Detektivbyrån

Min son och en kompis till honom, en grannpojke några hus bort, har startat en detektivbyrå tillsammans. De har allt de behöver nu för att verkligen komma igång: förstoringsglas, pannlampa, penna med osynligt bläck och en massa annat smått och gott i den lilla detektivväskan. Han fick alla dessa prylar och väskan i julklapp och därefter anslöt grannpojken och sen var det bara att dra igång verksamheten. Precis som i alla detektivböcker vi läser om kvällarna.

Kontoret har de placerat nere i källaren, och jag hör små röster därifrån; exalterade och i munnen på varandra diskuterar de sitt företag och allt arbete de står inför.
   Lillasystern är det enda störningsmomentet i nuläget, hur hon vill ta sig in och stöka till, den lilla retstickan. Då höjs röster där nere och jag skyndar dit och skiljer dem åt.
   
Gälla röster och små fingrar alldeles för nära dörrar som öppnas och slås igen. Jag är förkyld och lite eländig och jag hatar mig själv för hur det påverkar min person, hur det ljuvliga oväsendet uppfattas som fientligt. Och så den hastiga insikten om tiden som flyger fram och förbi, måste vara i den; i deras barndom nu, inte sen. Att låta dagar passera utan att riktigt vara i dem är ett obegripligt slöseri, och det plågar mig att vara en person som slarvar så med det som givits mig.
   För vad är det för tankefel, att jag fått för mig att jag skulle behöva vara någon annanstans bara nån enda gång? Som att allt jag behöver inte skulle finnas just här? 
   Det som pågår omkring mig är underbart och sant. Tänk om jag kunde vara lika sann.

Lugnet lägger sig åter och snart hörs de ljusa stämmorna bakom dörren igen. Något mer lågmälda nu, allvarsamma och fokuserade. De menar verkligen allvar med sin detektivbyrå.
   Plötsligt kommer de ut och ropar på mig. De behöver min hjälp. För innan de kan börja jobba med riktiga fall måste ju folket därute veta att de finns, det har de kommit fram till därnere.
   Så jag hjälper dem att skriva information om byrån på ett papper. Därefter skriver de av mina ord på andra papper. Snirkliga och spretiga, fulla av liv, är deras bokstäver, till skillnad från mina raka och tydliga varianter. De fyller även på med teckningar av förstoringsglas och gubbar.
   De är så fina, informationsbladen som snart sitter på alla lyktstolpar och elskåp i grannskapet.

Det står att de kan lösa alla fall och alla mysterier. Men vilka fall och vilka mysterier tänker jag och försöker slå bort tanken. Funderar på när jag själv var sex år, visst trodde väl också jag då att allt var möjligt? Men jag får bara fram en enda minnesbild; nämligen den där jag sitter petar bort asfalt från garageinfarten. Sitter där och plockar med de svarta bitarna. Att vara förkyld och ynklig påverkar tydligen inte bara nuet, utan också bilder från det förgångna.
   Hatar att inte också jag är barn, utan bara den här personen som inte förstår att livet är nu och alldeles fullt av mysterier och magi.

Några dagar passerar, och jag är fortfarande förkyld när vi promenerar genom området, förbi alla lappar. De är i olika färger och tillför verkligen något till den vitgråa vinterskruden. En påminnelse om de andra lagren i livet. De parallella dimensionerna där riktiga saker pågår; alla universum som är barnens.

Vädret har påverkat lapparna, orden har runnit iväg och de går knappt att tyda längre.

Jag frågar honom hur det går med deras detektivbyrå, om de får några fall. Dåligt, svarar han. Lapparna som vi satte upp, de hörs inte.

De hörs inte. 

Grabbgänget

En gång i världen var jag med i en teaterföreställning, en sån där interaktiv variant. Min karaktär var en av fem misstänkta i en mordgåta som publiken fick som uppgift att lösa. Karaktären var en sliskig och osmaklig skivbolagstyp, och jag gillade verkligen att gestalta honom.
   Vi spelade på slott och konferensanläggningar och publiken bestod av företag på konferens, alla möjliga sådana, som önskade sig underhållning och samtidigt teambildande aktiviteter till middagen.

Upplägget var att ett mord hade begåtts strax innan publiken anlände, och nu behövdes deras hjälp att lösa det. Så publiken delades in i grupper, och vi, de fem karaktärerna var alla misstänkta som de skulle förhöra. Därefter, vid middagen, fick de presentera sina teorier varefter upplösningen följde i form av den stora slutscenen då den skyldige ringades in.

Föreställningen var en pålitlig succé, varje gång. Och efteråt, när vi satt i bilen i den sena kvällen, då var vi så förlösta och faktiskt lyckliga tillsammans, teatergruppen. Vi delade något, kanske var det en upplevelse av att vara priviligerad. Alla skratt och leenden, applåderna: så gott den gjorde oss, denna föreställning.
   Det hände att jag rentav kunde känna mig otroligt framgångsrik, som att jag var på toppen av min förmåga och ändå på väg uppåt. Jag var en artist, född att underhålla.

Det var en bubbla och det var varmt därinne; vi fick utlopp och publiken fick sig ett stycke muntration. Och det fanns väl enstaka åskådare som inte uppskattade underhållningen, det märkte man ju såklart ibland. Men de var ändå alltid till synes välvilliga, artiga.

Tills grabbgänget. Trodde jag verkligen att jag skulle komma undan?

De slår sig ner kring bordet i rummet där förhöret ska äga rum. Jag är i min karaktär, fortfarande uppfylld från gruppen innan. Det här mitt rum, men tillsammans skapar vi här magi. Det går ju så bra när alla vill väl.
   Grabbgänget vill inte väl. De vill bryta överenskommelsen för att komma åt mig, han som gömmer sig bakom teaterkostymen. 
   De är lite berusade, naturligtvis. De ställer sina Mariestad framför sig på bordet och säger först ingenting, sitter bara där och studerar mina fånerier, hur jag drar repliker som jag tycker att de ska skratta åt. Sen säger en av dem: "När är du klar?" Jag svarar i min karaktär, men känner hur all dess pondus rinner ur mig. 
   Så lätt de klädde av mig och stack hål på bubblan. Nu är jag ensam tillsammans med dessa fem grabbar, instängd i ett rum och utklädd till en pajas. Jag fylls av iskyla.
   Flockens ledare sveper med sin hand över bordet. "Du trodde väl inte vi skulle köpa detta?" Han spänner ögonen i mina. Så höjer han ögonbrynen något, som för att erbjuda mig att självmant ge upp den här erbarmliga charaden. Men det kan jag ju inte. Så jag fortsätter.
  I tio minuter som sträcker sig över ett helt liv.

Jag satt tyst i bilen på vägen hem.

Julchokladkalendern

Jag är inte särskilt långsint längre. Den sidan av mig, den oförsonliga, kan jag inte bejaka på samma sätt som tidigare, innan barnen kom. För nu går det ju bara inte att begrava sig i oförätter, utan man måste bara vidare, framåt.
 
Och den är verkligen en befrielse, insikten om att tiden - livet alltså - inte rymmer plats för ständig upprättelse eller bitterhet.
  Men innan livet började på riktigt, på den tiden jag upplevde mig själv som alltings mittpunkt, då var den mitt bränsle, denna långsinthet. Den fyllde mig med värme och livslust, och jag kunde aktivt söka mig till situationer som gav upphov till den. Att vara förorättad och därmed ett offer beredde mig stor tillfredställelse.
   Jag malde och malde. Folk sa så om mig och till mig, att jag malde. Tuggade min oförrätt tills inget annat återstod än illvilja. 

Jag var så påfrestande och skör, självupptagen och i affekt. Under lång tid. Och jag tänker att det var en del av en mycket utdragen frigörelseprocess, en emancipation från den erfarenhet som är barndom. Då ingen heder fanns att försvara och upprätta. När jaget svävade fritt.

För när man saknade orden, formuleringarna - sig själv -  så ansatt man var då. Argument fanns inte att tillgå och ens enda strävan var att slippa ställas till svars. När man blev påkommen fanns där inget utöver skammen.
   Så många konfrontationer jag skulle ha hanterat annorlunda idag. Med väl underbyggda argument och formuleringskonst.
   Så här i juletider är det en av dessa som sticker ut. Men det är inte för att jag är långsint som jag tänker på den fortfarande, utan för skammen den fortfarande väcker i mig.

Eller så är jag faktiskt långsint. För jag gjorde ju inget fel. Det är väl därför jag dröjer mig kvar vid den, julchokladkalendern, efter all denna tid som förflutit. Men jag är inte sur, för även om jag idag förstår att jag då utsattes för en oförrätt så förstod jag inte att formulera det när det hände. Alltså var det bara skammen som fick fäste i mig, och den skulle dröja sig kvar.
   Min familj kom på mig, jag var förlorad. Med blossande kinder och darr på läppen sökte jag efter ord som inte fanns, förklaringar som ännu inte hade hittat fram till mig.

Men sättet jag hanterade den där julkalendern med chokladbitar bakom alla luckor, jag förstår idag att det endast var en första indikation på ett möjligt missbruksbeteende hos mig, inget annat. För det vet ju alla, åtminstone den informerade delen av befolkningen, att det är mycket bättre att sätta i sig allt sött på en gång framför att dra ut på det. Tänderna utsätts inte för så många syreangrepp då.

Jag visste det då, men jag besatt inte förmågan att uttrycka det. Jag åt upp alla tjugofyra chokladbitarna samma dag som jag fick kalendern av omsorg om mina tänder.

Så gott det var, hör ni det, att fylla munnen med mjölkchoklad, gång på gång. Bara trycka hela den jävla kalendern, bit efter bit, och sedan somna av utmattning.

Så.

Rädsla

Hon ler stort när hon närmar sig mig, den överordnade. Med sig har hon ett papper och hon säger att det är ett kärleksbrev till mig. Hon räcker över det till mig med en lätt huvudskakning och ett flin som inte alls är obehagligt, snarare lättsamt, som att vi tillsammans ska skratta åt tokerierna.
 
Det är en kund, en missnöjd sådan såklart. Och dom har man ju skrattat åt förr, människor som tar ut sina egna tillkortakommanden i livet på den ambulerande spottkopp som är brevbäraren. Överordnade och vi andra står enade då, och det är fint att det är så tycker jag, att vi liksom håller ihop, att vi är ett lag och världen utanför är ett annat.

 Alla vi på företaget som visar oss bland människorna därute, som delar ut brev och tidningar och paket till dem, bär på erfarenheter som härdar. Vissa är så härdade att ingenting kan komma innanför, alla glåpord bara studsar mot dem. För galningar har alltid funnits, inget att bry sig om. Och klassamhället likaså; man blir uppläxad, men det är bara att stänga av så är det snart över och man kan jobba vidare.
 
Andra är mer fragila, lättkränkta. Brevbärarna som strävar efter ett jämnmod, en balans i vilken de kan vila och låta tankarna dra iväg åt andra håll samtidigt som arbetet rullar på. Vi som utnyttjar tiden i tjänst till förkovran som strömmar ut genom hörlurarna vi alltid bär. Men som - när något bryter in och stör vår sinnesfrid - så lätt går sönder.
    Jag läser vad kunden säger och min person rämnar. Det är inte bara jag på den ena sidan och den tokige gubben på den andra, honom vi ska skratta och skaka på huvudet åt. Det här är påtaglig livsfara. Jag som var i sådan god balans, nu är allt raserat. För även om anklagelserna som riktas mot mig av kunden är bisarra och helt saknar grund, så har jag redan förlorat och han vunnit.
   Kunden målar upp en bild av mig som är fullständigt främmande och skrämmande; hur jag är aggressiv och vill retas med honom, att jag saboterar hans fastighetsbox. Dessutom tror han att jag är beväpnad med kniv.

Beväpnad med kniv. Han tror det. Vad säger det om honom?

Den där gången han kom ut på gatan, ögonen som glödde. Han hatade mig så innerligt, och jag förstod inte hur att vara. Försökte bemöta med tydlighet och lugn, men fasan lyste igenom och gjorde honom än mer angreppslysten. Jag var den samlade orsaken till allt hans elände och nu stod jag här rakt framför honom. Han var galen, på riktigt galen.
   Så mycket lagrat hat, och allt riktat mot mig. Men det var snabbt över. Plötsligt var han borta och kvar stod jag, söndertrasad. En rädsla hade planterats i mig, och den skulle sitta där nu. Så hastigt den hade rykts från mig, illusionen jag levt i så länge: den om tryggheten i det där rummet som var mitt.

