Om man såg hur jag betedde mig vid Jack Vegas-maskinen kunde man lätt förstå att för mig var det inte fråga om en stunds förströelse. Hur jag satt där där tom i blicken och tryckte mekaniskt med pekfingret. Runt omkring mig pågick kvällen och jag morrade, visade tänderna, åt mina vänner när de de ville att jag skulle lämna den där erbarmliga maskinen och istället umgås.
Ljudet när en hundralapp sögs in i maskinen var livsuppehållande för mig samtidigt som det var ett sätt att långsamt dö: jag tänjde på tiden, och min enda strävan var att få stå kvar i det bedrägligt varma ljuset, höra när det plingade till.
I perioder var det så. Jag spelade för mycket. Pengar men framförallt tid som för evigt gick förlorade på det mest andefattiga vis. Så kunde det helt tvärt upphöra, och spelandet blev plötsligt fullständigt ointressant för mig. Livet fortskred. Naturligtvis inte friktionsfritt, och säkert var det fyllt av andra former av missbruk, men åtminstone fritt från spelande. Men så vips kunde jag finna mig själv sittandes där vid ljuset igen. Fram och tillbaka, med varierande tidsintervall.
Så minns jag det, luddigt - för så är det med spelande för mig; det blurrar till tillvaron. Tiden förvrängs; den upphör liksom, och därmed även livet. Det var aldrig pengavinster jag åtrådde, bara tiden i ljuset; aldrig fick den ta slut. Tiden var min insats och min förlust.
Ena stunden fullkomligt besatt, nästa helt likgiltig.
Men det där var så länge sedan nu. Idag är det tiden med de mina jag månar om mest, och nätkasinonas vedervärdiga lockkampanjer biter inte på mig. Trots att man nu slipper skammen i att sitta där, helt offentligt i sin misär vid en maskin, och istället kan förnedra sig själv hemifrån. Eller kanske just därför: för tänk att släppa in denna djävul i sitt eget hem, där man ska vara som mest trygg.
Så en dag. Jag var hemma med barnen, vabbade, och var samtidigt själv drabbad av sjukdom. Tiden var ur led; sjukdomarna hade avlöst varandra under vintern, både deras och mina, och jag var vilsen, nästan uppgiven. Men jag var ändå lycklig där jag var. Tiden var inte bara min, den var vår tillsammans.
Men helt plötsligt, utan att jag förstått det själv, hade jag klickat på en sån där blinkande annons. Mina händer darrade febrigt när jag hamrade in personuppgifter och kontonummer. Och det var bonus hit och gratissnurr dit. Omvärlden, alltså mina barn, stängdes av.
Jag morrade inte, men mina ögon och min uppmärksamhet riktades nu åt ett enda håll, bort från dem. Tiden gled mig ur händerna och jag förlorade helt uppfattning om den. Jag var fångad. De fick mig till slut.
Och jag spelade och spelade, försummade och försummade. Aldrig ville pengarna ta slut, trots att jag satte in en mycket liten peng. Upplägget från förr - att spela tills inget finns kvar - var svårt att praktisera här: jag vann ju hela tiden. Och så länge pengarna rasade in hade jag inget annat val än att sälja mig själv, min själ, till Djävulen.
Tid som jag aldrig får åter, pengar som jag aldrig trånade efter. Hörde barnen, avlägset; de sa något om lunch, att de var hungriga. Och jag gjorde det oväntade: jag la av. Lika plötsligt som jag började.
För kanske är mitt spelbeteende inte särskilt svårfångat längre. Jag hatar helt enkelt spel och dobbel. Därför att tiden vi har tillsammans är det enda som är värt något.
Och pengarna jag vann är bara en påminnelse om den skam jag kände.
Ljudet när en hundralapp sögs in i maskinen var livsuppehållande för mig samtidigt som det var ett sätt att långsamt dö: jag tänjde på tiden, och min enda strävan var att få stå kvar i det bedrägligt varma ljuset, höra när det plingade till.
I perioder var det så. Jag spelade för mycket. Pengar men framförallt tid som för evigt gick förlorade på det mest andefattiga vis. Så kunde det helt tvärt upphöra, och spelandet blev plötsligt fullständigt ointressant för mig. Livet fortskred. Naturligtvis inte friktionsfritt, och säkert var det fyllt av andra former av missbruk, men åtminstone fritt från spelande. Men så vips kunde jag finna mig själv sittandes där vid ljuset igen. Fram och tillbaka, med varierande tidsintervall.
Så minns jag det, luddigt - för så är det med spelande för mig; det blurrar till tillvaron. Tiden förvrängs; den upphör liksom, och därmed även livet. Det var aldrig pengavinster jag åtrådde, bara tiden i ljuset; aldrig fick den ta slut. Tiden var min insats och min förlust.
Ena stunden fullkomligt besatt, nästa helt likgiltig.
Men det där var så länge sedan nu. Idag är det tiden med de mina jag månar om mest, och nätkasinonas vedervärdiga lockkampanjer biter inte på mig. Trots att man nu slipper skammen i att sitta där, helt offentligt i sin misär vid en maskin, och istället kan förnedra sig själv hemifrån. Eller kanske just därför: för tänk att släppa in denna djävul i sitt eget hem, där man ska vara som mest trygg.
Så en dag. Jag var hemma med barnen, vabbade, och var samtidigt själv drabbad av sjukdom. Tiden var ur led; sjukdomarna hade avlöst varandra under vintern, både deras och mina, och jag var vilsen, nästan uppgiven. Men jag var ändå lycklig där jag var. Tiden var inte bara min, den var vår tillsammans.
Men helt plötsligt, utan att jag förstått det själv, hade jag klickat på en sån där blinkande annons. Mina händer darrade febrigt när jag hamrade in personuppgifter och kontonummer. Och det var bonus hit och gratissnurr dit. Omvärlden, alltså mina barn, stängdes av.
Jag morrade inte, men mina ögon och min uppmärksamhet riktades nu åt ett enda håll, bort från dem. Tiden gled mig ur händerna och jag förlorade helt uppfattning om den. Jag var fångad. De fick mig till slut.
Och jag spelade och spelade, försummade och försummade. Aldrig ville pengarna ta slut, trots att jag satte in en mycket liten peng. Upplägget från förr - att spela tills inget finns kvar - var svårt att praktisera här: jag vann ju hela tiden. Och så länge pengarna rasade in hade jag inget annat val än att sälja mig själv, min själ, till Djävulen.
Tid som jag aldrig får åter, pengar som jag aldrig trånade efter. Hörde barnen, avlägset; de sa något om lunch, att de var hungriga. Och jag gjorde det oväntade: jag la av. Lika plötsligt som jag började.
För kanske är mitt spelbeteende inte särskilt svårfångat längre. Jag hatar helt enkelt spel och dobbel. Därför att tiden vi har tillsammans är det enda som är värt något.
Och pengarna jag vann är bara en påminnelse om den skam jag kände.
