"Sköna Söndag" var en så besynnerlig programidé tyckte jag. För jag ville ju att söndagen skulle få vara ren i sin ångest. Aldrig borde den få kopplas samman med något som var "skönt".
"Sköna Söndag" utmanade hela min livsåskådning, och med sitt namn sökte programmet göra våld på det som jag var övertygad om var allas sanning; den om ångestens heliga veckodag. Förvisso var alla andra dagar också fyllda med vånda och själsnöd, men söndagen var liksom allt dettas urmoder. Inte för att jag då, på söndagen, upplevde stress inför den kommande veckan vad gällde prestation och resultat, nej det var något annat. Något utom räckhåll på den tiden, men jag visste att jag en dag skulle förmå att formulera detta. Och jag förstod att det handlade om en insikt så problematisk att det krävdes en vuxen, erfaren, människa för att hantera den. Bara oron, en förlamande sådan, fanns då: söndagsångesten.
Ändå tittade jag på programmet. Inte bara för att inget annat erbjöds, utan för att det var så speciellt, mötet mellan min ångest och den murrigt mysiga harmoni som pågick i den där TV-studion. Och någonstans förstod jag att de som satt där i soffan och myspratade var förbi detta som jag hade framför mig. Så trygga de kändes, som att de bar på en inre frid.
Därför tittade jag, för jag fann tröst i dessa samtal om ingenting. Deras sköna söndag skulle även bli min en dag, tänkte jag.
Långt senare kom jag så att förstå söndagsångestens sanna innebörd. I veckan ligger den inklämd mellan efter och innan, söndagen - och därav dess ångest. För man förstår inte varför man finns till då. Och i detta vakuum framträder insikten om livets meningslöshet så tydligt.
Programledarna på "Sköna Söndag" var väl ungefär så gamla som jag är nu, och de hade sedan länge fattat läget och nu nått fram till ett accepterande. Precis som jag har idag.
Livet saknar innan och efter, och däri ligger meningen i meningslösheten.
Därför är också mina söndagar sköna numera.