Och nu, två månader efter mötet på gatan, är han efter mig igen. Han har inte glömt, lika lite som jag. Klorna sätter sig i mig igen, såklart de gör; för det är ju inte så att världen därute plötsligt gått och blivit snäll och försonande.

Rädslan tynger mina steg, och varför skulle den inte? Världen är en farlig plats.

För inte vill jag tillbaka till den tid då fara endast bekräftade mig. Då jag sökte mig till den, förfördes av den. Tiden då jag var orädd.
   
Som den sena kvällen i Malmö för så länge sedan, på den långa, mörka Amiralsgatan i tidig gryning. Jag och min vän var skräniga och berusade då vi plötsligt mötte en man som ogillade våra uppenbarelser. Jag accepterade hans ståndpunkt och försökte hitta en väg ut, hem. Men vännen ville annat. Han kunde inte finna sig i detta, inte ikväll. Så han ifrågasatte. Och vår antagonist drog en kniv, nej ett svärd, och riktade det mot oss. Klingan blänkte i gatlyktans sken och den var obegriplig, situationen som precis hade uppstått. Men den var också ren och tydlig: det var en fara som behövdes avvärjas.

Så jag avvärjde. Genom att tala till honom, lugnt och bekräftande, utan en tillstymmelse till rädsla. Snarare njöt jag av att vara där, och det var väl det han såg, svärdmannen. Jag var en person som spelade högt eftersom inget stod på spel; jag hade inget att förlora.

Idag har jag det. Därför är jag så rädd.

Nyårsdag

Jag stänger dörren bakom mig mycket tyst. Jag har varken vantar eller mössa på mig och jag inser när jag kommit ut på gatan att jag kommer att frysa, men väljer ändå att inte vända tillbaka och hämta. Vill inte göra för stor sak av detta, dessutom sover alla i huset och jag vill inte störa i onödan.
   Det är tidig morgon, årets första, och nattens mörker har ännu inte skingrats. Snöregnet är tätt, slår mot mig från sidan. Jag huttrar till och drabbas av en plötslig ingivelse att bara gå hem igen och lägga mig. För jag är trött, och nu börjar jag frysa också.

Men ett ljummet begär driver mig framåt, får mig att faktiskt trotsa min egen vilja. Festen är över, både jul och nyår, och nu återstår endast detta. En grå kvarleva i form av nyårsdagen. Jag måste ut i den, söka lämningarna.
   Snart får jag syn på en raket som ligger på ett elskåp. Jag griper tag i den blöta pjäsen och konstaterar att den är förbrukad, naturligtvis är den det. Igår var den ett fyrverkeri som lyste upp himlen, sedan föll den ner och landade här. Lägger tillbaka den på elskåpet och fortsätter mitt sökande. Avfyringsramper i form av champagneflaskor som stuckits ner i snödrivor vittnar om festen igår. Jag går fram till en, studerar resterna omkring den: tändstickor, fimpar, ölburkar. Och så alla dessa söndertrasade smällare och förverkade miniraketer; tänk om jag kunde hitta någon sådan som fortfarande är hel och fungerar.
   Häri ligger min drivkraft; jakten på dem, smällarna och miniraketerna med stubinen i behåll. Jag behöver så hitta åtminstone en sådan, det skulle göra mig så innerligt tacksam.

Så tänker jag i gryningen denna nyårsdag. På mig har jag en tändsticksask, och att få dra en av dessa stickor mot plånet och därefter till en stubin, det är min högsta önskan nu. Så enkel, men ändå min enda nu. Bara en sista.

Emellertid tycks mitt sökande efter knallpulver som överlevt förgäves. Bara blöta, söndersprängda rester överallt. Jul och nyår är på riktigt över.

Men så får jag plötsligt syn på något som blänker till vid en trottoarkant. Ett hastigt pirr i magen: det ser ju alldeles helt ut, tefatet. Kan det vara så?
   Jag närmar mig den lilla silversaken och nog sticker där ut en stubin. Än lever livet.

Det lilla tefatet sprakar och fräser och flyger fram. Så mäktig den är att skåda, denna ljusets sorti.
 
Jag går hem igen. Det är över.

Bilden

På något vis lyckades jag alltid hålla dem inom mig parallellt, insikten om den utmätta tiden och tanken på mig själv som ståendes över allt detta. Upplevelsen av att inte åldras, den var så djupt rotad i mig att jag inte ansåg mig själv vara en del av all denna galenskap som pågick runtom. Människor som tacklade av, vissnade och föll ifrån; de färska som fylldes på.
   Kalenderår som lades bakom nya, födelsedagar i en allt mer hissnande fart: såklart förstod jag den krassa innebörden, vart det barkade. Och jag tänkte väl på den hela tiden. Som en dov, malande melankoli låg den där, under allt det fjäderlatta; den oändliga sorgen.

Ändå angick det inte mig. Att jag skulle vara underkastad en så världslig sak som mänskligt åldrande var uteslutet. Livet var så mycket större än så. Dessutom var det ju ovärdigt.
 
Familj, släkt, vänner, kollegor och alla andra, hela mänskligheten, åldras och försvinner sedan. Men det är just så: alla andra, inte jag. Det händer andra, inte mig. Så resonerade jag.

Naturligtvis var detta bara en överlevnadsinstinkt, denna villfarelse att jag inte skulle beröras av det oundvikliga. Men den var så bekväm att vila i. Och åren som bara gick och gick gjorde den sannare än någonsin: livet bara rullade på, aldrig kunde det ses på som något ändligt.

Jag höll fast vid den så länge, min ungdom. Klamrade mig fast krampaktigt där på slutet. För jag visste ju att att stupet nedanför var svindlande; jag satt på en piedestal så högt upp att när jag knuffades ner därifrån skulle jag göra mig illa.

Men att det skulle göra så ont, det var jag inte beredd på.
 
Bilden på mig togs i förrgår, på en pub. Glad i hågen sippade jag min öl i det glada sällskapet. Jag var fortfarande så ung då, sorglös och ovetandes. Vi skålade och vi drack och vi skrattade och jag och mina tankar var lätta.

Idag kan jag sakna den tiden. Hur enkelt allt ändå var. Innan igår, då telefonen plingade till och bilden mötte mina ögon. Bilden på en gammal man. En ihopsjunken, tilltufsad man. Och ögonen som skymtades där bakom glasögonen var inte de hos den nyfikne, hungrige ynglingen, den jag trodde mig vara, utan trötta och liksom mätta.

Bilden föreställde ännu en åldrad man. En gamling. Vilsen bland helgfirande ungdomar.

Jag.

Min största idrottsliga triumf

En gång i tiden var jag engagerad i sporten fäktning. Mitt engagemang var inte det man finner hos någon som bara är ute efter stunds förströelse eller bara en hobby vid sidan av skolarbetet. Inte heller sökte jag i detta den fysiska utmattningen, den som gör så gott.
   Och jag var verkligen inte på jakt efter segrar eller troféer. Så varför fäktades jag?

Idag kan jag inte jag inte komma på något annat svar än det ständiga: jag vet inte. På tisdagar gick jag på fäktning, så var det bara. Att det skulle vara på mitt eget initiativ är väl att betrakta som uteslutet. Söka sig till en sporthall mörka vinterkvällar var inte en instinkt jag hade inom mig, då som nu. Men jag antar att jag med detta försökte foga mig, göra sådant som väntades av en elva-tolvåring; att helt enkelt bjuda till lite och vara som alla andra.
   För jag var ju inte ensam, naturligtvis var jag inte det. Sporten kallade på sina unga, och vi kom. Vissa med passionen och glöden och den inre driften att besegra och förgöra.
   Och så vi andra. Vi som hasade oss dit ändå. Eller var det bara jag? För mig var det bara jag och min egen vandring genom något som bara var, så ja, det var väl jag bara.

Och så tränaren förstås. Den disciplinerade mannen; ännu en av dessa vuxna med uppfordrande blick. Men hans ögon var snälla, om än med en svärta; säkert var han en människa med egna tillkortakommanden i livet. Någonstans, eller möjligen överallt, kämpade han väl också för att begripa sig själv och sin omgivning. Men inte just här. På träningen med de unga var han helt sann. Här var han oklanderlig i sitt engagemang; hur han anmanade nykomlingarna och outtröttligt gick igenom de grundläggande stegen och tekniken och reglerna.
   Men jag tänker att belöningen låg i att betrakta progressionen hos de unga, hur de hela tiden tog sig framåt.
   Han var från Polen och jag minns att hans svenska var en avskalad variant och jag kunde uppskatta det, tydligheten i hans kommunikation. Där fanns inte så mycket av den subtila utfyllnaden mellan raderna, den som man inte visste hur att tolka.
   Eller så var det bara så han var: avskalad och tydlig. Nästan kärv.
   Någonstans gillade jag honom ändå, och säkert var det därför den ständigt återkommande besvikenheten i hans vänliga ögon smärtade mig så. För hos mig fanns inget framåtskridande, ingen utveckling att njuta av.

Bara min förmåga att alltid vara på plats varje tisdag kunde man beundra.
   En snöstormig januarikväll var jag den enda som dök upp på träningen. Och vi körde de vanliga övningarna, han och jag bara. Tränaren gjorde inte avkall på sitt engagemang, trots att det endast var jag där och ingen av de andra, hungrigare ynglingarna. Naturligtvis var det en principsak för en hängiven tränare av hans sort.
   Våra floretter klingade mot varandra och jag minns att jag genomfors av något som jag inte riktigt kunde känna igen. Men kanske hade det att göra med att alltid dyka upp, att vara enträgen utan att förstå varför. Möjligen kunde han respektera mig för det åtminstone, nu när min tekniska utveckling var så stillastående.
   En timme senare, när träningspasset var till ända, tittade han på mig en stund, tyst. Tack för att du alltid är här, sade han sen med ett snett leende. Jag torkade svetten ur ögonen och fick en alldeles kort kontakt med hans. Tränarens blick bar ett stråk av frustration.
   Han var besviken, men inte på mig den här gången. Det kändes gott.

Och jag traskade hemåt i snöblåsten med en insikt jag inte riktigt kunde sätta ord på. Men jag tror det handlade om att inte egentligen behöva röra sig framåt.

Tisdagen därpå var det återigen bara han och jag. Plus lokalpressen. De var där för att skriva om det växande intresset för fäktning bland unga.

Vilorummet

Det finns ett rum på postkontoret där jag jobbar som kallas "vilorummet". Ett rum för återhämtning och rekreation, det ligger väl ordets natur: i "vilorummet" ska man kunna koppla av, skingra (alternativt samla) tankarna, eller bara sova.
   Rummet erbjuder en brits med ett litet bord bredvid. Här inne samsas även allehanda träningsredskap, inte för att kunna nyttjas, snarare har de kastats in här, som i ett grovsoprum.
   På britsen ligger några brevbärarjackor och en svart frottéhandduk, antagligen har de använts som filtar och kuddar. Det lilla bordet är belamrat med tallrikar och kaffemuggar. Golvet är täckt av damm och även grus.
   Rummet har använts, men för länge sedan. Kvarlämningarna minner om en annan tid; de utgångna jackmodellerna, muggarna, själva luften jag andas härinne. Här har brevbärare vistats förr, alla med olika bevekelsegrunder; de har sökt sig hit för att de måste.

Nu är jag här. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag behöver tillbringa tid härinne. Nästan varje lunchrast tillägnas britsen i mörkret. Ligger där och lyssnar på musik i lurar, stirrar ut i mörkret. På något sätt känns det förbjudet, som att jag är på en plats jag inte får. Kontexten är ju så besynnerlig. Ett rum, ett mörker, mitt i verkligheten, den krassa: en arbetsplats.
   Jag får inte ihop det. Men jag går in igen, när ingen ser.

Den här gången slumrar jag iväg, svävar med musiken som ett slags ankare. Utanför väggarna pågår verksamheten som vanligt; jag hör röster, skratt, alltmer vagt.
   Det är mycket behagligt, men samtidigt vill jag tillbaka, bort från dvalan jag försatts i.
   Musiken tonar ut, sen är det tyst i lurarna. Bara jag i mörkret och de avlägsna rösterna därute. Omsluten av livet som äger rum runtomkring; fjättrad av tiden som passerade för att sedan gå om mig. Och dvalan är en form av vakenhet utan tankar; endast förmågan att ana kvarstår. 
   Jag ligger stilla på rygg med händerna knutna över magen.

