Simskolan

Vi är på badhuset igen, jag och min son. Därute kastar vintern in gnistor genom de lite solkiga panoramafönstren. Den är mycket kall idag, vintern, men vänligt sinnad.

 Vi cyklade tillsammans denna tidiga lördagsmorgon med endast snöns knarrande under däcken som sällskap, i övrigt stilla.

Det är simskolans första lektion, och ett femtontal barn med lika många föräldrar samlas för genomgång. Den här gången ska föräldrarna tydligen sitta med, som åskådare. Jag, som hade tänkt simma under tiden, är endast iklädd badbyxor, alla de andra föräldrarna är fullt påklädda. Men det utanförskap som denna min nakenhet inför de andra föräldrarna skapar är väl egentligen inte särskilt olustig. Ett smärre utanförskap bara, som jag snart vilar i.
Så plaskar simskolan igång. Två unga killar i våtdräkt leder med lekfull auktoritet de små genom övningarna i vattnet. Och det är full fart direkt, ingen tvekan. Min son tar sig an instruktionerna, följer dem med stor entusiasm. Då och då tittar han upp mot mig, och jag ger honom tummen upp. Jag trivs i mina badbyxor tillsammans med de påklädda. Möjligen är det så, att jag till och med utstrålar större inlevelse än de andra. Eller så märks jag inte alls där jag sitter.

Lektionen fortskrider, snart är den till ända. Och fortfarande står hon där i vattnet vid kanten, den lilla flickan. Hon kom inte med från början, det ville sig liksom inte, och nu tycks hon helt låst. Hennes pappa står ovanför och han är pressad. Han har jeans och ulltröja på sig i den kvalmiga, nästan tropiska värme som fyller badhuset, och han svettas ymnigt. Hans blick när han ser på henne är flackande sträng. Rösten försöker vara mjuk men skammen bryter genom, gör den omelodisk och hetsig. Han skäms över sitt barn, över hennes misslyckande som han nu gör till sitt.
Den lilla flickans ansikte är fullt av ryckningar och jag tänker på mina egna ryckningar i mitt ansikte, känner hur de tilltar. Men de är ingenting i jämförelse med flickans där hon står med pappans, och därmed hela universums, kritiska blick riktad mot sig.

Jag är ingen perfekt människa. Ofta räcker jag inte till, vare sig som pappa, medmänniska eller make. Den lilla flickan där; när jag ser henne stå där, så ensam i sin belägenhet, ser jag mig själv.
Men mest ser jag henne, barnet, och den svettige mannen, pappan. Varför griper jag inte in? Om jag går dit och helt sonika puttar ner honom i bassängen och skriker något i stil med: "Simma själv för HELVETE!", skulle de andra föräldrarna då applådera mig, den muskulösa hjälten i de blåa badbyxorna? Han som vågade ta ställning och säga ifrån.

Men lektionen är plötsligt slut, halvtimmen gick fort. Och jag missade min chans, ännu en gång, att göra skillnad.

Oklara tankar

Den är ju endast en obegriplig slump, varje enskild individs existens. Min är inget undantag. Men verkligheten; det som omger oss och sätter varelsen i sammanhang, är den objektiv verkligen? Kommer den att fortgå efter mitt bortfall, utan min upplevelse av den?
Vilken bisarr tanke egentligen, att allt bara fortskrider då. Och för mig, som skyr utanförskapet mer än något, närmast outhärdligt. Inte för att jag nödvändigtvis alltid söker mig till dem, sammanhangen som skänker livet mening, men att ställas utanför - mot min egen vilja?

Existensen är ju inget som jag själv valt. Eller: som vi valt, förutsatt att världen är på riktigt, och inte bara en illusion skapad av någon slags andlig figur - alltså mig.

Min dotter sitter i soffan tillsammans med mig. Hon pysslar. Leker med små plastfigurer, skapar dialog. Älskar att lyssna till de där små konversationerna hon bjuder på; hur dessa avspeglar verkligheten såsom hon uppfattar den. I rummet bredvid pratar min fru och min son, de låter glada. Hör inte riktigt vad de säger, bara röster och skratt som jag aldrig vill skiljas från.

Såklart är vår verklighet just vår, inte bara min. Så naturligt detta ter sig i denna stund. Eller?

                                                                    .....

Jag är konvalescent efter en vinterkräksjuka tidigare i veckan och mina tankar är därefter: svävande, fria. Någonstans kan jag faktiskt uppskatta att bli rejält knockad av skoningslös sjuka och återhämtningen som därefter följer. Lager av mig skalas av då, och jag söker mig inåt; mot någon slags kärna. Som nu, när jag försöker mig på att resonera kring själva existensen, som att det vore möjligt eller ens nödvändigt för den levande.

Snart känner jag att tillfrisknandet accelererar och tankarna inrättar sig åter. Tänker plötsligt på min mamma, på hennes svar på en fråga jag ställde för en tid sedan, och jag skrattar till. Det var ju så enkelt, svaret, så avdramatiserande. Och nog gör jag väl rätt i att acceptera dess innebörd som även förklaringen till min egen uppkomst, min existens.

"Varför valde ni att sätta ett fjärde barn till världen, alltså mig?" Det var min fråga.
"För att vi tyckte det var så kul såklart!" Det var svaret.

En kul grej, egentligen inte svårare än så.