Senti Mental

Tillbringat mycket tid med Spotify Premium de senaste dagarna. Mest har jag, naturligtvis, lyssnat på musik som jag verkligen vill lyssna på. Men jag har även utmanat mig själv genom att söka upp låtar i syfte att ta mig tillbaka - att skoningslöst kastas ner i det förflutna och låta musiken lysa upp dess mörka skrymslen. För musik kan, som ingenting annat, väcka liv i miljöer, känslor, dofter som legat i träda i evigheter. Ingen nyhet kanske, att musik äger den förmågan - men GUD vilka resor Spotify tagit mig med på!

Baccara som med "Yes Sir I Can Boogie" placerar mig i en gillestuga i Ljungbyholm. Runt omkring mig vuxna människor. De dansar, mamma välter ner en vas - en granne fångar den i luften! Eller stöper de stearinljus? Låten drabbar mig brutalt, skakar om och fyller mig med värme.

Boney M's "Sunny" drabbar mig än mer brutalt, tappar andan nästan. Tiden är väl ungefär densamma, platsen en annan. Jag cyklar, sitter på en sadel formad som en limpa. Förnimmer doften av grillat kött, nypon och nyvattnat gräs. Hör det klickande ljudet från en vattenspridare.

Blondie vars "Heart Of Glass" med precision återskapar lyckan i första dagen av ett sommarlov. Fredagsgodis och en frisbee som lyser i mörkret. Svenska Mad. Samtidigt utdelar låten ett stick av ångest; kan inte formulera varför. Plågsamt att lyssna, stänger av.

Rejält omskakad nu. Nog bra om jag tar en promenad. Kanske går jag till Brixton.