Är rummet i själva verket en försmak av livet efter detta, alltså döden? Rummet är ju en absurditet, lika obegriplig som döden. En avstjälpningsplats där man placeras samtidigt som allt bara fortgår.
 
Det eviga vilorummet, mitt bland oss.

"Cyklisten"

Jag cyklar till jobbet varje dag, året runt. Framförallt gör jag det för att slippa kollektivtrafiken, för på tunnelbanan, tillsammans med andra pendlare, det är ju där den skapas, ångesten över att arbeta; känslan av berövad frihet.
   När jag tar mig till arbetsplatsen på egen hand, utan att behöva underordna mig, då känner jag mig obunden. Arbetet är bara något jag bara river av i förbifarten, så upplevs det när jag cyklar dit.
   Det är tre mil fram och tillbaka. Och på det läggs allt cyklande som mitt arbete innebär. Jag cyklar oerhört mycket helt enkelt. Men jag skulle aldrig kalla mig "cyklist". Jag är jag, cykeln är cykeln.
   Den kommer aldrig att definiera vem jag är.

Därför är jag mycket noga med att min cykel är skruttig, och att min klädsel när jag sitter på den inte på något sätt är anpassat.

Att cykla varje dag året runt är såklart något som skiljer agnarna från vetet. De flesta faller ifrån när den första frosten kommer, och jag är så tacksam för det; att slippa samsas på vägarna med sommarcyklisterna.
   På vintern, när farttårarna fryser till is nerför kinderna, då är jag på riktigt fri. Och de enstaka andra som även de trotsar omständigheter, de är också fria människor. Starka och på riktigt, precis som jag.

Men ännu är vi inte där. Alltjämt måste jag dras med dem.
   Härommorgonen, vid ett rödljus, ställer sig en av dem jämsides med mig. Som vanligt pumpar jazzen i mina öron, men jag märker att han söker min uppmärksamhet. Tar av mig ena hörluren och vänder mig mot honom, en sån där "säsongare" helt klädd i lycra på en cykel i miljonklassen.
   "Dina bromsar låter, skriker så man hör dom hela vägen." Jag ler och sträcker uppgivet ut mina armar, för att liksom hålla med: de är lite jobbiga ibland, bromsarna, framförallt i nedförsbackar när ett rödljus närmar sig. Han tittar på mig och min cykel, forskande. Men han ler inte. Istället dömer han ut mig; min klädsel och min cykel.
  "Fantastiskt", säger han med illa dolt förakt, och lämnar mig sedan ställd när rött slår om till grönt. Jag cyklar efter, men hinner inte ikapp.

Naturligtvis förstår han inte vem det faktiskt är som han tilltalar på detta sätt.

Att jag minsann cyklar året runt.

Och varför skulle han bry sig?

En arbetsplats

Det händer ibland att brevbärarna kallas till arbetsplatsträff. Jag är ju en av dem, inte bara tillfälligt utan alltid - min lojalitet mot företaget är huggen ur sten och min tilltro till arbetskamraterna är orubblig. Människogruppen som hasar sig mot konferensrummet, dessa postiljoner; de tillhör mig och jag dem. Vi är tillsammans nu och alltid, och jag vet idag att jag föddes här, en del av mig iallafall.
   Arbetet är många gånger ett elände och kollegorna likaså. Så ser ju livet ut; utan mörker inget ljus, och fredagarna på den här platsen - då en veckas slit ömmar kropparna och man känner vittringen av helg - de läker och stärker.
   Jag är nog stolt ändå. Över att få vara med. Har varit på väg någon annanstans så länge, därför skänker det mig frid att äntligen få ge efter och liksom acceptera ödet. Att bli kvar.
   Men arbetsplatsträffarna, de är alltid bekymmersamma. För här, i rummet där vi trängs samman mitt under den trygga process som kallas arbetsdag, måste vi förhålla oss till den krassa verkligheten. Den som ständigt pågår därute och inte tar hänsyn till lojalitet och tillsammansskap.
   Min blick vandrar över rummet. Vet inte vad jag egentligen känner när jag betraktar de blåklädda, vet bara att jag inte vill att bubblan vi lever i någonsin ska spricka. Många av dem kan jag sannerligen leva utan, andra vill jag aldrig någonsin skiljas från.
   En dynamik har skapats här, och jag har kommit att bli mycket fäst vid den. Om den här arbetsplatsen går under gör även hela universum det.

Chefen berättar för oss igen. Om de dalande mängderna post, om kontor därute i landet som går under. Företaget är dödsdömt, och jag tänker - som jag alltid gör på de här domedagsmötena - att jag föddes här och jag kommer att dö här. Inte bokstavligt, men ändå: mitt liv kommer att löpa parallellt med företagets. Tillsammans försvagas vi för att slutligen inte alls existera. Hand i hand vandrar vi mot ljuset.

Åtgärder görs naturligtvis för att hindra denna utveckling, chefen försäkrar oss. Men de är mest att likna vid livsuppehållande sådana. Vi kan glädjas åt nuet, åt varandra, och åt den minskande arbetsbörda som faktiskt är innebörden av denna utdragna undergång. Och åt bullarna såklart, på arbetsplatsträffar bjuds det på tröstfika.

Mötet avslutas och vi skyndar ut till våra uppgifter, som hade vi bråttom.

Mailman på match

Hamnar som åskådare på en fotbollsmatch. Två lag från den översta nivån av fotbollsserier, Allsvenskan kallad. Hemmalaget ligger tydligen farligt nära att åka ur detta sammanhang och en seger mot besökarna hade verkligen suttit fint. Tre poäng, det får lagen vid vinst, skulle ge ett välbehövligt andrum, och ett lugn kan då infinna sig inför kommande matcher.
   För det handlar bara om det; att klamra sig fast, ännu en säsong. Som livet självt tänker jag, men jag tänker inte samtidigt på döden för nuförtiden är det bara livet som gäller.
   Fotboll är tydligt på så sätt, och det är väl därför så många gubbar samlas här och engagerar sig.

Stadion är en sån där gammal variant. Ser ut som den när jag och min pappa gick på matcher i en helt annan del av rummet som är min existens. Jag var liten där, och vi var tillsammans, han och jag. Och jag visste inte mycket mer om situationen än att det kändes gott att sitta där bredvid varandra i folkhavet på läktaren.
   Pausen, den mellan de två halvlekarna, var också en fin plats. Varsin korv med bröd i oktoberkylan; så enkel var lycka där.
   Sen satt vi där igen, bland de andra gubbarna. Men andra halvlek var annorlunda för mig, för då hägrade ingen varmkorv. Samtidigt var det ju då matchen avgjordes; stämningen tätnade runt omkring oss, men mina tankar brukade vandra åt andra håll. Kanske hamnade min pappa också någon annanstans då, i stolen bredvid. Undrar vad han tänkte på?

Ljuden är desamma idag; de hårda ekona från fot mot boll, boll mot panna. Ropen därnere på planen, de spridda skriken från läktaren. Sången från supporterdelen, trafiken strax utanför stadion.
   Besökarna gör två snabba mål. Känsloläget hos publiken påverkas därefter. Många är arga på domaren, tycker det är hans fel att det inte går som de vill. Okvädingsord avlossas mot honom från gubbar strax bakom mig. Domaren verkar inte ta någon notis, inte spelarna heller. De fortsätter bara framåt, fokuserade.
   Den är så märklig, relationen mellan de som gör och de som klandrar.
   Plötsligt gör hemmalaget ett mål, och sen ett till. Domaren blåser paus, folk samlas vid korvkiosken. Stämningen är uppsluppen nu, fylld av tillförsikt. Vilken vändning!
   Livet är så enkelt, så tydligt, på fotbollsmatch, om man väljer att tillägna sig. Jag betraktar ansikten där jag står med min sojakorv; så närvarande de är, i stunden fångna.

Andra halvlek börjar och det dröjer inte länge förrän hemmalaget gör mål igen och tar ledningen. Strax därefter gör de ännu ett och nu är det riktigt god stämning på läktaren. Själv zoomar jag ut, tankarna vill vidare, men jag hör vagt hur de nu faktiskt hejar på domaren.

Så enkelt och primitivt - ett sant folknöje. Men jag behöver nog vara en pojke med sin pappa bredvid sig.

Tröst

Råkar i samspråk med en kollega nere i källaren där våra postcyklar står parkerade, en av de där brevbärarna som jag upplever mig besjälad med. Vi slänger ibland lite käft med varandra uppe på kontoret; mycket trams naturligtvis, men alltid med ett angränsande till något annat. Han är en sådan där som befinner sig här och sköter sina uppgifter men med en distans, precis som jag och några med mig.
   Har väl aldrig hamnat djupare inpå varandra, han och jag, och det är ju ingen brådska med det; det räcker med tramset och den där uppfattningen av samförstånd oss emellan.
   Ibland förstår jag honom inte riktigt. Som när han ska visa bilder på djur han möter på turen. Nån gång var det en katt, och han visade mig en lång serie bilder på djuret, hur det följde honom längs trapporna. "Tittut", sa han när katten på en av bilderna tittade fram bakom en pelare, och jag var inte säker på vad jag borde säga då. En annan gång var det nån fågel, jag minns inte riktigt sammanhanget, men jag vet att jag den gången svarade på bilderna med fniss och någon form av raljerande över det här med andlighet och de fria fåglarna som budskapsbärare. Tomma fraser ligger ju nära till hands när man inte vet hur att annars bemöta.

I källaren står vi nu, och han visar mig återigen bilder. Den här gången är det någon slags duva som flugit in och satt sig när han var i ett postsorteringsrum. Han berättar att fågeln bara satt där och tittade på honom och att det var fint för att det var på dagen ett år efter att hans bror dog. Hans mamma gick bort en vecka senare, berättar han, och henne har han också fått besök av, i formen av en katt i trappan.

Bilderna på djur som gjort honom sällskap är alltså inte alls obegripliga eller tramsiga, de är konkret tröst. Jag kunde ju inte veta, men jag vet nu.

Nu

Jag har på senare tid försökt mig på att se på livet som ett sammanhang, ett endaste. Inte som som en lång rad skilda kontexter genom vilka man färdas, från en startpunkt till en slutpunkt, utan som ett enda rum i vilket man befinner sig. I detta rum sker livet. Och på denna plats har jag alltid existerat; jag är oavbruten här och behöver inte bekymra mig om början och slut.

   

Runt omkring rasar världen och en gång trodde jag mig behöva vara delaktig i den, alltså på riktigt inblandad i ett skeende bortom min överblick. Att jag förväntades lämna efter mig avtryck i virrvarret därute. Men inte längre. I mitt rum, mitt sammanhang, ställs inga sådana krav. Här bestämmer jag och här är livet för evigt. 

   Min fru, mina barn; i samvaron med dem tillåts inga andra synsätt än det på livet som en konstant, alla andra åskådningar är orimliga. 

Tiden går framåt, men bara i almanackan, inte i en djupare mening.

Min dödsångest, den som tidigare red mig på nattlig basis, vart tog den vägen? Jag var i samma rum då som nu, men rädslan för döden och alltings förgänglighet drabbade mig så hårt om nätterna; som att jag såg allting tydligt då. Skräcken var konkret just för att döden var det. Jag gnydde i mörkret, klarvaken och ältandes denna banala insikt.  

   På den tiden trodde jag verkligen på döden. Lät den rentav definiera vem jag var: en dödlig varelse.

Så besynnerlig denna tanke ter sig nu. Inte för att det inte skulle vara så, döden är väl ett faktum, utan för att mitt sammanhang, det som jag delar med de mina, är en så mycket starkare sanning.

Rummet har ändrat karaktär många gånger, men tillvaron här är vertikal, alltid. Och det tillhör oss.

Nagelbitarna

Smaken är skoningslös. Och den fyller munnen under lång tid; besk och stickig. Medlet som är struket på mina naglar vill mig väl, men bestraffningen är lite hård kan jag tycka.
 Ändå så lär man sig inte. Hur kommer jag någonsin, vet ju inget annat än att bita på dem, mina fingernaglar. Men bara dem, inte tånaglarna: därtill är äger jag inte längre vigheten. En gång i tiden var jag på även dem; minns att de var mer rejäla, särskilt stortårnas naglar.
  Nu ska denna ovana upphöra. Inte för min skull, inte alls faktiskt, utan för min sons. Han biter nämligen också på naglarna. Biter så det blöder. Förstår inte riktigt när han gör det för jag ser det aldrig, men han säger att han går undan när han biter. Själv biter och knaprar jag mest hela tiden; alla ser min oro och min nervositet inför allt. Det ser inte bra ut, får mig att framstå som osäker i min omgivnings ögon. Men det bekommer mig egentligen inte särskilt mycket; jag ÄR ju inte säker på något och det är väl inget att hymla med.

