Framme

Alla dessa åkommor; denna långa rad av fysiska uttryck sprungna ur mitt eget behov av späkning, tycks vara oändlig. För när det kommer till symptom är jag sannerligen en kreatör!

Min uppfinningsrikedom tycks vara obegränsad inom denna bransch och det händer ju att jag ibland leker med tanken att jag skulle kanalisera all denna tid och hängivelse som jag genom livet lagt på dessa fantasifoster och hur jag på så sätt erövrar världen. Men det är alltför nedslående att leka med denna tanke så jag söker istället vidare efter nya symptom: yrseln, de domnade benen, ryggen, öronen (har aldrig haft en sån där "vaxpropp", så vad berodde dessa hörselnedsättningar på?), det sviktande balanssinnet.(Doktorn sa något om kristallsjuka, men hans blick, när han betraktade min person, den sa såklart något annat. Oavsett vad så var balansen fullt återställd i samma ögonblick som jag lämnade hans rum.) Symptom, symptom, symptom. 

Vårdcentralerna. Benen som överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. Misstron. Sorgen. Aldrig mer.

Besöksrummet är svalt, luftigt. Och utsikten, som tycks inrymma hela huvudstaden, är enastående. Jag påtalar detta och han ler kort, instämmer förnöjt. Här finns både kylan - professionaliteten - och värmen; tycker mig ana en glimt i ögat, bakom korrektheten. Säkert bara några år äldre än mig, doktorn, men ändå en fadersgestalt. Känner mig så trygg där i det minimalistiskt inredda rummet. Beskriver mina symptom rakryggad och stolt, utan skam. Han lyssnar och nickar igenkännande, tycks mer och mer säker på sin sak. Så kommer den, likt en välsignelse: Diagnosen.

Hemifacial Spasm. Äntligen. 

Mailmans ingivelse

Varje fredag på mitt postverk har jag och en av mina vapendragare något vi kallar "Jazzfredag". Upplägget är mycket enkelt. De tjugo minuter som vi står sida vid sida och arbetar ackompanjeras på fredagar av jazz som strömmar ut från min telefon. Både jag och han är besatta av musik och vi möts där, i vår kärlek till jazz; denna den största amerikanska konstformen. Vi förstår den och vi vet hur man lyssnar. Vi kastar oss mellan avant-garde jazz och bebop till free jazz och cool jazz. Det händer även att vi tillfälligt lämar jazzen och gör små utflykter till närliggande genrer såsom rootsreggae, dub och ska. Många av de andra, säkert de allra flesta, runtomkring delar inte vår förtjusning. Men det är i sin ordning: de respekterar det arbete vi utför och låter oss hållas. De vet att denna stund är mycket viktig - faktiskt är helt nödvändig - för  oss.

Fredagar jazz, övriga dagar ingen jazz. Detta är sedan gammalt.

En fredagmorgon drabbas jag av en ingivelse. Jag tänker att det är dags att ta konceptet till nästa nivå, nu när vi etablerat oss så väl. Så jag packar ner en liten högtalare till telefonen. Vi är ju så värda detta, efter alla år av undermåligt ljudsystem. Ljudet kommer att fördjupas bara, vilket kommer göra alla inblandade tillfreds. Dessutom så äger vi faktiskt denna lilla stund och gör vad vi vill med den. 

Min vapendragare väntar otålig och förväntansfull när jag kopplar in. Jazzfredagen inleds och ljudet är så fylligt, så djupt, men samtidigt litet och diskret. Coltrane bärs fram värdigare än någonsin av den lilla högtalaren och vi tittar på varandra i samförstånd: Detta är en makalös succé! Vi har tagit steget vidare och vem vet nu var det här kommer att sluta! Kan detta vara en väg ut, eller rent av en väg tillbaka till fornstora dagar då jag verkligen var en kraft att räkna med. Kommer brevbärarna åter att flockas kring mig?

