Jag har på senare tid försökt mig på att se på livet som ett sammanhang, ett endaste. Inte som som en lång rad skilda kontexter genom vilka man färdas, från en startpunkt till en slutpunkt, utan som ett enda rum i vilket man befinner sig. I detta rum sker livet. Och på denna plats har jag alltid existerat; jag är oavbruten här och behöver inte bekymra mig om början och slut.
Runt omkring rasar världen och en gång trodde jag mig behöva vara delaktig i den, alltså på riktigt inblandad i ett skeende bortom min överblick. Att jag förväntades lämna efter mig avtryck i virrvarret därute. Men inte längre. I mitt rum, mitt sammanhang, ställs inga sådana krav. Här bestämmer jag och här är livet för evigt.
Min fru, mina barn; i samvaron med dem tillåts inga andra synsätt än det på livet som en konstant, alla andra åskådningar är orimliga.
Tiden går framåt, men bara i almanackan, inte i en djupare mening.
Min dödsångest, den som tidigare red mig på nattlig basis, vart tog den vägen? Jag var i samma rum då som nu, men rädslan för döden och alltings förgänglighet drabbade mig så hårt om nätterna; som att jag såg allting tydligt då. Skräcken var konkret just för att döden var det. Jag gnydde i mörkret, klarvaken och ältandes denna banala insikt.
På den tiden trodde jag verkligen på döden. Lät den rentav definiera vem jag var: en dödlig varelse.
Så besynnerlig denna tanke ter sig nu. Inte för att det inte skulle vara så, döden är väl ett faktum, utan för att mitt sammanhang, det som jag delar med de mina, är en så mycket starkare sanning.
Rummet har ändrat karaktär många gånger, men tillvaron här är vertikal, alltid. Och det tillhör oss.