Men jag vill ändå ge min son chansen att upphöra med detta asociala beteende. Förvisso sköter han det snyggt i de sociala rummen, men ändå: det blöder ju faktiskt. Så det här gör vi tillsammans.

När lugnet lagt sig i hemmet, och det bara är han och jag i badrummet, tar vi fram den lilla flaskan med den lilla penseln. Först penslar jag hans små naglar, de är verkligen hårt ansatta, och det smärtar mig något att se. Får liksom sikta med penseln mot de små utväxterna. Fokus fyller rummet, snart är jag klar. Nu är det min tur. Jag betraktar mina naglar, och jag blir illa berörd av dem. Så skymfade de är, överallt ser man mina tänders framfart; vad håller jag på med, vem är jag? Aldrig har jag klippt mina fingernaglar, hur blev det så här? Och finns det någon väg ut ur detta, efter all denna tid som är mitt liv?
 Förmodligen inte, det här kommer att fortgå, nu med en erbarmlig smak i munnen för jämnan.

Han är så varsam med mina naglar, hans ena hand håller min när den andra penslar. Och han är mycket noggrann och koncentrerad. Min hand ser sliten och medfaren ut jämte hans och jag fylls av värme, för vår stund här är så enastående; en oas i det underbara kaos som annars rasar häromkring. Mina naglar blänker snart av det illasinnade medlet.
  Att få överlämna mig i hans omsorg gör något med mig; får mig att känna mig liten och närapå utlämnad. Och jag förstår att den här upplevelsen kommer jag spara inom mig för att den ska kunna sprida sin ömhet och ödmjukhet alla de gånger jag inte är liten och utlämnad, utan tror mig vara något annat.

Mailman på fotbollsträning

Min son går på fotbollsträning en gång i veckan. Jag följer såklart med, står där med de andra föräldrarna, glor, bistår med vatten nån gång kanske. För varje gång stramas det åt lite, fortfarande lekfullt, men ändå: strävan är ju att göra de små redo för den riktiga världen. Och i den riktiga världen är det fortfarande viktigt att ha kul, men ännu viktigare att vinna. För det är ju vad sport handlar om: Pannbenet! Vinnarinstinkten!
   Därför ogillar jag sport. Människor far illa. Se bara på mig.
   Men se på min son först. Hur han inte underordnar sig övningarna på fotbollsplanen, står avsides och kramas med sin kompis istället. Han gör mig så väldigt stolt, hur han inte tycks bry sig om raka led och hårda skott på mål. Inte ännu iallafall.

Hela min uppenbarelse utstrålar ett ointresse för sport. Länge var det bekymmersamt för mig, att acceptera detta faktum. Jag stretade emot, vägrade förstå varför min omgivning såg på mig så, som en person så långt bortom den värld som är Sport. Jag ville så innerligt framstå som någon jag inte alls var.
   Numera är jag bara glad över att det är så. Vill inte på något sätt förknippas med den världen, vare sig som aktiv eller supporter. Livet är tufft som det är.


Alla andra spelar ju fotboll, alla killar iallafall. Så jag har väl egentligen inget val. Och det är väl rätt kul ändå, att passa lite boll. Men detta? Tränarna är så stränga och uppfordrande, och jag förstår inte vad de menar, som att vi på riktigt talar helt olika språk. Hemma var det ju så lekfullt, bara brorsan och jag som lattjade med en boll. Den studsade mellan oss, han kunde till och med trixa lite med den, vi blev varma och sen drack vi lemonad.
   Plötsligt är det match och jag kastas in. Bollen är inte längre en leksak, den är stenhård. Som en kanonkula närmar den sig mig, och jag förstår inte på något sätt hur att bemöta den. Springer undan. Mitt lag förlorar med 12-0. Jag är back.

Jag minns att jag var skamsen efter matchen. Inte revanschlysten, bara tilltufsad av denna erfarenhet. Ännu en av dessa insikter på den tiden, och den här handlade om att det inte alls var fråga om lek eller förströelse längre, utan om att vinna eller förlora. Och att vinnare är beroende av förlorare.

Åren gick, och nederlagen avlöste varandra. Badminton, fäktning, basket, fotboll; varför förstod jag aldrig att inte befatta mig med sport? Varför kände jag att det alltid behövde vara jag som offrade mig så att någon annan kunde få skina?



Fotbollsträningen närmar sig sitt slut, det börjar bli kyligt för oss som står stilla och tittar på. Nån ropar på sitt barn, tycker han borde kämpa nu, fokusera. Jag känner mig lite obekväm där jag står, bakom det ena målet.
   Sista övningen är skott på mål med målvakt. Min son är målvakt. Han står med ryggen precis framför mig, och han står inne i målet, inte framför. Tränaren blir frustrerad, jag märker det trots hans lättsamma tonfall. Borde jag säga något här?

Säkert. Men jag ler bara. Fortsätt precis så.

En kort krönika om fem gånger jag åkte på däng

Fransklektion, gymnasiets första ring; en portionssnus landar på min uppslagna bok. Detta var inledningen; ett första svar på mina utspel. För någonting hade hänt med mig, drabbat mig till och med. En insikt kanske, men inte som en uppenbarelse; mer som ett växande begär inom mig. Aldrig mer skulle jag tiga still; ångesten jag bar skulle projiceras på min omgivning.
   Jag behövde få utlopp. Jag behövde jiddra med folk omkring mig. Och snusen som nu ligger i boken framför mig var väntad. Jag vänder mig om, och där sitter han och flinar, min antagonist. Han är trött på mig, på min attityd som är så svårtolkad. Våra blickar möts, och hans ögon smalnar men mina spärras upp; jag vill framstå som vriden och orädd.
   En vecka senare skulle vi mötas igen, i mörkret utanför Folkets Park.

Det var en period i mitt liv, och den spände över några år. Säkert var den nödvändig sett ur något perspektiv, eller så var den det inte. Inte på något sätt unik är den, och antagligen bara intressant för mig själv att blicka tillbaka på. Men jag känner ändå att jag vill återvända till de gånger då mina provokationer kunde leda till rena handgripligheter. För det är en så besynnerlig upplevelse, denna att åka på däng.
Jag bär idag inga synliga spår av den här tiden. Eller vänta, ett finns väl kvar: knappt skönjbar, men ändå, det lilla ärret på halsen? Jodå, där sitter det; minnet av en tumnagel som borrade sig in.

Lika bra att få det överstökat då, i hyfsat kronologisk ordning. Här följer några av de gånger jag åkt på stryk.

   Det regnar när jag närmar mig Folkets Park, och jag kan urskilja honom där i mörkret, killen från fransklektionen. Jag är på gott humör, Auroran värmer mig i novemberkylan, gör mig hoppfull och entusiastisk inför kvällen, livet och framtiden. Kallar på honom, vill reda ut. Vi möts, två ungdomar som råkar finnas till samtidigt, förvirrade men vi försöker; så olika är vi faktiskt inte. Jag sträcker ut mina armar, och han med: vi kramar om varandra. Men han släpper inte taget, och kramen övergår till något annat. Hans händer greppar tag om min hals och han skakar mitt huvud i ursinne. Tumnageln är vass och den gräver sig in. Så släpper han mig plötsligt, vänder sig om och går, försvinner in i mörkret. Jag kippar efter andan och känner med handen på halsen. Den färgas röd av blod.
   Så snabbt det gick. Men ändå: något att bära med sig för alltid, en outplånlig förödmjukelse.

   Allmän toalett i Borgholm, tidig morgon i juli. Okänd man, långhårig, står inne på toaletten och diskuterar högljutt med en tjej. Jag är kissnödig och dessutom besviken på kvällen; trött men samtidigt på jakt efter något. Dörren är inte låst när jag rycker i den, mannen tittar på mig, både förvånad och ilsken, väser åt mig att dra. Stänger dörren och står kvar utanför, fylls av den där tomheten. Öppnar igen. Två snabba karatesparkar rakt i ansiktet. Mannen, som är några år äldre än jag och mycket större, grips omedelbart därefter av svår ånger, förstår inte vad han har gjort. Min näsa, kanske är den bruten, blöder ymnigt. Han hjälper mig upp, frågar om jag är ok ändå, och tjejen stryker mig över håret.
   En fin stund ändå, trots smärtan. Borde väl vara ilsken, eller åtminstone rädd, men hans samvetskval gör mig blödig. Det är lugnt, säger jag.

   Just hemkommen från kibbutz i Israel, känner mig världsvan. Vill ut på krogen, visa upp mig liksom. Hamnar på Stadshotellet, går runt där som jag äger stället, babblar stort om mina bravader ute i världen. De flesta skrattar, men inte alla. Runt ett stort bord sitter de, och de vinkar sig till mig, informerar mig om att de stör sig på mig. Jag tackar för informationen men tänker inte ta någon hänsyn. Fortsätter min framfart, resten av kvällen, hela vägen ut på gatan där vi möts igen och jag kallar dem för bonnläppar varvid en av dem hoppar på mig. Hamnar under honom på den kalla asfalten. Han lyfts bort av en av mina starkare kompisar. Öm i bakhuvud och axlar stapplar jag hemåt.
   Ganska väntat, trots allt. Ingen blir profet i sin egen hemstad, och min hybris behöver tas ifrån mig. Jag blir satt på plats, inte konstigare än så.

   En vecka efter, tillbaka på Stadshotellet. Ser killen från sist, han som brottade ner mig på gatan. Bestämmer mig för att reda ut. Går fram och sätter mig bredvid honom, säger att jag är ledsen att jag kallade honom för bonnläpp, varpå han skriker KALLAR DU MIG FÖR BONNLÄPP IGEN DIN JÄVEL?! Fem hårda knytnävsslag i ansiktet. Sen är han klar och går därifrån, lämnar stället. Jag halvligger kvar i soffan, gråter. Det var så obegripligt, så oväntat.
   Han hör fel och misstar min ursäkt för ännu en förolämpning och någonstans tilltalar det mig; att jag då framstår som helt orädd och gränslös.
   Men ändå: hur kan man ha det i sig, att slå på en annan människa så? Att knyta näven och måtta slag efter slag i en annan människas ansikte. 

   Möllevångstorget, sen kväll. Borde väl gå hem och lägga mig men hänger kvar. Möjligen kan kvällen tänjas något, kanske nån svartklubb eller efterfest. Vi är ett sällskap som irrar runt på torget och fiskar halvhjärtat efter fortsättning. Jag är egentligen på ett rätt kasst humör, känner mig vilsen och misslyckad. Och imorgon väntar söndag och därefter inget. Hamnar i samspråk med teaterfolk. En av dem är nån slags ljussättare och jag häver ur mig nåt om ljussättare som han inte uppskattar. En förbipasserande frågar vem som det är som tjafsar, ljussättaren pekar på mig. Den förbipasserande går då helt sonika fram till mig och slår ner mig.
   Så märkligt, att bli nedslagen på det viset.


Fem gånger jag åkt på däng. Varken mer eller mindre. Kanske har de format mig på något vis, liksom många andra erfarenheter i livet. Eller inte.

Sköna söndagar

När jag var yngre fanns det ett program som hette "Sköna Söndag". Det var tanter och gubbar i myströjor som pratade livskvalitet och flärd, och inte på något sätt tillhörde väl jag målgruppen.       "

"Sköna Söndag" var en så besynnerlig programidé tyckte jag. För jag ville ju att söndagen skulle få vara ren i sin ångest. Aldrig borde den få kopplas samman med något som var "skönt".

   "Sköna Söndag" utmanade hela min livsåskådning, och med sitt namn sökte programmet göra våld  på det som jag var övertygad om var allas sanning; den om ångestens heliga veckodag. Förvisso var alla andra dagar också fyllda med vånda och själsnöd, men söndagen var liksom allt dettas urmoder. Inte för att jag då, på söndagen, upplevde stress inför den kommande veckan vad gällde prestation och resultat, nej det var något annat. Något utom räckhåll på den tiden, men jag visste att jag en dag skulle förmå att formulera detta. Och jag förstod att det handlade om en insikt så problematisk att det krävdes en vuxen, erfaren, människa för att hantera den. Bara oron, en förlamande sådan, fanns då: söndagsångesten. 

