Trasslet vid Malmös Möllevångstorg där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter efter. Så när grannen - pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte hade särskilt mycket till övers för - föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för arbeta på en grönsaksodling och sedan vidare till Indien för pengarna vi tjänat ihop, tyckte jag att det lät som det där äventyret; den där utmaningen jag så väl behövde nu. Låg ju ändå mest och maratonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på sunkhaken eller köpte french hotdog på grillkiosken där på torget.
Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda, och min grannes förslag erbjöd en väg ut. "Låter intressant", sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju varken resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig. Men som idé var det lockande: att faktiskt bara sticka.
Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget rakt i famnen på en kär vän som slet in mig i sin port. Han kysste mig på pannan och väste: "Förbannade torg, här kan man ju inte bo..."
Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster och vi blängde på varandra en kort stund. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin däruppe i fönstret. Så sa han: "Alla papper är klara, vi kan dra när du vill."
Så vi drog. Men först ner på barerna för en sista stärkande runda.
Tidigt på morgonen dagen efter stod vi med varsin ryggsäck på bussterminalen. Min var fylld med smutstvätt som jag rafsat ihop på morgonen, bakfull som ett djur, jag vet inte vilket.
Bussen anlände och vi steg på. Framför oss låg ett dygns resande på buss och slutligen på färja, sida vid sida, stingsliga med bakfyllesvettningar. Hans mörka hår var stort och lockigt och han slängde med det hela jävla tiden så att det slog mig i ansiktet gång på gång. Jag fräste åt honom, han tittade tomt på mig. Min svullna läpp dunkade, mitt öga stramade. Så småningom flöt jag iväg, somnade. Bussresan var oändlig.
Efter ett par dagar i London var de få slantar jag ägde slut och nu var det alltså dags att bege oss till grönsaksodlingen uppe i norra England. Kändes otäckt förstås; arbeta så långt hemifrån i främmande land. Och plötsligt insåg jag hur tacksam jag ändå var över att ha honom vid min sida, den lockiga.
"Du, jag skippar jobbet därborta, åker direkt till Indien istället." Han sa det liksom helt apropå, men nog hade han bestämt sig långt tidigare, kanske redan från första början. Han ville inte arbeta, det behövde han inte. Han var mer sugen på att flumma i ett halvår. Det var jag med, men jag hade inget val, inga besparingar. Jag hade ingen annanstans att ta vägen än till arbetslägret uppe i norr.
"Men det kommer gå bra utan mig, blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den släpiga skånskan kunde inte dölja hans känsla av triumf. Han lämnade mig åt mitt öde.
Och satte mig på ännu en buss, den här gången ensam. Mörkret lade sig därute. Runt midnatt skulle jag vara framme.
