En sommar som lider mot sitt slut, en höst som står redo. Jag vandrar på som vanligt, genom årstiderna, inget märkvärdigt med det. Liksom många andra kan jag nästan se fram emot svalare vindar och vardag; tänka att nog är det något visst med dessa skiftningar, att varje årstid har sin egen charm.
Men mest hatar jag det; för årstiderna avlöser varandra alltmer skyndsamt, som om de har bråttom framåt. Som att de bara vill retas med mig med sin rastlöshet.
Men så är det ju förstås inte. För årstiderna vill mig inget ont. De skiftar inte från en till en annan för att påminna just mig om livets acceleration. Faktum är att de vill mig inget alls. Årstider styrs endast av denna planets lutning och bana runt solen. De är inte tänkta att förklaras eller beskrivas på annat vis.
Precis som tiden som bara driver framåt; den tillhör ju inte mig. Jag existerar mitt i den, men jag kommer aldrig att kunna tämja den, få den att behärska sig. Och samtidigt är min upplevelse av den inte intressant; årstiderna rullar ju på ändå, utan hänsyn.
Den är min stora fiende i livet, tiden.
Men inte. För det pågår ingen kamp oss emellan, inte längre. Tiden har redan vunnit. Det gjorde den när jag kom att acceptera den. Jag är besegrad och hädanefter underordnad.
Jag skiftar. Men inte likt årstiderna, utan endast i en riktning.
För en tid sedan fyllde min mamma jämt. Födelsedagsfesten ägde rum på en av sommarens hetaste dagar i min systers hus. Generationer av vänner och familj var på plats. Det var storslaget.
Jag svepte med blicken över trädgården. Där satt de i hettan, så många av min barndoms vuxna. Det var problematiskt att förhålla sig till; jag stod barfota på det torra, stickiga, gräset, och jag kände att jag behövde gå in i huset igen. Stå därinne och låta de komma till mig.
Det var så märkligt att ha dem samlade därute, de som kände mig som pojke bara. Som en lek med tid och rum, detta tvära kast från då till nu; från en bubbla till en annan.
Så kom de in. Vissa på egen hand, andra i grupp. Och vi hälsade på varandra. All denna tid som förflutit, all sorg och smärta, glädje och galenskap: i mötet stod vi rena. En av dem, en grannkvinna från förr, klappade min kind och strök över mina armar. "Det är så svettigt idag" sa hon. Lika varmhjärtad och fysisk som då, och med ens blev även jag som då: lite blyg och liksom näpen.
Och plötsligt stod han där framför mig, hjälten från den där kvällen för så länge sedan. Jag skakade hans hand försiktigt, för han tycktes så nätt. Kraftkarlen från skogen, den hårt arbetande mannen, bussig som få. Idag en annan uppenbarelse, men de vänliga ögonen var de samma. Ville prata med honom om kvällen i hans hus då jag var där med mina föräldrar och somnade framför TV'n. Jag föll så djupt i sömn där, men minnesbilderna är klara, än idag. Hur jag sprang i strumplästen på grusvägen i mörkret mot skogen. Mina fötter ömmade, men jag var tvungen att springa; i drömmen hängde allt på det. Grusvägen yrde av damm där jag for fram, och han satte efter mig och var snart ikapp. Hans långa, kraftfulla armar kring mig. Jag var räddad.
Ville prata med honom om oss på den där grusvägen, för jag tänker så ofta på det. Men all denna tid hade kommit emellan oss, och när jag stod framför honom nu förstod jag inte längre vem jag var eller var jag befann mig. Så jag svamlade, körde mina vanliga fraser, som vore han vem som helst.
Ännu en gång sjabblade jag bort en möjlighet att möta och bringa någon slags ordning på det förflutna. För om det är något som verkligen skrämmer mig och gör mig socialt fumlig så är det tiden, vad den gör med oss.
