Grönsaksodlingen del 4

En kväll satt jag, och några med mig lojala, och drack öl och kollade TV i huset. Jag kommenterade slött och uppsluppet, mör i sinne och kropp efter dagen på fältet. Fick en del avmätta skratt, så jag malde på.
 Trivdes faktiskt väldigt bra med den jag var sen en tid tillbaka: uppgiven, men på samma gång otroligt närvarande; liksom ärrad, av livet förhärdad. En förlorad själ som hittat hem och blivit förlöst.
  Jag var mitt i ett äventyr, och möjligen gjorde det mig gott att vara här. För om jag kunde utvidga det som var jag genom att lämna allt och skapa mig något annat, utom synhåll för omvärlden, här på denna ljusskygga plats, så var väl det bara gynnsamt för min personliga utveckling? Kanske skulle jag komma hem med något i blicken, en skymtande mognad; en berättelse.
  Jag fortsatte locka fram skratt och fniss från de andra i TV-sofforna. Och jag ville inte vara någon annanstans just nu.

Naturligtvis uppfattade jag hans blick, husets föreståndare som också satt i rummet. Men den var svårtolkad; både road och fundersam. Han studerade mig på något vis där han satt, lugnt och tålmodigt. Men han nickade också, och log emellanåt, vilket triggade mig.
  För tänk om jag kunde vinna över även honom, självaste föreståndaren. Han som var så svårbestämd, så problematisk att ringa in. På samma gång som han var den där charmerande medelålders engelsmannen med torr humor och ett finurligt leende, så fanns där även något annat.
  Därför ville jag komma honom närmare, få någon form av bekräftelse. Hittills hade jag hållit låg profil inför honom, inte försökt positionera mig utan snarare strävat efter att vara så anonym som möjligt. Men nu satt han där och smålog åt mig, om än kryptiskt.
  Jag tömde mitt glas och gick på toaletten.

När jag kom ut stod han och väntade. Han tog tag i mig, hårt och resolut, tryckte upp mig mot väggen. Kraften var enorm, och det förvånade mig: han var ju inte mycket större än jag. "You´re pushing it Bjoern. And one day you´re going to push it too far...", väste han i mitt ansikte. Så släppte han mig och försvann. Kvar stod jag, inte tom inombords, men ändå märkligt likgiltig inför denna kränkning. Som vore allt bara ett spel, och kanske höll jag på att förlora.

Tiden fortskred, och stödet för mig växte alltmer efter incidenten. Men jag var försvagad nu, blottad och utsatt. För jag visste att föreståndaren, hur mycket han än tycktes vara bara ännu en demon, var på riktigt. Han hade ögonen på mig, hade haft det hela tiden, och han ville inte se någon personlig utveckling. För honom var det här inget äventyr. Och jag som bara hade hamnat här och var på väg att befria mig själv, mig hatade han så innerligt.
 Närsomhelst skulle han utdela nådastöten.


Where is that motherfucker? Jag minns att jag reagerade på det ordvalet, "motherfucker", från en engelsman. Föreståndaren letade efter sitt basebollträ, full och rasande. Han var ute efter mig, ville slå sönder mig. Skräcken jag erfor var den ens verklig? Jag föll genom mig själv, ut i natten.
  
Bussar i mörker, och plötsligt stod jag där igen, på Möllevångens torg, vid grillkiosken. Ett steg framåt hade jag tagit, och två steg bakåt.