Det här är min frisör och jag behöver egentligen inte berätta hur jag vill ha det, men jag gör det ändå. Som en ren formalitet. Han förstod min vision om den perfekta frisyren redan vid mitt första besök i våras, förverkligade den, och jag har varit honom trogen sedan dess. De andra frisörerna i landet, de bleknar vid jämförelse. Det tycker vi båda.
Så sätter han igång. Vi konverserar avspänt. Som vanligt mest om hår och jag uttrycker åsikter och kunskaper om detta ämne som jag inte visste jag hade, det blir så när jag sitter i den här frisörstolen. Min frisör lockar fram dem. Tillsammans ondgör vi oss över andra frisörer, diskuterar pomada, skäggborstar och skamlöst dyra träkammar. Då och då säger han: "Det här blir inte så dumt du". Och jag svarar: "Succé som alltid!". Min frisör är bäst och han vet om det.
Jag betalar och han konstaterar att det kan vara härligt att bara sätta sig och bli klippt av en riktigt bra frisör. Han gör det själv ibland, utomlands.
Självgod med all rätt. Som jag. Vi förstår varandra, jag och min frisör.