   Ändå tittade jag på programmet. Inte bara för att inget annat erbjöds, utan för att det var så speciellt, mötet mellan min ångest och den murrigt mysiga harmoni som pågick i den där TV-studion.  Och någonstans förstod jag att de som satt där i soffan och myspratade var förbi detta som jag hade framför mig. Så trygga de kändes, som att de bar på en inre frid.

   Därför tittade jag, för jag fann tröst i dessa samtal om ingenting. Deras sköna söndag skulle även bli min en dag, tänkte jag. 

Långt senare kom jag så att förstå söndagsångestens sanna innebörd. I veckan ligger den inklämd mellan efter och innan, söndagen - och därav dess ångest. För man förstår inte varför man finns till då. Och i detta vakuum framträder insikten om livets meningslöshet så tydligt. 

Programledarna på "Sköna Söndag" var väl ungefär så gamla som jag är nu, och de hade sedan länge fattat läget och nu nått fram till ett accepterande. Precis som jag har idag. 

   Livet saknar innan och efter, och däri ligger meningen i meningslösheten.

Därför är också mina söndagar sköna numera.

Skolstartsvindar

Det går inte att ta miste på den, vinden så här under andra hälften av augusti. Frisk, nästan hotfullt upplivande, och på samma gång varm. Som att den vill befrukta en, injicera liv, göra kroppen redo.
   Något är i görningen som både lockar och skrämmer. Det är en vind som bär inom sig påminnelsen om att livet kan ställa ställa krav på en. Krav som kan leda till möjligheter och självförverkligande.

Och den tiden är nu. Inte för mig såklart, men för alla dem som är på väg någonstans. Jag har det så bra där jag befinner mig nu, tryggt och bekvämt. Här väntar ingen skolstart, nystart eller omstart. Bara livet självt, och det får gärna rulla på precis så här.


Jag och min son cyklar mot Farsta Centrum, på väg till teaterkursen han ska börja på. Vinden slår mot mig och jag ryser till, men finner mig snart igen. Idag är den blott en erinran; en olustig förnimmelse av svunna tider. Sonen är förväntansfull och nyfiken, för honom är vinden säkert endast skönt fläktande.
   Den är mycket enkel och småskalig, kursen; ett par dagar med några få deltagare. Och det är klart att det är något att uppmuntra, hans intresse för scenunderhållning, men ändå: obehaget inom mig.
   Nytt sammanhang, blickarna, granskandet. Men det obehaget finns inom mig bara, jag säger inget om det till honom. Tänker att det är så jag fungerar helt enkelt; den där olusten inför nya miljöer där jag inte är bekant med koderna, den har jag ju burit med mig alltid.

Klassen sätter igång, dörren stängs och jag befinner mig ensam i kafét som ligger i anslutning. Beställer en kaffe och slår mig ner. Livet är så ljuvligt nu, så förtjusande. Sitter här och sippar mitt kaffe, sonen i rummet bredvid på teaterkurs; jag är oantastlig. I fyrtiofem minuter kan jag sitta här och göra ingenting och ändå vara helt oklanderlig.
   Jag är inte därinne, jag sitter här och dricker kaffe. Sjunker ner i fåtöljen och jag tänker på den där dagen i min ungdom, det var såklart också en sensommardag och vindarna var likadana då som idag. Jag befann mig i London och var på väg mot teaterskolans första lektion. Och jag var försenad då jag irrade runt i huset på jakt efter rätt dörr.

Jag ramlar in i rummet. De är så många därinne, och det är märkligt hur de alla stannar upp och vänder sig mot mig. Möts av blickarna, de granskande. Så vänds de framåt, mot rummets anförare; kvinnan som står där med sitt burriga hår och isblå ögon. Skådespelaren från "Gudfadern"-filmerna. Visste sedan tidigare att hon arbetade som lärare på skolan, men jag var inte beredd på att möta henne så här liksom. Människorna omkring mig tittar på henne, väntar på ett utspel.
   Plötsligt säger hon: "Aaahh, a new student. Hello new student, please, sing for us. Tell us about your morning. SING!"
   Så jag sjöng.

Minnet är ett sådant som smärtar fysiskt. Fortfarande, efter alla dessa år, hugger det likt tusen knivar i magen. Och knivarna inte bara hugger, de gröper runt, marinerade i salt. 
   Idag har jag väl gått vidare, men ingen försoning har nåtts. Kommer aldrig att kunna förlåta.

Fyrtiofem minuter passerar hastigt och vi sitter på våra cyklar igen, på väg hem. Och vinden är ju skön nu, rent objektivt, om man inte fyller den med associationer och minnen. Jag frågar hur det var på teatern men han vill inte riktigt svara, säger att vi tar det sen.

Vad hände därinne egentligen? Vinden känns hotfull, men säkert bara för mig.

Tiden

En sommar som lider mot sitt slut, en höst som står redo. Jag vandrar på som vanligt, genom årstiderna,  inget märkvärdigt med det. Liksom många andra kan jag nästan se fram emot svalare vindar och vardag; tänka att nog är det något visst med dessa skiftningar, att varje årstid har sin egen charm.
  
Men mest hatar jag det; för årstiderna avlöser varandra alltmer skyndsamt, som om de har bråttom framåt. Som att de bara vill retas med mig med sin rastlöshet. 
  Men så är det ju förstås inte. För årstiderna vill mig inget ont. De skiftar inte från en till en annan för att påminna just mig om livets acceleration. Faktum är att de vill mig inget alls. Årstider styrs endast av denna planets lutning och bana runt solen. De är inte tänkta att förklaras eller beskrivas på annat vis.

Precis som tiden som bara driver framåt; den tillhör ju inte mig. Jag existerar mitt i den, men jag kommer aldrig att kunna tämja den, få den att behärska sig. Och samtidigt är min upplevelse av den inte intressant; årstiderna rullar ju på ändå, utan hänsyn. 
  Den är min stora fiende i livet, tiden.
  
Men inte. För det pågår ingen kamp oss emellan, inte längre. Tiden har redan vunnit. Det gjorde den när jag kom att acceptera den. Jag är besegrad och hädanefter underordnad.

Jag skiftar. Men inte likt årstiderna, utan endast i en riktning.

För en tid sedan fyllde min mamma jämt. Födelsedagsfesten ägde rum på en av sommarens hetaste dagar i min systers hus. Generationer av vänner och familj var på plats. Det var storslaget.
   Jag svepte med blicken över trädgården. Där satt de i hettan, så många av min barndoms vuxna. Det var problematiskt att förhålla sig till; jag stod barfota på det torra, stickiga, gräset, och jag kände att jag behövde gå in i huset igen. Stå därinne och låta de komma till mig.
   Det var så märkligt att ha dem samlade därute, de som kände mig som pojke bara. Som en lek med tid och rum, detta tvära kast från då till nu; från en bubbla till en annan.

Så kom de in. Vissa på egen hand, andra i grupp. Och vi hälsade på varandra. All denna tid som förflutit, all sorg och smärta, glädje och galenskap: i mötet stod vi rena. En av dem, en grannkvinna från förr, klappade min kind och strök över mina armar. "Det är så svettigt idag" sa hon. Lika varmhjärtad och fysisk som då, och med ens blev även jag som då: lite blyg och liksom näpen.

Och plötsligt stod han där framför mig, hjälten från den där kvällen för så länge sedan. Jag skakade hans hand försiktigt, för han tycktes så nätt. Kraftkarlen från skogen, den hårt arbetande mannen, bussig som få. Idag en annan uppenbarelse, men de vänliga ögonen var de samma. Ville prata med honom om kvällen i hans hus då jag var där med mina föräldrar och somnade framför TV'n. Jag föll så djupt i sömn där, men minnesbilderna är klara, än idag. Hur jag sprang i strumplästen på grusvägen i mörkret mot skogen. Mina fötter ömmade, men jag var tvungen att springa; i drömmen hängde allt på det. Grusvägen yrde av damm där jag for fram, och han satte efter mig och var snart ikapp. Hans långa, kraftfulla armar kring mig. Jag var räddad.
   Ville prata med honom om oss på den där grusvägen, för jag tänker så ofta på det. Men all denna tid hade kommit emellan oss, och när jag stod framför honom nu förstod jag inte längre vem jag var eller var jag befann mig. Så jag svamlade, körde mina vanliga fraser, som vore han vem som helst.

Ännu en gång sjabblade jag bort en möjlighet att möta och bringa någon slags ordning på det förflutna. För om det är något som verkligen skrämmer mig och gör mig socialt fumlig så är det tiden, vad den gör med oss.

Grönsaksodlingen del 4

En kväll satt jag, och några med mig lojala, och drack öl och kollade TV i huset. Jag kommenterade slött och uppsluppet, mör i sinne och kropp efter dagen på fältet. Fick en del avmätta skratt, så jag malde på.
 Trivdes faktiskt väldigt bra med den jag var sen en tid tillbaka: uppgiven, men på samma gång otroligt närvarande; liksom ärrad, av livet förhärdad. En förlorad själ som hittat hem och blivit förlöst.
  Jag var mitt i ett äventyr, och möjligen gjorde det mig gott att vara här. För om jag kunde utvidga det som var jag genom att lämna allt och skapa mig något annat, utom synhåll för omvärlden, här på denna ljusskygga plats, så var väl det bara gynnsamt för min personliga utveckling? Kanske skulle jag komma hem med något i blicken, en skymtande mognad; en berättelse.
  Jag fortsatte locka fram skratt och fniss från de andra i TV-sofforna. Och jag ville inte vara någon annanstans just nu.

Naturligtvis uppfattade jag hans blick, husets föreståndare som också satt i rummet. Men den var svårtolkad; både road och fundersam. Han studerade mig på något vis där han satt, lugnt och tålmodigt. Men han nickade också, och log emellanåt, vilket triggade mig.
  För tänk om jag kunde vinna över även honom, självaste föreståndaren. Han som var så svårbestämd, så problematisk att ringa in. På samma gång som han var den där charmerande medelålders engelsmannen med torr humor och ett finurligt leende, så fanns där även något annat.
  Därför ville jag komma honom närmare, få någon form av bekräftelse. Hittills hade jag hållit låg profil inför honom, inte försökt positionera mig utan snarare strävat efter att vara så anonym som möjligt. Men nu satt han där och smålog åt mig, om än kryptiskt.
  Jag tömde mitt glas och gick på toaletten.

När jag kom ut stod han och väntade. Han tog tag i mig, hårt och resolut, tryckte upp mig mot väggen. Kraften var enorm, och det förvånade mig: han var ju inte mycket större än jag. "You´re pushing it Bjoern. And one day you´re going to push it too far...", väste han i mitt ansikte. Så släppte han mig och försvann. Kvar stod jag, inte tom inombords, men ändå märkligt likgiltig inför denna kränkning. Som vore allt bara ett spel, och kanske höll jag på att förlora.

Tiden fortskred, och stödet för mig växte alltmer efter incidenten. Men jag var försvagad nu, blottad och utsatt. För jag visste att föreståndaren, hur mycket han än tycktes vara bara ännu en demon, var på riktigt. Han hade ögonen på mig, hade haft det hela tiden, och han ville inte se någon personlig utveckling. För honom var det här inget äventyr. Och jag som bara hade hamnat här och var på väg att befria mig själv, mig hatade han så innerligt.
 Närsomhelst skulle han utdela nådastöten.


Where is that motherfucker? Jag minns att jag reagerade på det ordvalet, "motherfucker", från en engelsman. Föreståndaren letade efter sitt basebollträ, full och rasande. Han var ute efter mig, ville slå sönder mig. Skräcken jag erfor var den ens verklig? Jag föll genom mig själv, ut i natten.
  
Bussar i mörker, och plötsligt stod jag där igen, på Möllevångens torg, vid grillkiosken. Ett steg framåt hade jag tagit, och två steg bakåt.

Grönsaksodlingen del 3

"Tomorrow morning you start work at six." Så lämnade han mig där, i rummet med två våningssängar och ett handfat. Tung andning och snarkningar hördes från människor i mörkret. En av de undre sängarna var ledig så jag la mig där. Jag tillät mig själv en kortare respit; försökte se över min situation, kanske kunde jag ändå finna någon form av hopp, eller en tunnare strimma ljus i denna min belägenhet?
   Men inget fann jag att klänga mig fast vid, läget var alltför svårhanterligt. Här ville jag ju såklart inte befinna mig. Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst. Jag domnade, snart förenades min andning med de andras.

