"Tomorrow morning you start work at six." Så lämnade han mig där, i rummet med två våningssängar och ett handfat. Tung andning och snarkningar hördes från människor i mörkret. En av de undre sängarna var ledig så jag la mig där. Jag tillät mig själv en kortare respit; försökte se över min situation, kanske kunde jag ändå finna någon form av hopp, eller en tunnare strimma ljus i denna min belägenhet?
Men inget fann jag att klänga mig fast vid, läget var alltför svårhanterligt. Här ville jag ju såklart inte befinna mig. Återigen hade jag placerat mig på en plats som var så oangenäm att den drabbade mig rent fysiskt: jag skakade av bävan där jag låg. Sökte mig mot kärnan inom mig; en position där jag åtminstone kunde sväva fritt utan att falla handlöst. Jag domnade, snart förenades min andning med de andras.
Skåpbilen skumpade fram längs grusvägar, tätt sammanpressade satt vi, vi som skulle arbeta på fälten. Tysta, sammanbitna. Lår mot lår, främlingar på väg.
Grönsaksodlingarna var oändliga, omöjliga att överblicka. Men jag var här nu, jag var inte på väg till Indien eller Möllevången eller någon annanstans. Åtminstone var det rent i sitt upplägg; en kugge bara i ett maskineri. Kanhända var detta det jag behövde nu; att upplösas och sedan återfödas? Eller: nå botten, och därifrån svinga mig upp?
Arbetet som låg framför mig ställde inga frågor, det krävde bara av mig min vånda och mitt svett.
Så följde dagar på fälten, från klockan sex varje morgon med krökta ryggar tills solen gick ner. "A little bit faster please.", han sa så, arbetsledaren med vit rock och hatt. Hur han vankade av och an med händerna knutna på ryggen och med regelbunden intervall uttalade denna uppmaning, det provocerade mig så. Och inte bara mig såklart, utan alla vi som slet; hela detta boskap som vallades framför de väldiga traktorerna. Sammanhållningen oss emellan växte och blev till vänskap och dagarna blev till veckor, sju dagar i veckan på fälten, och jag kom faktiskt att trivas med det hårda arbetet, och pintsen på puben på kvällarna som slukade det mesta av veckolöningen.
Alla vi vinddrivna existenser från jordens alla hörn som sökt oss hit; kåkfarare, värstingar, vagabonder, vanliga arbetare. Och så jag: den odefinierade. Tillsammans arbetade vi och levde.
Med tiden lyckades jag omvandla mig från vag till en karaktär att räkna med, att följa till och med. Min attityd, min humor, hårdnade allteftersom, och jag började etablera mig på fälten och i huset där vi bodde som en person som kunde utmana och ifrågasätta. Detta var nytt för mig, men så var ju även detta sammanhang och denna plats; långt bort från allt, så jag tillät mig själv att experimentera. Kanske var jag starkare än jag tidigare trott?
En kväll försvann innefodret till min jacka, jag begrep aldrig hur. Men folket slöt upp, enades i stöd för mig. En tjuv, helt klart, sa de. Och de satte upp lappar i huset med en uppmaning till tjuven: "To whoever stole Bjoerns jacket: Stay cool or he will..." Jag förstod aldrig riktigt vad som menades med det, men engagemanget värmde och fick mig att växa än mer.
Men det fanns en i huset som inte välkomnade min progress, som betraktade mig med ett stigande hat...
