Bilden

På något vis lyckades jag alltid hålla dem inom mig parallellt, insikten om den utmätta tiden och tanken på mig själv som ståendes över allt detta. Upplevelsen av att inte åldras, den var så djupt rotad i mig att jag inte ansåg mig själv vara en del av all denna galenskap som pågick runtom. Människor som tacklade av, vissnade och föll ifrån; de färska som fylldes på.
   Kalenderår som lades bakom nya, födelsedagar i en allt mer hissnande fart: såklart förstod jag den krassa innebörden, vart det barkade. Och jag tänkte väl på den hela tiden. Som en dov, malande melankoli låg den där, under allt det fjäderlatta; den oändliga sorgen.

Ändå angick det inte mig. Att jag skulle vara underkastad en så världslig sak som mänskligt åldrande var uteslutet. Livet var så mycket större än så. Dessutom var det ju ovärdigt.
 
Familj, släkt, vänner, kollegor och alla andra, hela mänskligheten, åldras och försvinner sedan. Men det är just så: alla andra, inte jag. Det händer andra, inte mig. Så resonerade jag.

Naturligtvis var detta bara en överlevnadsinstinkt, denna villfarelse att jag inte skulle beröras av det oundvikliga. Men den var så bekväm att vila i. Och åren som bara gick och gick gjorde den sannare än någonsin: livet bara rullade på, aldrig kunde det ses på som något ändligt.

Jag höll fast vid den så länge, min ungdom. Klamrade mig fast krampaktigt där på slutet. För jag visste ju att att stupet nedanför var svindlande; jag satt på en piedestal så högt upp att när jag knuffades ner därifrån skulle jag göra mig illa.

Men att det skulle göra så ont, det var jag inte beredd på.
 
Bilden på mig togs i förrgår, på en pub. Glad i hågen sippade jag min öl i det glada sällskapet. Jag var fortfarande så ung då, sorglös och ovetandes. Vi skålade och vi drack och vi skrattade och jag och mina tankar var lätta.

Idag kan jag sakna den tiden. Hur enkelt allt ändå var. Innan igår, då telefonen plingade till och bilden mötte mina ögon. Bilden på en gammal man. En ihopsjunken, tilltufsad man. Och ögonen som skymtades där bakom glasögonen var inte de hos den nyfikne, hungrige ynglingen, den jag trodde mig vara, utan trötta och liksom mätta.

Bilden föreställde ännu en åldrad man. En gamling. Vilsen bland helgfirande ungdomar.

Jag.