Nike - Officiell sponsor av Björn The Mailman.
Idag anordnas något som kallas "Postmilen" i Göteborg. Igår forslades en samling brevbärare från mitt kontor dit med buss. I deras packning hördes klirrandet av ölflaskor. Inga elitidrottare precis, dessa personer, snarare ett gäng dekadenta luggslitna lirare sugna på lite party. Många av dem ska inte ens springa den futtiga milen, därtill är de i alldeles för sjaskig form, utan bara flåsandes promenera ett par kilometer. På lördagskvällen väntar fest med dansband, säkert någon sjabbig buffé, fylla och slisk och slask.
Kunde inte motstå att lägga huvudet lite på sned och le när jag betraktade dem ge sig av mot äventyret i Göteborg. Det var sött på något sätt. Och lite rörande.
Själv sprang jag just femton kilometer i ett ursinnigt tempo. Underligt, men det bekom mig knappt; mina lungor tycks besitta en outsinlig styrka - fullkomligt oberörda av det osunda leverne jag stundom utsätter min kropp för.
Underligt även då min personlighet är så oförenlig med löpning, åtminstone enligt ett par brevbärare på min arbetsplats. Bara misstro från enkla brevbärare, visst, men jag har ändå svårt att avfärda den. Vad beror denna uppfattning på? Och hur kan den stämma så illa med verkligheten?
