Skolstartsvindar

Det går inte att ta miste på den, vinden så här under andra hälften av augusti. Frisk, nästan hotfullt upplivande, och på samma gång varm. Som att den vill befrukta en, injicera liv, göra kroppen redo.
   Något är i görningen som både lockar och skrämmer. Det är en vind som bär inom sig påminnelsen om att livet kan ställa ställa krav på en. Krav som kan leda till möjligheter och självförverkligande.

Och den tiden är nu. Inte för mig såklart, men för alla dem som är på väg någonstans. Jag har det så bra där jag befinner mig nu, tryggt och bekvämt. Här väntar ingen skolstart, nystart eller omstart. Bara livet självt, och det får gärna rulla på precis så här.


Jag och min son cyklar mot Farsta Centrum, på väg till teaterkursen han ska börja på. Vinden slår mot mig och jag ryser till, men finner mig snart igen. Idag är den blott en erinran; en olustig förnimmelse av svunna tider. Sonen är förväntansfull och nyfiken, för honom är vinden säkert endast skönt fläktande.
   Den är mycket enkel och småskalig, kursen; ett par dagar med några få deltagare. Och det är klart att det är något att uppmuntra, hans intresse för scenunderhållning, men ändå: obehaget inom mig.
   Nytt sammanhang, blickarna, granskandet. Men det obehaget finns inom mig bara, jag säger inget om det till honom. Tänker att det är så jag fungerar helt enkelt; den där olusten inför nya miljöer där jag inte är bekant med koderna, den har jag ju burit med mig alltid.

Klassen sätter igång, dörren stängs och jag befinner mig ensam i kafét som ligger i anslutning. Beställer en kaffe och slår mig ner. Livet är så ljuvligt nu, så förtjusande. Sitter här och sippar mitt kaffe, sonen i rummet bredvid på teaterkurs; jag är oantastlig. I fyrtiofem minuter kan jag sitta här och göra ingenting och ändå vara helt oklanderlig.
   Jag är inte därinne, jag sitter här och dricker kaffe. Sjunker ner i fåtöljen och jag tänker på den där dagen i min ungdom, det var såklart också en sensommardag och vindarna var likadana då som idag. Jag befann mig i London och var på väg mot teaterskolans första lektion. Och jag var försenad då jag irrade runt i huset på jakt efter rätt dörr.

Jag ramlar in i rummet. De är så många därinne, och det är märkligt hur de alla stannar upp och vänder sig mot mig. Möts av blickarna, de granskande. Så vänds de framåt, mot rummets anförare; kvinnan som står där med sitt burriga hår och isblå ögon. Skådespelaren från "Gudfadern"-filmerna. Visste sedan tidigare att hon arbetade som lärare på skolan, men jag var inte beredd på att möta henne så här liksom. Människorna omkring mig tittar på henne, väntar på ett utspel.
   Plötsligt säger hon: "Aaahh, a new student. Hello new student, please, sing for us. Tell us about your morning. SING!"
   Så jag sjöng.

Minnet är ett sådant som smärtar fysiskt. Fortfarande, efter alla dessa år, hugger det likt tusen knivar i magen. Och knivarna inte bara hugger, de gröper runt, marinerade i salt. 
   Idag har jag väl gått vidare, men ingen försoning har nåtts. Kommer aldrig att kunna förlåta.

Fyrtiofem minuter passerar hastigt och vi sitter på våra cyklar igen, på väg hem. Och vinden är ju skön nu, rent objektivt, om man inte fyller den med associationer och minnen. Jag frågar hur det var på teatern men han vill inte riktigt svara, säger att vi tar det sen.

Vad hände därinne egentligen? Vinden känns hotfull, men säkert bara för mig.