Kanske borde jag gläntat lite på dörren och låtit ljuset från mina upplevelser och resor skänka era liv en påminnelse om en värld bortom tacomys och renovering. Tagit med er till konstnärskollektivet i Berlin, eller varför inte bjudit in er bland högtalare och bensinfat i Notting Hill.
Men jag gjorde inte det. Jag svek er. Drog undan mattan under era små fötter, lät er famla i blindo.
Jag förstår nu, när jag ser mina brevbärare; hopplösheten i deras ögon när de blickar framåt och ser ett postverk vars undergång är oundviklig, att jag behövs mer nu än någonsin tidigare.
Så, än en gång: FÖRLÅT mig.
