Min son och en kompis till honom, en grannpojke några hus bort, har startat en detektivbyrå tillsammans. De har allt de behöver nu för att verkligen komma igång: förstoringsglas, pannlampa, penna med osynligt bläck och en massa annat smått och gott i den lilla detektivväskan. Han fick alla dessa prylar och väskan i julklapp och därefter anslöt grannpojken och sen var det bara att dra igång verksamheten. Precis som i alla detektivböcker vi läser om kvällarna.
Kontoret har de placerat nere i källaren, och jag hör små röster därifrån; exalterade och i munnen på varandra diskuterar de sitt företag och allt arbete de står inför.
Lillasystern är det enda störningsmomentet i nuläget, hur hon vill ta sig in och stöka till, den lilla retstickan. Då höjs röster där nere och jag skyndar dit och skiljer dem åt.
Gälla röster och små fingrar alldeles för nära dörrar som öppnas och slås igen. Jag är förkyld och lite eländig och jag hatar mig själv för hur det påverkar min person, hur det ljuvliga oväsendet uppfattas som fientligt. Och så den hastiga insikten om tiden som flyger fram och förbi, måste vara i den; i deras barndom nu, inte sen. Att låta dagar passera utan att riktigt vara i dem är ett obegripligt slöseri, och det plågar mig att vara en person som slarvar så med det som givits mig.
För vad är det för tankefel, att jag fått för mig att jag skulle behöva vara någon annanstans bara nån enda gång? Som att allt jag behöver inte skulle finnas just här?
Det som pågår omkring mig är underbart och sant. Tänk om jag kunde vara lika sann.
Lugnet lägger sig åter och snart hörs de ljusa stämmorna bakom dörren igen. Något mer lågmälda nu, allvarsamma och fokuserade. De menar verkligen allvar med sin detektivbyrå.
Plötsligt kommer de ut och ropar på mig. De behöver min hjälp. För innan de kan börja jobba med riktiga fall måste ju folket därute veta att de finns, det har de kommit fram till därnere.
Så jag hjälper dem att skriva information om byrån på ett papper. Därefter skriver de av mina ord på andra papper. Snirkliga och spretiga, fulla av liv, är deras bokstäver, till skillnad från mina raka och tydliga varianter. De fyller även på med teckningar av förstoringsglas och gubbar.
De är så fina, informationsbladen som snart sitter på alla lyktstolpar och elskåp i grannskapet.
Det står att de kan lösa alla fall och alla mysterier. Men vilka fall och vilka mysterier tänker jag och försöker slå bort tanken. Funderar på när jag själv var sex år, visst trodde väl också jag då att allt var möjligt? Men jag får bara fram en enda minnesbild; nämligen den där jag sitter petar bort asfalt från garageinfarten. Sitter där och plockar med de svarta bitarna. Att vara förkyld och ynklig påverkar tydligen inte bara nuet, utan också bilder från det förgångna.
Hatar att inte också jag är barn, utan bara den här personen som inte förstår att livet är nu och alldeles fullt av mysterier och magi.
Några dagar passerar, och jag är fortfarande förkyld när vi promenerar genom området, förbi alla lappar. De är i olika färger och tillför verkligen något till den vitgråa vinterskruden. En påminnelse om de andra lagren i livet. De parallella dimensionerna där riktiga saker pågår; alla universum som är barnens.
Vädret har påverkat lapparna, orden har runnit iväg och de går knappt att tyda längre.
Jag frågar honom hur det går med deras detektivbyrå, om de får några fall. Dåligt, svarar han. Lapparna som vi satte upp, de hörs inte.
De hörs inte.
