Fransklektion, gymnasiets första ring; en portionssnus landar på min uppslagna bok. Detta var inledningen; ett första svar på mina utspel. För någonting hade hänt med mig, drabbat mig till och med. En insikt kanske, men inte som en uppenbarelse; mer som ett växande begär inom mig. Aldrig mer skulle jag tiga still; ångesten jag bar skulle projiceras på min omgivning.
Jag behövde få utlopp. Jag behövde jiddra med folk omkring mig. Och snusen som nu ligger i boken framför mig var väntad. Jag vänder mig om, och där sitter han och flinar, min antagonist. Han är trött på mig, på min attityd som är så svårtolkad. Våra blickar möts, och hans ögon smalnar men mina spärras upp; jag vill framstå som vriden och orädd.
En vecka senare skulle vi mötas igen, i mörkret utanför Folkets Park.
Det var en period i mitt liv, och den spände över några år. Säkert var den nödvändig sett ur något perspektiv, eller så var den det inte. Inte på något sätt unik är den, och antagligen bara intressant för mig själv att blicka tillbaka på. Men jag känner ändå att jag vill återvända till de gånger då mina provokationer kunde leda till rena handgripligheter. För det är en så besynnerlig upplevelse, denna att åka på däng.
Jag bär idag inga synliga spår av den här tiden. Eller vänta, ett finns väl kvar: knappt skönjbar, men ändå, det lilla ärret på halsen? Jodå, där sitter det; minnet av en tumnagel som borrade sig in.
Lika bra att få det överstökat då, i hyfsat kronologisk ordning. Här följer några av de gånger jag åkt på stryk.
Det regnar när jag närmar mig Folkets Park, och jag kan urskilja honom där i mörkret, killen från fransklektionen. Jag är på gott humör, Auroran värmer mig i novemberkylan, gör mig hoppfull och entusiastisk inför kvällen, livet och framtiden. Kallar på honom, vill reda ut. Vi möts, två ungdomar som råkar finnas till samtidigt, förvirrade men vi försöker; så olika är vi faktiskt inte. Jag sträcker ut mina armar, och han med: vi kramar om varandra. Men han släpper inte taget, och kramen övergår till något annat. Hans händer greppar tag om min hals och han skakar mitt huvud i ursinne. Tumnageln är vass och den gräver sig in. Så släpper han mig plötsligt, vänder sig om och går, försvinner in i mörkret. Jag kippar efter andan och känner med handen på halsen. Den färgas röd av blod.
Så snabbt det gick. Men ändå: något att bära med sig för alltid, en outplånlig förödmjukelse.
Allmän toalett i Borgholm, tidig morgon i juli. Okänd man, långhårig, står inne på toaletten och diskuterar högljutt med en tjej. Jag är kissnödig och dessutom besviken på kvällen; trött men samtidigt på jakt efter något. Dörren är inte låst när jag rycker i den, mannen tittar på mig, både förvånad och ilsken, väser åt mig att dra. Stänger dörren och står kvar utanför, fylls av den där tomheten. Öppnar igen. Två snabba karatesparkar rakt i ansiktet. Mannen, som är några år äldre än jag och mycket större, grips omedelbart därefter av svår ånger, förstår inte vad han har gjort. Min näsa, kanske är den bruten, blöder ymnigt. Han hjälper mig upp, frågar om jag är ok ändå, och tjejen stryker mig över håret.
En fin stund ändå, trots smärtan. Borde väl vara ilsken, eller åtminstone rädd, men hans samvetskval gör mig blödig. Det är lugnt, säger jag.
Just hemkommen från kibbutz i Israel, känner mig världsvan. Vill ut på krogen, visa upp mig liksom. Hamnar på Stadshotellet, går runt där som jag äger stället, babblar stort om mina bravader ute i världen. De flesta skrattar, men inte alla. Runt ett stort bord sitter de, och de vinkar sig till mig, informerar mig om att de stör sig på mig. Jag tackar för informationen men tänker inte ta någon hänsyn. Fortsätter min framfart, resten av kvällen, hela vägen ut på gatan där vi möts igen och jag kallar dem för bonnläppar varvid en av dem hoppar på mig. Hamnar under honom på den kalla asfalten. Han lyfts bort av en av mina starkare kompisar. Öm i bakhuvud och axlar stapplar jag hemåt.
Ganska väntat, trots allt. Ingen blir profet i sin egen hemstad, och min hybris behöver tas ifrån mig. Jag blir satt på plats, inte konstigare än så.
En vecka efter, tillbaka på Stadshotellet. Ser killen från sist, han som brottade ner mig på gatan. Bestämmer mig för att reda ut. Går fram och sätter mig bredvid honom, säger att jag är ledsen att jag kallade honom för bonnläpp, varpå han skriker KALLAR DU MIG FÖR BONNLÄPP IGEN DIN JÄVEL?! Fem hårda knytnävsslag i ansiktet. Sen är han klar och går därifrån, lämnar stället. Jag halvligger kvar i soffan, gråter. Det var så obegripligt, så oväntat.
Han hör fel och misstar min ursäkt för ännu en förolämpning och någonstans tilltalar det mig; att jag då framstår som helt orädd och gränslös.
Men ändå: hur kan man ha det i sig, att slå på en annan människa så? Att knyta näven och måtta slag efter slag i en annan människas ansikte.
Möllevångstorget, sen kväll. Borde väl gå hem och lägga mig men hänger kvar. Möjligen kan kvällen tänjas något, kanske nån svartklubb eller efterfest. Vi är ett sällskap som irrar runt på torget och fiskar halvhjärtat efter fortsättning. Jag är egentligen på ett rätt kasst humör, känner mig vilsen och misslyckad. Och imorgon väntar söndag och därefter inget. Hamnar i samspråk med teaterfolk. En av dem är nån slags ljussättare och jag häver ur mig nåt om ljussättare som han inte uppskattar. En förbipasserande frågar vem som det är som tjafsar, ljussättaren pekar på mig. Den förbipasserande går då helt sonika fram till mig och slår ner mig.
Så märkligt, att bli nedslagen på det viset.
Fem gånger jag åkt på däng. Varken mer eller mindre. Kanske har de format mig på något vis, liksom många andra erfarenheter i livet. Eller inte.