Skåpbilen skumpade fram längs grusvägar, tätt sammanpressade satt vi, vi som skulle arbeta på fälten. Tysta, sammanbitna. Lår mot lår, främlingar på väg. 
   Grönsaksodlingarna var oändliga, omöjliga att överblicka. Men jag var här nu, jag var inte på väg till Indien eller Möllevången eller någon annanstans. Åtminstone var det rent i sitt upplägg; en kugge bara i ett maskineri. Kanhända var detta det jag behövde nu; att upplösas och sedan återfödas? Eller: nå botten, och därifrån svinga mig upp? 
   Arbetet som låg framför mig ställde inga frågor, det krävde bara av mig min vånda och mitt svett.

Så följde dagar på fälten, från klockan sex varje morgon med krökta ryggar tills solen gick ner. "A little bit faster please.", han sa så, arbetsledaren med vit rock och hatt. Hur han vankade av och an med händerna knutna på ryggen och med regelbunden intervall uttalade denna uppmaning, det provocerade mig så. Och inte bara mig såklart, utan alla vi som slet; hela detta boskap som vallades framför de väldiga traktorerna. Sammanhållningen oss emellan växte och blev till vänskap och dagarna blev till veckor, sju dagar i veckan på fälten, och jag kom faktiskt att trivas med det hårda arbetet, och pintsen på puben på kvällarna som slukade det mesta av veckolöningen.
   Alla vi vinddrivna existenser från jordens alla hörn som sökt oss hit; kåkfarare, värstingar, vagabonder, vanliga arbetare. Och så jag: den odefinierade. Tillsammans arbetade vi och levde.
 
Med tiden lyckades jag omvandla mig från vag till en karaktär att räkna med, att följa till och med. Min attityd, min humor, hårdnade allteftersom, och jag började etablera mig på fälten och i huset där vi bodde som en person som kunde utmana och ifrågasätta. Detta var nytt för mig, men så var ju även detta sammanhang och denna plats; långt bort från allt, så jag tillät mig själv att experimentera. Kanske var jag starkare än jag tidigare trott?
 
En kväll försvann innefodret till min jacka, jag begrep aldrig hur. Men folket slöt upp, enades i stöd för mig. En tjuv, helt klart, sa de. Och de satte upp lappar i huset med en uppmaning till tjuven: "To whoever stole Bjoerns jacket: Stay cool or he will..." Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med det, men engagemanget värmde och fick mig att växa än mer.

Men det fanns en i huset som inte välkomnade min progress, som betraktade mig med ett stigande hat...

En resa

Rummet är lite för kyligt, jag skälver till och drar lakanet över mig. Men det värmer ju inte, gör mig egentligen bara mer frusen. Måste lära mig luftkonditioneringsapparaten, för tänk om min son i sängen bredvid också ligger och huttrar i mörkret. Jag tittar på honom, han sover djupt, ansiktsdragen är utslätade. Han ser så värdig ut där han ligger, liksom kunglig. Så stor han har blivit, min lille pojk. Plötsligt skrattar han till i sömnen, och munnen formar sedan ett milt leende.
  Själv drabbas jag av vargtimmans oro; de ologiska, oberäkneliga tankarna som bara vill förstöra, som säger att livet inte är nu.
  Men vi har det ju så bra här, bara han och jag. Tittar på honom igen, leendet har parkerat sig i hans ansikte. Lägger en hand mot hans kind.

Imorgon väntar en ny dag. Snart stiger solen upp bakom bergen, obarmhärtig och ljuvlig, och vi ska bada, prata, skratta hela dagen. Eller bara göra ingenting. Det är vad man gör på den här grekiska ön. En vecka är vi här: en hel vecka har han all min uppmärksamhet, och jag all hans. Kvar hemma är mamma och småsystrarna. Det är så enormt, min stora familj. Man förstår det inte alltid när man är mitt i den, men nu, långt hemifrån, kan man nästan begripa. Han och jag bara nu, och jag vill höra hans vilda skratt alltid, det är målet. Den där raden med mjölktänder när han skrattar, snart ersätts de. Och vi med.

Att få betrakta denna karaktär, mitt eget barn, lyssna till honom, verkligen lyssna klart, det är fantastiskt. Och jag inser välsignelsen i att få dela tid med honom.

 Tiden går inte att fånga och hålla kvar, och det är livets stora - och ständigt närvarande - sorg. Att man ges detta vidunderliga, och snart skall allt tas ifrån en.
  Det var det jag tänkte på där i vargtimmen, och egentligen är de väl inte så ologiska dessa tankar, bara obefogade så här mitt i livet.

Jag vaknar av att han lägger sig över mig. Han är lite frusen, säger han, men snart är vi båda varma igen.

Grönsaksodlingen del 2

Utanför passerade byar i mörkret; genom fönstren kunde jag skymta livet som pågick därinne i husen. Det såg varmt och tryggt ut. Vanliga vardagskvällar med familjen, som hemma en gång. Innan allt det här. Jag ville också vara hemma, men jag förstod också att detta var något jag behövde göra. Livet förväntade - krävde - av mig uppoffringar: att jag gav mig iväg, kastade mig ut.
   Därför satt jag här nu, på buss någonstans i skymningsland; på väg mot en punkt på kartan som låg skrynklig i mitt knä. Tänkte på Möllevången, på trasslet där. Säkert gjorde jag rätt i att lämna denna spiral, för det var inte hemma för mig. Det fanns ingen strävan efter att bygga någon slags hemvist där. Men ändå: nu var jag på väg ännu längre bort hemifrån. Vad som väntade mig när jag kom fram hade jag ingen uppfattning om. Och någonstans var jag mån om det; att inte föreställa mig utan istället bara ta det som det kommer. Samtidigt gjorde den mig livrädd, ovissheten. För jag var inte skapt att leva livet så. Frågan var om jag ens var skapt för liv överhuvudtaget.
   Bussen rullade vidare, längre och längre in i mörkret. Midnatt närmade sig. När jag var framme vid min hållplats skulle jag bli hämtad av någon. Men vem? Vem väntade på mig?

Plötsligt stod jag där och väntade på någon. Bussen hade släppt av mig och åkt vidare, den var borta nu. Saknade den; hade kunnat sitta där fortsättningsvis. Men sådant var inte upplägget, att bara sitta still och sjunka genom sig själv. Livet handlar inte om att söka punkten inom sig där stillhet råder, det  handlar om framåtskridande. Att utmana sig själv och vidga vyer.
   Jag försökte intala mig själv att det var därför jag stod här nu. Att det faktiskt var nödvändigt för mig att uppleva denna obegripliga olust. Men det var så svårt: snarare stod det tydligare för mig än någonsin att jag inte ville sträva framåt; ville inget annat än komma hem igen. Var det nu var.

Det var höst här, precis som hemma. Svala vindar vindar som drog med sig löv, i övrigt stilla. Ett lugn kom över mig: "Blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den lockhårige hade kanske rätt, varför krångla till det så? Sånt här håller folk i min ålder på med, det förväntas av oss. Och jag är ju bara en av dessa, varken mer eller mindre. Alla är rädda, men ändå tar vi oss framåt.
   En saklighet och sans fyllde mig.

Ljudet av motorer skar tvärt genom det stilla höstmörkret. Ett fordon närmade sig i natten. Nu var det dags och all saklighet och sans lämnade mig genast.
   En jeep tvärnitade strax intill mig. Dörren öppnades och ut stack ett huvud: "Are you Bjoorrn?" Rösten var stressad. Jag försökte låta lugn och världsvan, rentav blasé: "Yeah, thats me."
   Han studerade min uppenbarelse, nickade lätt.

"Ok Bjoorrn, get in."

Under tystnad färdades vi mot grönsaksodlingen.

Grönsaksodlingen del 1

Trasslet vid Malmös Möllevångstorg där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter efter. Så när grannen - pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte hade särskilt mycket till övers för - föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för arbeta på en grönsaksodling och sedan vidare till Indien för pengarna vi tjänat ihop, tyckte jag att det lät som det där äventyret; den där utmaningen jag så väl behövde nu. Låg ju ändå mest och maratonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på sunkhaken eller köpte french hotdog på grillkiosken där på torget.
  Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda, och min grannes förslag erbjöd en väg ut. "Låter intressant", sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju varken resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig. Men som idé var det lockande: att faktiskt bara sticka.

Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget rakt i famnen på en kär vän som slet in mig i sin port. Han kysste mig på pannan och väste: "Förbannade torg, här kan man ju inte bo..."

Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster och vi blängde på varandra en kort stund. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin däruppe i fönstret. Så sa han: "Alla papper är klara, vi kan dra när du vill."

Så vi drog. Men först ner på barerna för en sista stärkande runda.

Tidigt på morgonen dagen efter stod vi med varsin ryggsäck på bussterminalen. Min var fylld med smutstvätt som jag rafsat ihop på morgonen, bakfull som ett djur, jag vet inte vilket.
  Bussen anlände och vi steg på. Framför oss låg ett dygns resande på buss och slutligen på färja, sida vid sida, stingsliga med bakfyllesvettningar. Hans mörka hår var stort och lockigt och han slängde med det hela jävla tiden så att det slog mig i ansiktet gång på gång. Jag fräste åt honom, han tittade tomt på mig. Min svullna läpp dunkade, mitt öga stramade. Så småningom flöt jag iväg, somnade. Bussresan var oändlig.

Efter ett par dagar i London var de få slantar jag ägde slut och nu var det alltså dags att bege oss till grönsaksodlingen uppe i norra England. Kändes otäckt förstås; arbeta så långt hemifrån i främmande land. Och plötsligt insåg jag hur tacksam jag ändå var över att ha honom vid min sida, den lockiga.

"Du, jag skippar jobbet därborta, åker direkt till Indien istället." Han sa det liksom helt apropå, men nog hade han bestämt sig långt tidigare, kanske redan från första början. Han ville inte arbeta, det behövde han inte. Han var mer sugen på att flumma i ett halvår. Det var jag med, men jag hade inget val, inga besparingar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen än till arbetslägret uppe i norr.
  "Men det kommer gå bra utan mig, blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den släpiga skånskan kunde inte dölja hans känsla av triumf. Han lämnade mig åt mitt öde.

Och satte mig på ännu en buss, den här gången ensam. Mörkret lade sig därute. Runt midnatt skulle jag vara framme.

Buss på väg tillbaka

På väg mot staden där jag växte upp. På sätet bredvid mig på bussen sitter min son. Han pysslar med sitt; ibland avbryter han sig och tycker att vi borde vara framme snart. Han är otålig: nuet kan vara utdraget när man sitter på buss. För mig, här på bussen på väg mot förflutenhetens scenerier, är nuet ställt åt sidan. Mina tankar sveper över dåtidens miljöer som väntar mig därborta. Vilka ska jag rikta in mig på den här gången?

Men varför tänker jag så här? Det har jag ju aldrig lyckats med tidigare, att drabbas av den fysiska platsen. Alla gånger jag vandrat över skolgårdar, långsamt, inkännande; inte uppstod då någon förhöjning inombords. Snarare tvärtom: platsen grumlades bara. Portarna, fönstren genom vilka jag kunde skymta korridorer, trapporna, träden, gruset - allt falnade inför mina ögon.
  Och så tystnaden överallt. Den har verkligen erövrat alla dessa rum. Förlamat dem, dödat dem.
  Så varför, ännu en gång, försöka fånga in det som inte finns kvar? Det som för så länge, länge sedan gått vidare och lämnat mig kvar med detta outredda.
  Allt finns kvar inom mig, tydligt. Inget har mattats av eller tynat bort. Och jag skulle så gärna lämna tillbaka en del av det, låta det förtvina i sin egen, naturliga, miljö. Nå ett avslut.

Men när jag vandrar över skolgården så förskjuter den mig, förnekar mina upplevelser av den. Den tar inget ansvar för det som utspelade sig här. Skolgården är bara platt och tom.
 Jag går inte dit igen.
 Bara i tanken.
 Min son slumrar bredvid mig. Snart är vi framme och jag återskapar min skolgård. En snabb visit bara, sen kan jag befinna mig i nuet tillsammans med mitt barn i min uppväxtstad.
   Nu är den i allra högsta grad levande, skolgården. Och skoningslös.

Där står han igen, den utstötte. Han som slumpen valt ut till syndabock. Som tittade på mig så vädjande. Jag tänker alltid att jag aldrig gjorde honom illa när alla andra, precis alla, hackade på honom så, förnedrade honom, lät honom förstå att han var fullständigt värdelös. Jag ville inte ha med det att göra, så var det faktiskt. Sa aldrig ett ont ord. För vi var ju vänner innan allt det här drog in. Då, när allt var så mycket enklare. När inget kunde vinnas eller förloras.
  Han tittar på mig nu. Och jag slår ner blicken och går därifrån. 
  
