Hunden borta och aptiten åter.
I lördags var jag och Petra på Franco Manca i Brixton. Franco Manca är en surdegspizzeria som är öppen måndag till lördag mellan tolv och fem. Begränsade öppettider alltså och kön för att få komma in och äta är konstant. Folket är som tokiga i de där pizzorna!
Redan i kön får vi syn på det lilla hundfanskapet. Ser med avsky hur den slafsar och slickar, inte bara på sin husse och de övriga, till synes välvilliga, i sällskapet utan även på bordet, på tallrikar, på glas. Noterar emellertid till vår förtjusning att personalen inte är lika välvilliga, hur de ber husse att hålla koll på djuret. Men husse har svårt att ta till sig av uppmaningen tycks det. För det är ju så med hundägare; de har så svårt att förstå att alla inte delar deras förtjusning. Att inte alla tycker att dessa kräk är charmiga. Eller ännu värre: "snälla".
Naturligtvis får vi bordet bredvid. Djuret härjar vidare. Söker kontakt med mig, gör utfall men hålls tillbaka av kopplet. Jag ser hur musklerna spänns i den ettriga lilla kroppen. Husse ler mot mig, tycker förmodligen att jag borde bjuda till. Men jag vill inte att du slickar mig i ansiktet ditt lilla helvete! Du äter nämligen BAJS. Visar tydligt mitt förakt, muttrar något hatiskt på svenska. Mina och servitörens blickar möts i samförstånd.
Till slut går de så och servitören är genast framme med rengöringsmedel. Sprejar som jag aldrig sett någon spreja förut. Demonstrativt står han där och sprejar samtidigt som han blänger på husse och resten av sällskapet. Husse bara skrattar mekaniskt och är lycklig.
