Mailman på fotbollsträning

Min son går på fotbollsträning en gång i veckan. Jag följer såklart med, står där med de andra föräldrarna, glor, bistår med vatten nån gång kanske. För varje gång stramas det åt lite, fortfarande lekfullt, men ändå: strävan är ju att göra de små redo för den riktiga världen. Och i den riktiga världen är det fortfarande viktigt att ha kul, men ännu viktigare att vinna. För det är ju vad sport handlar om: Pannbenet! Vinnarinstinkten!
   Därför ogillar jag sport. Människor far illa. Se bara på mig.
   Men se på min son först. Hur han inte underordnar sig övningarna på fotbollsplanen, står avsides och kramas med sin kompis istället. Han gör mig så väldigt stolt, hur han inte tycks bry sig om raka led och hårda skott på mål. Inte ännu iallafall.

Hela min uppenbarelse utstrålar ett ointresse för sport. Länge var det bekymmersamt för mig, att acceptera detta faktum. Jag stretade emot, vägrade förstå varför min omgivning såg på mig så, som en person så långt bortom den värld som är Sport. Jag ville så innerligt framstå som någon jag inte alls var.
   Numera är jag bara glad över att det är så. Vill inte på något sätt förknippas med den världen, vare sig som aktiv eller supporter. Livet är tufft som det är.


Alla andra spelar ju fotboll, alla killar iallafall. Så jag har väl egentligen inget val. Och det är väl rätt kul ändå, att passa lite boll. Men detta? Tränarna är så stränga och uppfordrande, och jag förstår inte vad de menar, som att vi på riktigt talar helt olika språk. Hemma var det ju så lekfullt, bara brorsan och jag som lattjade med en boll. Den studsade mellan oss, han kunde till och med trixa lite med den, vi blev varma och sen drack vi lemonad.
   Plötsligt är det match och jag kastas in. Bollen är inte längre en leksak, den är stenhård. Som en kanonkula närmar den sig mig, och jag förstår inte på något sätt hur att bemöta den. Springer undan. Mitt lag förlorar med 12-0. Jag är back.

Jag minns att jag var skamsen efter matchen. Inte revanschlysten, bara tilltufsad av denna erfarenhet. Ännu en av dessa insikter på den tiden, och den här handlade om att det inte alls var fråga om lek eller förströelse längre, utan om att vinna eller förlora. Och att vinnare är beroende av förlorare.

Åren gick, och nederlagen avlöste varandra. Badminton, fäktning, basket, fotboll; varför förstod jag aldrig att inte befatta mig med sport? Varför kände jag att det alltid behövde vara jag som offrade mig så att någon annan kunde få skina?



Fotbollsträningen närmar sig sitt slut, det börjar bli kyligt för oss som står stilla och tittar på. Nån ropar på sitt barn, tycker han borde kämpa nu, fokusera. Jag känner mig lite obekväm där jag står, bakom det ena målet.
   Sista övningen är skott på mål med målvakt. Min son är målvakt. Han står med ryggen precis framför mig, och han står inne i målet, inte framför. Tränaren blir frustrerad, jag märker det trots hans lättsamma tonfall. Borde jag säga något här?

Säkert. Men jag ler bara. Fortsätt precis så.