Hon ler stort när hon närmar sig mig, den överordnade. Med sig har hon ett papper och hon säger att det är ett kärleksbrev till mig. Hon räcker över det till mig med en lätt huvudskakning och ett flin som inte alls är obehagligt, snarare lättsamt, som att vi tillsammans ska skratta åt tokerierna.
Det är en kund, en missnöjd sådan såklart. Och dom har man ju skrattat åt förr, människor som tar ut sina egna tillkortakommanden i livet på den ambulerande spottkopp som är brevbäraren. Överordnade och vi andra står enade då, och det är fint att det är så tycker jag, att vi liksom håller ihop, att vi är ett lag och världen utanför är ett annat.
Alla vi på företaget som visar oss bland människorna därute, som delar ut brev och tidningar och paket till dem, bär på erfarenheter som härdar. Vissa är så härdade att ingenting kan komma innanför, alla glåpord bara studsar mot dem. För galningar har alltid funnits, inget att bry sig om. Och klassamhället likaså; man blir uppläxad, men det är bara att stänga av så är det snart över och man kan jobba vidare.
Andra är mer fragila, lättkränkta. Brevbärarna som strävar efter ett jämnmod, en balans i vilken de kan vila och låta tankarna dra iväg åt andra håll samtidigt som arbetet rullar på. Vi som utnyttjar tiden i tjänst till förkovran som strömmar ut genom hörlurarna vi alltid bär. Men som - när något bryter in och stör vår sinnesfrid - så lätt går sönder.
Jag läser vad kunden säger och min person rämnar. Det är inte bara jag på den ena sidan och den tokige gubben på den andra, honom vi ska skratta och skaka på huvudet åt. Det här är påtaglig livsfara. Jag som var i sådan god balans, nu är allt raserat. För även om anklagelserna som riktas mot mig av kunden är bisarra och helt saknar grund, så har jag redan förlorat och han vunnit.
Kunden målar upp en bild av mig som är fullständigt främmande och skrämmande; hur jag är aggressiv och vill retas med honom, att jag saboterar hans fastighetsbox. Dessutom tror han att jag är beväpnad med kniv.
Beväpnad med kniv. Han tror det. Vad säger det om honom?
Den där gången han kom ut på gatan, ögonen som glödde. Han hatade mig så innerligt, och jag förstod inte hur att vara. Försökte bemöta med tydlighet och lugn, men fasan lyste igenom och gjorde honom än mer angreppslysten. Jag var den samlade orsaken till allt hans elände och nu stod jag här rakt framför honom. Han var galen, på riktigt galen.
Så mycket lagrat hat, och allt riktat mot mig. Men det var snabbt över. Plötsligt var han borta och kvar stod jag, söndertrasad. En rädsla hade planterats i mig, och den skulle sitta där nu. Så hastigt den hade rykts från mig, illusionen jag levt i så länge: den om tryggheten i det där rummet som var mitt.
Och nu, två månader efter mötet på gatan, är han efter mig igen. Han har inte glömt, lika lite som jag. Klorna sätter sig i mig igen, såklart de gör; för det är ju inte så att världen därute plötsligt gått och blivit snäll och försonande.
Rädslan tynger mina steg, och varför skulle den inte? Världen är en farlig plats.
För inte vill jag tillbaka till den tid då fara endast bekräftade mig. Då jag sökte mig till den, förfördes av den. Tiden då jag var orädd.
Som den sena kvällen i Malmö för så länge sedan, på den långa, mörka Amiralsgatan i tidig gryning. Jag och min vän var skräniga och berusade då vi plötsligt mötte en man som ogillade våra uppenbarelser. Jag accepterade hans ståndpunkt och försökte hitta en väg ut, hem. Men vännen ville annat. Han kunde inte finna sig i detta, inte ikväll. Så han ifrågasatte. Och vår antagonist drog en kniv, nej ett svärd, och riktade det mot oss. Klingan blänkte i gatlyktans sken och den var obegriplig, situationen som precis hade uppstått. Men den var också ren och tydlig: det var en fara som behövdes avvärjas.
Så jag avvärjde. Genom att tala till honom, lugnt och bekräftande, utan en tillstymmelse till rädsla. Snarare njöt jag av att vara där, och det var väl det han såg, svärdmannen. Jag var en person som spelade högt eftersom inget stod på spel; jag hade inget att förlora.
Idag har jag det. Därför är jag så rädd.
