En gång i världen var jag med i en teaterföreställning, en sån där interaktiv variant. Min karaktär var en av fem misstänkta i en mordgåta som publiken fick som uppgift att lösa. Karaktären var en sliskig och osmaklig skivbolagstyp, och jag gillade verkligen att gestalta honom.
Vi spelade på slott och konferensanläggningar och publiken bestod av företag på konferens, alla möjliga sådana, som önskade sig underhållning och samtidigt teambildande aktiviteter till middagen.
Upplägget var att ett mord hade begåtts strax innan publiken anlände, och nu behövdes deras hjälp att lösa det. Så publiken delades in i grupper, och vi, de fem karaktärerna var alla misstänkta som de skulle förhöra. Därefter, vid middagen, fick de presentera sina teorier varefter upplösningen följde i form av den stora slutscenen då den skyldige ringades in.
Föreställningen var en pålitlig succé, varje gång. Och efteråt, när vi satt i bilen i den sena kvällen, då var vi så förlösta och faktiskt lyckliga tillsammans, teatergruppen. Vi delade något, kanske var det en upplevelse av att vara priviligerad. Alla skratt och leenden, applåderna: så gott den gjorde oss, denna föreställning.
Det hände att jag rentav kunde känna mig otroligt framgångsrik, som att jag var på toppen av min förmåga och ändå på väg uppåt. Jag var en artist, född att underhålla.
Det var en bubbla och det var varmt därinne; vi fick utlopp och publiken fick sig ett stycke muntration. Och det fanns väl enstaka åskådare som inte uppskattade underhållningen, det märkte man ju såklart ibland. Men de var ändå alltid till synes välvilliga, artiga.
Tills grabbgänget. Trodde jag verkligen att jag skulle komma undan?
De slår sig ner kring bordet i rummet där förhöret ska äga rum. Jag är i min karaktär, fortfarande uppfylld från gruppen innan. Det här mitt rum, men tillsammans skapar vi här magi. Det går ju så bra när alla vill väl.
Grabbgänget vill inte väl. De vill bryta överenskommelsen för att komma åt mig, han som gömmer sig bakom teaterkostymen.
De är lite berusade, naturligtvis. De ställer sina Mariestad framför sig på bordet och säger först ingenting, sitter bara där och studerar mina fånerier, hur jag drar repliker som jag tycker att de ska skratta åt. Sen säger en av dem: "När är du klar?" Jag svarar i min karaktär, men känner hur all dess pondus rinner ur mig.
Så lätt de klädde av mig och stack hål på bubblan. Nu är jag ensam tillsammans med dessa fem grabbar, instängd i ett rum och utklädd till en pajas. Jag fylls av iskyla.
Flockens ledare sveper med sin hand över bordet. "Du trodde väl inte vi skulle köpa detta?" Han spänner ögonen i mina. Så höjer han ögonbrynen något, som för att erbjuda mig att självmant ge upp den här erbarmliga charaden. Men det kan jag ju inte. Så jag fortsätter.
I tio minuter som sträcker sig över ett helt liv.
Jag satt tyst i bilen på vägen hem.
