Detta rum erbjuder ett långt bord med stolar samt två små skinnsoffor. Plockar snabbt en plats i en av sofforna och sjunker ner. På bordet står två plastburkar med kakor. Tar en kaka och tittar mig omkring. Runt om mig karlar i varierande åldrar, en svag odör av svett vilar över rummet. Stämningen är mycket god. Tills chefen slår på den så hatade overheadapparaten.
Obarmhärtigt kastas jag tillbaka till gymnasiet och den tidens absoluta trötthet. Mina ögonlock blir tyngre och ännu tyngre i takt med att overheadapparatens bilder matas fram, en efter en i en oändlighet. Chefen står bredvid apparaten och läser innantill bildernas texter för oss och jag faller gång på gång i sömn, förförd av monotonin.
De fragment av overheadapparatens bilder som når fram till mig bär alla samma framtidsvision - den om ett postverk ingen kommer att vilja arbeta på.
