota tillbaka mot lägret och där: bussen! Den står där och fylls så sakteliga på med morgonpigga volontärer. De får syn på mig och klappar händerna; hyllar den återuppstådda svenske ynglingen som festar hårdare en de flesta, men som aldrig, ALDRIG, skulle svika sina kamrater på arbetsfältet. Nu ska vi åka den skumpiga vägen mot apelsinerna. Jag är på väg. Nu börjar livet!

Och vi sjunger tillsammans i bussen på väg mot de förlovade apelsinträden.

Färden är längre än jag föreställt mig. Bussen skakar, kränger och vrider sig fram längs grusvägen. Min kropp, den jag vaknade i på gödselhögen, återvänder med alltmer bestämda steg. Klarar inte av att sjunga med i allsången ombord längre utan stirrar istället tyst ner på mina bara fötter, tänker att snart är vi väl framme. Och där, bland apelsinträden, kommer jag att fyllas med kraft såklart och jag kommer vara redo att ta mig an mina så efterlängtade arbetsuppgifter. Jag kommer att få plocka mina drömmars apelsiner.
    Börjar producera obegripliga mängder svett. Så plötsligt saktar bussen in och stannar. Nu ser jag dem, apelsinträden. Och de är vackrare än i alla broschyrer.

Leds ut ur bussen, fram till träden. Jag stannar vid det första, sträcker mig efter en av dess frukter. Så plockar jag den. Min första apelsin. Och jag kräks vrålandes som en gorilla.

I samlingslokalen på kvällen samma dag står åter att läsa vid mitt namn: "Back Kitchen."

Idag, när jag långt senare blickar tillbaka på mitt liv och alla dess turer, inser jag att detta - när jag tog steget från potatisskalningen till apelsinerna - är det närmaste en befordran jag någonsin kommit.