Var det inte jag som gjorde honom mest illa?

"Är vi inte framme snart?" Min son rycker upp mig från mörkret. Jag tittar ut. Byggnader därute som tillhör min uppväxtstad. "Jo, vi är framme nu", säger jag. "Nu är vi här".

Markeringen

Jargongen är egentligen som vanligt - jag skämtar offensivt och de parerar, tar ner mig, skrattar -  men idag uppfattar jag även ett stråk av allvar. Det är något som måste framföras, mina överordnade bär på något och nu vill de få ur sig detta. Jag känner det tydligt, men jag förhalar; drar ännu några "gags". Vi sitter på deras kontor, jag är svettig och på min vakt men ändå utagerande, upp i varv. De är lugna och i överläge. De vet att det sista ordet kommer att vara deras. Sådan är rollfördelningen oss emellan. Vi spelar ett spel. Och det är inte ett särskilt avancerat sådant för reglerna är mycket enkla: Jag är under och de är över, men det är bara ett tunt lager som skiljer oss åt.

Det där tunna lagret. Så tunt att jag oftast inte tänker på det. 

Den är egentligen alltid godhjärtad, jargongen - gnabbet - oss emellan. De är roliga, mina överordnade, om än något repetitiva. Men vem är jag att förebrå; mina skämt fungerar på liknande sätt: jag finner stort nöje i det upprepande.
   Jag gillar dem, och jag har fått för mig att det är ömsesidigt. Men vad talar de om när de sitter bakom stängda dörrar? Det är väl inte bara om mig? Eller inte alls om mig?
 

Alldeles snart är det dags för mig att lyssna till dem. Först ska bara det skämtsamma tonas ner. "Jokes aside", säger han. På engelska alltså, för att luckra upp allvaret och behålla lite av det lättsamma. Vad kommer här, tänker jag. Är jag rökt nu? För den finns där alltid, den vaga aningen om att snart är de ifatt mig, och att nådastöten när som helst kommer att utdelas. På samma gång upplever jag mig fjättrad vid denna arbetsplats, som att inget kommer kunna skilja mig från den, som en fängslad. Men tanken på att inte få vara kvar, att "befrias", den skrämmer mig idag. För jag är inte på väg någonstans längre, vill inte det, snälla låt mig få vara kvar.

Jokes aside. Ett tillfälligt väderomslag. Kyliga vindar drar in, motar bort högtrycket som så länge legat parkerat över oss. Jag ryser till.
   Det är så bagatellartat, blott en liten förmaning, egentligen inte värd att dryftas.

Men som en påminnelse fungerar det utmärkt.

Kort om kött

Julaftons prinskorvar, deras lite hårdare skinn, minns att det knakade till när man bet igenom dom. Det var vidrigt såklart. Men julen krävde detta av mig. Så jag tuggade snabbt och svalde, bockade av på min väg mot julklapparna. Köttbullarna var inte lika problematiska, de var liksom mer oklara; färs rullad till bollar bara, mjuka och diskreta. Men skinkan, den var rentav svårare än prinskorven med sin vita fettrand. Och bilden av den där i ugnen, hur den griljerades, denna hela skinka av ett djur.
   Julens köttexcesser var extrema; så många olika djur som samsades där på tallriken. Och människorna, hur de bara la på mer, tuggade i sig, och la på ännu mer. Det var så sorgesamt att beskåda och vara en del av.
 
Grisarna, alla som slaktas, de är jag. En gång mötte jag en gris ögon och vi stod så länge, med våra ögon - våra själar - sammansmälta. Och jag visste då.
    Vi var två vackra själar i en förvriden, sjuk, värld. Men jag fortsatte äta honom för jag var lika sjuk och förvriden själv.

Men så en dag. Ännu en gris.

Snörena, som ett rutmönster, pressades mot en liten del av grisen, nu kallad kassler, tryckte fram små glänsande pärlor av fett. Ananasen, ostsörjan; denna skändade kvarleva, det var vämjeligt att betrakta. Men jag kom inte undan. För detta var mat då. Och jag satte tänderna i det sega, det salta, det döda. Och det döda ruttnade inuti mig. Det var så förnedrande för alla inbladade, men jag visste inte bättre och grisen hade inget val. Så hade det alltid varit.
   Jag blev så mätt, minns jag. Och tyngd. Av köttet, av döden. Mellan tänderna fastnade bitar, slamsor, och jag petade bort dem, spottade ut dem, gick vidare.
   Men inte. För nu fick det vara nog.

Detta var 2004.

GO VEGAN!

Kort om prao

Obligatorisk prao för högstadieelever ska återinföras. Syftet är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, säger dom. Få rätt förväntningar från de unga och på så sätt en mer välsmord arbetsmarknad som leder till en bättre ekonomi.

Personligen anser jag att återinförandet av prao är djupt beklagligt. Arbetsmarknad och ekonomi vet jag föga om, men jag tror inte på matchning, och jag tror inte på förväntningar.
   Och framförallt tror jag inte på möten mellan dessa människor. Högstadieelever bör hållas åtskilda från arbetsplatser och människorna däri.

Prao är ett Djävulens påfund och Helvetet föreställer jag mig så, som en evig rundgång på den brandstation där jag genomled en prao. I den tidiga tonåren irrade jag runt där, helt tom på uttryck. En fullständigt ointressant - och ointresserad -  person; inte längre det där barnet med de stora nyfikna ögonen och det rika inre livet - utan något annat; en existens berövad sin förankring. Jag saknade erfarenhet och var samtidigt medveten om det; att jag inte visste något eller vad jag skulle behöva veta.
  Jag sökte inga svar och hade därför inga frågor. Att finnas till var genant.

Min handledare på stationen, när han inför morgonfikat med kollegorna informerade mig om att jag inte bara skulle sitta där tyst utan prata och ställa frågor, då förstod jag såklart vad han menade. Men att förvänta sig någon form kommunikation från min sida var som att söka samtal med en tom fågelholk. Jag satt tyst på fikat. Och jag fortsatte och avslutade veckan i tystnad. Egentligen inte för att jag var blyg, vilket ju hade kunnat uppfattas som charmerande, eller iallafall som en förklaring, utan för att jag inte var helt säker på om jag överhuvudtaget existerade.
   Som en skugga av mig själv, en skenbild, svävade jag runt bland brandbilar och brandmän. Och jag har idag svårt att tro att tiden på brandstationen på sikt ledde till en mer välsmord arbetsmarknad. Min prao ledde endast till en samling illa berörda brandmän.

Mailmans kamp

Kampen jag för, så generande betydelselös den är, likt så många andras, sett utifrån tid och rum. Men ändå måste den föras, livets riktning kräver det, hur motsägelsefullt det än må tyckas vara. Om nu livet har en riktning.

För drygt tjugo år sedan, någonstans där i nittiotalets fasansfulla mitt, befann jag mig i en fåtölj hos en psykiatriker. Han var lång och reslig med bruna manchesterbyxor, liten välansad mustasch och vänliga, men egentligen inte särskilt sökande, ögon. Enträget och rutinmässigt försökte han fånga in mitt tillstånd för att kunna formulera någon slags väg ut. Ändå förgäves; ingenting kunde bita på det som tagit mig i sin besittning, vare sig ord eller piller. Jag förblev där jag var.
  Men en sak sade han som jag bär med mig än idag. Han sa: "Alkohol ska ju fungera som en guldkant i livet." Orden provocerade mig, kanske inte så mycket då; men senare, då jag återigen sökte mig tillbaka till rusdryckernas förlösning. Där och då, i soffan, tog jag inte riktigt in något. Jag hade sedan lång tid gett upp hoppet om förlösning. Och alkohol gav mig inte särskilt mycket i detta skede; visst drack jag som alltid, men det betydde inget. Ingenting betydde något.
  Men jag minns att ordet "guldkant" lockade fram associationer hos mig; något skimrande och välförtjänt lång bort: en slags belöning som kräver sin insats. Och jag tänkte att en dag kanske denna "guldkant i livet" också kan bli min. Tänk om även jag kunde ha den i mig, den mogne drinkaren.
   Det är därför orden om denna "guldkant" skulle komma att provocera mig så. För jag tycks aldrig lära mig just det: att dricka moget. Jag får liksom inte ordning på det. Mörkret angränsar alltid, och skiljelinjen är så tunn. Helt plötsligt kan jag förlora begreppen och hamna i ett delirium vid avgrundens brant.

Var är de andra? Vilka andra? Det är ju bara vi två här.
 Sammanhang som smälter ihop, tid som upplöses. Minnen, barndom, nuet.
 Vakenhet och sömn. Skönt ställe, var är vi? Hemma, du är hemma.

Jag söker honom ständigt, den mogne drinkaren. Alltid klädsamt salongsberusad; full koll på både tid och rum men ändå varmt rusig. Förvisso hamnar jag egentligen alltid i den positionen på fest, men bara helt kort då jag därifrån instinktivt söker mig vidare mot nya höjder som bara innebär ännu högre stup.

Jag är inte ung längre. Men jag är fortfarande lika kass på att hantera detta ljuvliga av skimrande guld; så lätt det glider mig ur händerna och vänder sig emot mig. Det enda jag vill är att nå högre, livets drivkraft ju, men så blir det bara knas.

I den andra världen, den som var barndom, där kunde jag finna det som var oförställt, rent, och därtill behövdes ingen förhöjande berusning. Är det bara ur ett delirium sprunget, sensommarkvällarna då vi alla samlades vid gungorna; min pappa, min mamma och min bror och mina systrar och alla grannbarn. Och jag gungade ända upp i molnen och kastade mig ut, flög så långt att jag slog världsrekord och alla applåderade. Kvällarna var för evigt då, ingenting låg bakom eller framför.
   Sannerligen ett rus, eller är det bara det, ett rusets förvrängda minne? Nej. För jag sökte inte det därborta, var inte på jakt efter den där "guldkanten".

Kanske är den inte min att finna, denna "guldkant", och mitt självförakt säger mig att jag säkert inte förtjänar den. Men när jag ser mig omkring, ser barnen på sina sparkcyklar - mina egna och alla andra häromkring där jag bor - ser jag inga filter, ingen strävan efter något annat. Och jag är faktiskt också här nu, precis som de, och jag vill inte vara någon annanstans.

Mailmans revansch - Epilog

Jag har rätten på min sida och argumenten och formuleringarna är välslipade och färdiga att avlossas. Överordnande, kollegor, vänner och familj - alla backar de mig nu. Dessutom var det inte jag som startade detta - det var han. Det enda jag behöver göra är att avsluta. Ett välriktat nådaskott bara, sen är det över.
  Men jag är inte stark idag, jag är mig själv bara. Och jag förmår inte förhöja min person idag, inte där ute, inte inför honom. Affekten jag upplevde i fredags, den som stärkte mig så, har ersatts med sorgsenhet. Vill inte längre besegra någon motståndare. Vi kunde ju vara vänner, han och jag, under andra omständigheter. För vi är alla underkastade omständigheter. Varför blev det såhär?

Samtidigt har jag inget val. Jag måste avsluta. Och målet ligger öppet.

Han pratade med en kund när jag kom in i affären. Vänligt och mjukt diskuterade de olika fiskedrag då jag närmade mig. Han tittade upp, såg på mig och log, lika serviceinriktat som gentemot kunden. Jag övervann snabbt min plötsliga impuls att också jag le och bara lägga posten på disken och önska honom en bra dag. För jag insåg att om jag inte fullföljde detta så fanns ingen väg framåt för mig. Så jag fullföljde; uttryckslöst och entonigt framförde jag mina inarbetade formuleringar och jag lät så fyrkantig, så ovillig till samspel. I halsen växte sig en klump och jag kände att jag skulle behöva gråta lite och sen  åka hem.
 Inför kunden med fiskedragen accepterade han de villkor jag framförde och tackade med en uppgiven huvudskakning för "vänligheten".

Ute på gatan igen känner jag ingen segerns sötma, bara tomhet. Att ha fel och säga ifrån är svårt. Men att ha rätt, det är så mycket värre.

