På Club Mumin för en tid sedan hamnade jag framför en trave gamla fotokataloger från min gymnasietid. Mina egna kataloger hade jag ju för länge sedan eldat upp under rituella former, men nu låg de här framför mig igen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att bläddra i dem, trots att denna tid, den gymnasiala, för alltid kommer att vara ett pulserande sår. Väl bandagerat, men oläkt och för evigt varande.
Men låt oss nu avlägsna det där bandaget och lufta detta köttiga sår därunder. Vad hände egentligen därborta, i denna så avlägsna tid? Varför har jag så svårt att ta i det? Och inte bara jag; detta var ett trauma för hela min familj, vars goda namn befläckades av detta monumentala misslyckande. Men vi MÅSTE ju kunna resonera kring detta; om varför jag inte fick ordning på min skit där. Mitt liv må vara kantat av fadäser och stundom präglat av en sällsamt valhänt inställning till det här med karriär och självförverkligande, men min gymnasietid bör nog ändå betraktas som mitt allra största nederlag. Här lades grunden. Detta vill jag hävda. Men var jag bara offer för sällsynt otursamma omständigheter?
Bläddrar långsamt och med darrande händer fram fotot på min klass. Ekonomisk linje klass 1A. Där, i den bakre raden tittar jag fram. Inser att jag rent stilmässigt inte har mycket att skämmas för. Skulle rent av vilja påstå att jag "sticker ut" bland pajaserna runt mig. Alltid något. Bilden är tagen alldeles i början av den första terminen och jag minns dagen. Fortfarande bar jag en entusiasm - eller snarare - en hoppfullhet. Solen sken och mina böcker och papper var mycket ordningsamt placerade i min attacheportfölj. Det här skulle ju bli så bra!
När hösten övergick i vinter den första terminen tog Körtelfebern mig. Sjukare har jag aldrig varit. I veckor låg jag hemma på mitt rum, min karantän, uppe på vinden i det stora huset där jag bodde, med lymfkörtlar så svullna att jag nära nog kvävdes till döds, trippandes på den högsta av feber som tog mig ut på de mörkaste av resor. De vita beläggningarna i halsen, smaken, jag glömmer den aldrig. Rullgardinen hakade upp sig, fastnade och blev så hängandes. Aldrig mer skulle ljus släppas in.
På svaga ben stapplade jag till slut en dag åter mot skolan, bländad av dagsljuset. Mitt väsen mentalt och fysiskt utmärglat. Ilskna januarivindar piskade mitt bleka ansikte och med ett krampaktigt grepp bar jag min tomma attachéportfölj. Skulle de ens känna igen mig? Läget tycktes hopplöst. Och det var det väl också. Hur skulle jag komma fatt?
Men på något sätt lyckades jag vända skutan mot ljuset, papper och böcker började hitta sin ordning i portföljen igen, och jag började känna tillförsikt. Så det var med ben fyllda av återväckt energi och framtidstro som jag kastade mig in i den där fotbollsmatchen. Det var gympalektion och minnet av körtelfebern var nästintill utplånat. Nu blickade jag framåt! Ett ben sträcktes ut och jag föll. Och jag föll illa.
Smärtan var inte omedelbar. Jag kände först ingenting, men jag visste ju att något fasansfullt hade hänt då jag hjälptes upp från golvet av några klasskamrater. Smärtan skulle mycket snart infinna sig, och den skulle vara min oinbjudne följeslagare under en lång tid. Jag hade brutit nyckelbenet. Detta var slutgiltigt, aldrig skulle jag resa mig från detta, jag visste det. Kunde inte sitta, kunde inte stå, kunde inte ligga, kunde inte tänka en enda klar tanke; smärtan tog allt ifrån mig.
Och det var sant; aldrig skulle jag resa mig. Återstoden av min gymnasiala karriär var ett fritt fall. Jag hade gått över en gräns och det fanns ingen väg tillbaka nu. Jag blev en destruktiv, kanske rentav sinnessjuk, ungdom, satt under en besinningslös press.
...Just fått reda på mitt betyg i matematik. Han hade väl inget val, läraren, och det hade inte jag heller: För att rädda det lilla som återstod av min värdighet, där mot slutet av denna Via Dolorosa, öppnade jag fönstret, tittade ut över klassrummet; detta skulle bli mitt farväl. Klasskamraterna applåderade uppmuntrande, de visste ju alla vad jag hade gått igenom och kände starkt för mig. Klassrummet låg på nedre botten och jag hoppade ut.
En storslagen sorti av mannen som folket en dag kommer kalla The Mailman.
