Tröst

Råkar i samspråk med en kollega nere i källaren där våra postcyklar står parkerade, en av de där brevbärarna som jag upplever mig besjälad med. Vi slänger ibland lite käft med varandra uppe på kontoret; mycket trams naturligtvis, men alltid med ett angränsande till något annat. Han är en sådan där som befinner sig här och sköter sina uppgifter men med en distans, precis som jag och några med mig.
   Har väl aldrig hamnat djupare inpå varandra, han och jag, och det är ju ingen brådska med det; det räcker med tramset och den där uppfattningen av samförstånd oss emellan.
   Ibland förstår jag honom inte riktigt. Som när han ska visa bilder på djur han möter på turen. Nån gång var det en katt, och han visade mig en lång serie bilder på djuret, hur det följde honom längs trapporna. "Tittut", sa han när katten på en av bilderna tittade fram bakom en pelare, och jag var inte säker på vad jag borde säga då. En annan gång var det nån fågel, jag minns inte riktigt sammanhanget, men jag vet att jag den gången svarade på bilderna med fniss och någon form av raljerande över det här med andlighet och de fria fåglarna som budskapsbärare. Tomma fraser ligger ju nära till hands när man inte vet hur att annars bemöta.

I källaren står vi nu, och han visar mig återigen bilder. Den här gången är det någon slags duva som flugit in och satt sig när han var i ett postsorteringsrum. Han berättar att fågeln bara satt där och tittade på honom och att det var fint för att det var på dagen ett år efter att hans bror dog. Hans mamma gick bort en vecka senare, berättar han, och henne har han också fått besök av, i formen av en katt i trappan.

Bilderna på djur som gjort honom sällskap är alltså inte alls obegripliga eller tramsiga, de är konkret tröst. Jag kunde ju inte veta, men jag vet nu.