Mailmans revansch

Jag ser honom inifrån porten redan, mannen som väntar på mig på gatan. Han vill tala med mig, det är uppenbart; annars skulle han inte stå där i regnet. Det är fredag och jag befinner mig alldeles i slutet av rundan, mina steg är lätta, sinnet likaså. Vad vill han prata med mig om? Är faktiskt genuint nyfiken, rentav förväntansfull. Känner mig urstark idag och länkad till alla personligheter jag bär inom mig. Han tror sig vänta på en brevbärare bara, men här kommer jag. Förvisso klädd i brevbärarens uniform, men det är bara mitt yttre, en fasad bland många. Närsomhelst kan jag byta skepnad, beroende på vilken slags situation jag hamnar i.

  Eller vilket slags motstånd jag behöver betvinga. Kort sagt: jag är redo.

Mannen är i min ålder, möjligen något yngre. Hans yttre skvallrar om en aktiv livsstil: brunbränd som efter en sommarhelg på sjön, tredagars skäggstubb, jeans och en pullover. Ser väl bra ut, enligt vissa mallar. Men det gör jag med, om än efter andra mallar. På gatan, i regnet, möts vi så. Två män med varsin lång resa bakom sig, varsitt liv som både tyngt och lyft oss; varsin berättelse. Så ser jag på människor omkring mig, även på denna. Men här och nu finns bara detta enda som han vill förmedla; ett missnöje med min insats som brevbärare. 

  Förra veckan stod jag inför en annan missnöjd kund, en äldre dam på Narvavägen, och blev oförtjänt anklagad. Med mössan i hand stod jag där och lät henne läxa upp mig. Detta får inte upprepas. Den här gången ska jag vara en annan, den här gången ska jag få min revansch.

Han kommer från fiskeaffären intill och har under en tid retat sig på att jag bara helt sonika lägger posten strax innanför dörren, och inte går in och lägger den på disken. Varje dag samma sak och nu har han helt enkelt fått nog. Har väl haft det på känn att han skulle stå här och vänta endera dagen nu. Men jag har hela tiden vilat tryggt i förvissningen om att jag gör rätt när jag lägger breven där jag lägger dem. Affären saknar brevinkast nämligen, och inte ska jag behöva vandra in i butiken med mitt ärende varje dag. Därtill saknas både tid och lust.

  Äntligen ska han få konfrontera mig och hans energi är uppdämd vrede. Rösten är något gäll, orden kommer snabbt: "Vad håller du på med egentligen?! Fattar du inte att du inte kan lägga posten där du lägger den, folk kan ju gå på den, eller jag menar folk HAR gått på den, trampat på den med smutsiga skor! Gå in med posten, lägg den på disken!" Jag tar av mig glasögonen, gnuggar mina ögon teatraliskt med tumme och pekfinger. Tittar sedan långsamt upp, möter hans blick, stadigt men samtidigt slött, avmätt. Jag säger inget. Står bara tyst som om jag vore inkännande, som att jag lät honom känna efter om han skulle behöva få ur sig ännu mer. Sedan tar jag på mig glasögonen igen och säger: "Nå. Ska vi titta på det här tillsammans? Visa mig vad du menar. Kanske kan vi komma fram till en lösning som passar oss båda?" Han tycks paff inför min oväntade attityd, lite som att luften går ur honom. Men han finner sig snabbt, säger: "Gärna för mig!"

Vid ingången ställer vi oss. Jag fortsätter med min förhöjda version av mig själv och talar mycket tydligt, nästan hårt: "Då ska vi se vad du FISKAR efter här." Han ignorerar min obehagliga ordvits och börjar återigen mala om breven vid dörren och hur enkelt det är för mig att bara gå in och lägga dem på disken. "Ser du den? Tre sekunder tar det för dig att gå dit och lämna dina brev."
  Jag kisar med ögonen när jag tittar in. "Aahh, långt därborta kan jag nog skönja något, är det en disk?", viskar jag inlevelsefullt. Sedan höjer jag åter min röst: "Säkert har du rätt i det, att det skulle ta mig tre sekunder att gå dit härifrån. Men betänk då även att jag måste gå tillbaka, vilket adderar ytterligare tre sekunder. Sex sekunder fram och tillbaka alltså. Den tiden har inte jag"
  "Du skämtar nu?"
  "Nej."

Läget känns låst. Han skakar på huvudet och säger: "Lägg posten på disken nästa gång." Så försvinner han in i sin fiskeaffär.

"Du tror att du har mig på kroken nu va?", ropar jag rakt ut i regnet. Vill inte erkänna mig besegrad, försöker locka ut honom igen. Och han kommer ut, vild i blicken.
  Jag hoppar upp på min elcykel, lägger in den högsta växeln och tänker att nu vänder jag mig inte om. Nu har jag fått min upprättelse. Men bara för idag. För på måndag kommer jag att stå där, med mössan i hand, vid hans disk. 

Min Plats

Döden, hur tänker jag mig den? Det gör jag inte, jag tänker mig inte den. Och det är väl underligt med tanke på att tanken på den finns där hela tiden.

 Att livet fortsätter utan mig är en skrämmande bild i sig, men det kan jag acceptera; som att barndomen och ungdomens dagar är passerade, men att de ändå pågår i andra människor omkring mig. Och tiden som, när man blickar bakåt, framträder i sin bisarra hastighet. Det är snart över ju, om man funderar över de senaste tjugo åren och sedan lägger dem framför sig och betänker att tiden accelererar hela tiden. 

 Det skenande tåget som är ens liv. Hur lever man det? Det förstår man just innan man drar sitt sista andetag, sägs det. För efterklokhet är livets undervisning. Men vad är det vi ska lära oss, och till vad tar vi med oss dessa lärdomar? Om evigt mörker är det som väntar oss, vi som håller på att bli gamla, (alltså alla människor); vad betyder då all denna strävan?

Håller jag på att bli religös? Är jag så gammal redan? 

Jag behöver se framför mig en plats som tar vid efter livet levts. Men jag vill inte förlita mig på gamla sagor, inte underkasta mig andras föreställningar. Så jag får väl skapa mig min egen plats, min egen religon om man så vill. Men hur?

Hur tänker ni? Dela in er i grupper och diskutera!

Ett outplånligt verk

Jag bodde bara ett kvarter från en kompis som bodde i en lägenhet ovanför en blomsteraffär. Mitt emot affären låg en läskbutik med tuggummiautomater utanför. Och strax bakom den kunde man skymta skolan. Och så ödehuset med alla kraschade fönster. Det tornade hotfullt upp sig alldeles bredvid blomsteraffären. Vi brukade ibland roa oss med att kasta sten mot de glasskärvor som fortfarande satt kvar i fönsterkarmarna. Ljudet av glas som träffas av sten och sen dunsen därinne i mörkret, det var så härligt. Denna lilla sfär var den värld jag kände då; blomsteraffären, läskbutiken, skolan och ödehuset. Sen var det en tredje kompis också. Han bodde en bit bort, i ett av höghusen, en liten bit utanför det lilla universum som var vårt.

Tillvaron där och då var förhöjd; allt var intensifierat, sådan är den ju, barndomen. Världen var obegripligt stor, trots att den nog tog slut någonstans strax bortom höghusen. Att föreställa sig något större, ett annat sammanhang längre bort, var inget vi förmådde göra. Det vi levde i räckte gott.

Vi tre var en spretig samling. Tiden och platsen, slumpen alltså, hade fört oss samman, och dynamiken i denna lilla grupp var av en nyckfull art. Jag och kompisen ovanför blomsteraffären var ofta på vår vakt inför vännen från höghuset. Han var nämligen mycket oberäknelig i det att han kunde gå från lugn och förnuft till galenskap i full blom på bara ett ögonblick. Vi två kunde emellanåt dras med i utspelen, men alltför snart drabbades vi av oro och ånger och skyndade oss hem, bort från ödehus och besökare från andra galaxer.

En gång plockade han plötsligt upp en vit skolkrita, satte den mot det röda träplanket som löpte runt blomsteraffären. Han sprang och sprang med kritan mot staketet, hela vägen från början till slut, säkert 30 meter. Där vände han och sprang hela vägen tillbaka, fortfarande med kritan mot det röda träet, hojtandes som en schimpans. När han sprungit hela vägen tillbaka började vi ana vad det var han höll på att skapa med sin krita, och vi rodnade explosivt och skrek åt honom att sluta. "Jag bor faktiskt här!", skrek min kompis. Men det var naturligtvis, som alltid, lönlöst. Fram och tillbaka sprang han, fullständigt uppslukad av den kreativa process han så plötsligt dragits in i. Så var han klar.

Sannerligen var den praktfull. Han gick utmed den ett tag, hänförd av sin egen begåvning och det storverk han just producerat. Och det gick ju faktiskt inte att värja sig, även vi var imponerade.

Så hörde vi fönster som öppnades, och vi stod paralyserade. Men konstnären själv var oberörd av det annalkande hotet, så var det alltid; han var fri. Han kastade iväg kritan och lämnade oss där.

Kanske var det den tidens förhöjning av alla upplevelser, men jag tror inte det: inget konstverk har någonsin gjort ett större intryck på mig.

Dålig vinnare

Om man såg hur jag betedde mig vid Jack Vegas-maskinen kunde man lätt förstå att för mig var det inte fråga om en stunds förströelse. Hur jag satt där där tom i blicken och tryckte mekaniskt med pekfingret. Runt omkring mig pågick kvällen och jag morrade, visade tänderna, åt mina vänner när de de ville att jag skulle lämna den där erbarmliga maskinen och istället umgås.
Ljudet när en hundralapp sögs in i maskinen var livsuppehållande för mig samtidigt som det var ett sätt att långsamt dö: jag tänjde på tiden, och min enda strävan var att få stå kvar i det bedrägligt varma ljuset, höra när det plingade till.

I perioder var det så. Jag spelade för mycket. Pengar men framförallt tid som för evigt gick förlorade på det mest andefattiga vis. Så kunde det helt tvärt upphöra, och spelandet blev plötsligt fullständigt ointressant för mig. Livet fortskred. Naturligtvis inte friktionsfritt, och säkert var det fyllt av andra former av missbruk, men åtminstone fritt från spelande. Men så vips kunde jag finna mig själv sittandes där vid ljuset igen. Fram och tillbaka, med varierande tidsintervall.
Så minns jag det, luddigt - för så är det med spelande för mig; det blurrar till tillvaron. Tiden förvrängs; den upphör liksom, och därmed även livet. Det var aldrig pengavinster jag åtrådde, bara tiden i ljuset; aldrig fick den ta slut. Tiden var min insats och min förlust.

 Ena stunden fullkomligt besatt, nästa helt likgiltig.

Men det där var så länge sedan nu. Idag är det tiden med de mina jag månar om mest, och nätkasinonas vedervärdiga lockkampanjer biter inte på mig. Trots att man nu slipper skammen i att sitta där, helt offentligt i sin misär vid en maskin, och istället kan förnedra sig själv hemifrån. Eller kanske just därför: för tänk att släppa in denna djävul i sitt eget hem, där man ska vara som mest trygg.

Så en dag. Jag var hemma med barnen, vabbade, och var samtidigt själv drabbad av sjukdom. Tiden var ur led; sjukdomarna hade avlöst varandra under vintern, både deras och mina, och jag var vilsen, nästan uppgiven. Men jag var ändå lycklig där jag var. Tiden var inte bara min, den var vår tillsammans.
Men helt plötsligt, utan att jag förstått det själv, hade jag klickat på en sån där blinkande annons. Mina händer darrade febrigt när jag hamrade in personuppgifter och kontonummer. Och det var bonus hit och gratissnurr dit. Omvärlden, alltså mina barn, stängdes av.
Jag morrade inte, men mina ögon och min uppmärksamhet riktades nu åt ett enda håll, bort från dem. Tiden gled mig ur händerna och jag förlorade helt uppfattning om den. Jag var fångad. De fick mig till slut.

Och jag spelade och spelade, försummade och försummade. Aldrig ville pengarna ta slut, trots att jag satte in en mycket liten peng. Upplägget från förr - att spela tills inget finns kvar - var svårt att praktisera här: jag vann ju hela tiden. Och så länge pengarna rasade in hade jag inget annat val än att sälja mig själv, min själ, till Djävulen.
Tid som jag aldrig får åter, pengar som jag aldrig trånade efter. Hörde barnen, avlägset; de sa något om lunch, att de var hungriga. Och jag gjorde det oväntade: jag la av. Lika plötsligt som jag började.

För kanske är mitt spelbeteende inte särskilt svårfångat längre. Jag hatar helt enkelt spel och dobbel. Därför att tiden vi har tillsammans är det enda som är värt något.
Och pengarna jag vann är bara en påminnelse om den skam jag kände.