Först säger han ingenting. Står bara där och stirrar på oss, liksom i förorättelse. Som att han kämpar med att formulera den avsky han känner inför det vi är och står för; vår längtan efter en ny slags innerligare gemenskap, bortom brev och paket och alla dessa tillintetgjorda drömmar.

Till slut får han ur sig något om hörlurar, att vi borde använda sådana istället. 

Vi faller tillsammans, men jag landar längre ner. Famlar omkring därnere i mörkret. Ville ju resa mig, slogs ner. 

Allt är raserat nu. Allt.

Efter bara någon i vårt nya hem blir plötsligt mycket sjuk. Som genom en fingerknäppning, fullständigt överrumplad. Jag placeras i soffan uppe på övervåningen. De trygga ljuden från min familj därnere i köket, jag vill ner dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner i källaren. Jag är i min sons ålder och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. min pappa, jag vet att han är därnere i källaren, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, ser hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot källaren.
 Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp och får syn på mig, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
Jag vaknar till, är åter i soffan på övervåningen. Min tröja är blöt av febersvett och jag skälver till av frossan; det är feberns toppar som jag trippar runt på och jag inser att en del av mig trivs i detta tillstånd; att bara ge sig hän och låta sig slås ut fullständigt och kompromisslöst. Jag huttrar till och faller på nytt, ner mot nya gångar och återvändsgränder.

Mailman i skolbänken

"Idag välkomnar vi en ny elev i klassen. Han heter Björn och vi hoppas ju att han ska trivas med oss här i klass 3A!" Läraren vände sig mot mig och efter att ha försökt fästa sin blick i min sa hon: "Kanske vill Björn berätta för oss här i klassen vem han är och varifrån han kommer?" En rispa i bänken, jag stirrade på den och lät mitt pekfinger glida upp och ner i den samtidigt som mina kinder dunkade av hetta. Jag var ställd. För vad vet man egentligen? Nog hade det varit förmätet av mig att i detta sammanhang ens försöka bryta ner komplexiteten i min person; att koka ner den till bara några sammanfattande rader. En sann bedrift, rent av en omöjlighet, skulle det vara, att lyckas fånga detta så svårfångade som är "jag".

Så jag sa inget. Visste ju inget. (Vet inget.) Men i denna stund förstod jag att jag nu skulle behöva formulera ett slags "jag", eller åtminstone någon form av identitet. För nu gick jag plötsligt i tredje klass, inte andra, och här förväntades man alltså vara något mer än bara ett barn utan riktning. Tredje klass var en slags bro mellan det bekymmerslösa, dekadenta lågstadiet till det hårdare, polariserade tillstånd som väntade i mellanstadiet, högstadiet och alla andra kommande stadier. Betyg skulle sättas, prov undertecknas av bedrövade föräldrar. Nu var det minsann slutlekt.

Detta var en första förnimmelse av riktigt mörker. Lukten av rädsla som sipprar genom nyponbuskar. Skammen likt mögelfläckar på den mjukaste frottè. Tredje klass.

Äntligen gav läraren upp och jag fortsatte att stirra på rispan och runt omkring mig spreds ett tillbakahållet fniss mellan bänkarna. Sensommarens sol trängde in genom fönstren och en av dess strålar landade på min nerböjda nacke. Klassrummet var varmt och kvalmigt. Läraren öppnade ett av fönstren och en lätt bris letade sig in och skingrade det värsta. Fnissen ebbade ut och ersattes av en liksom bedräglig tystnad. Jag tittade upp. Hon betraktade mig nu med sitt huvud lite lätt på sned. Hennes leende var svårtolkat, dualistiskt; varmt och på samma gång kyligt analyserande. 

Så inledde hon den tredje klassens första lektion och jag fortsatte att fixera blicken på rispan i bänken. Det är nu allting börjar, tänkte jag. Sommaren, den riktiga, låg bakom mig nu och den skulle aldrig mer återvända.