Rummet är lite för kyligt, jag skälver till och drar lakanet över mig. Men det värmer ju inte, gör mig egentligen bara mer frusen. Måste lära mig luftkonditioneringsapparaten, för tänk om min son i sängen bredvid också ligger och huttrar i mörkret. Jag tittar på honom, han sover djupt, ansiktsdragen är utslätade. Han ser så värdig ut där han ligger, liksom kunglig. Så stor han har blivit, min lille pojk. Plötsligt skrattar han till i sömnen, och munnen formar sedan ett milt leende.
Själv drabbas jag av vargtimmans oro; de ologiska, oberäkneliga tankarna som bara vill förstöra, som säger att livet inte är nu.
Men vi har det ju så bra här, bara han och jag. Tittar på honom igen, leendet har parkerat sig i hans ansikte. Lägger en hand mot hans kind.
Imorgon väntar en ny dag. Snart stiger solen upp bakom bergen, obarmhärtig och ljuvlig, och vi ska bada, prata, skratta hela dagen. Eller bara göra ingenting. Det är vad man gör på den här grekiska ön. En vecka är vi här: en hel vecka har han all min uppmärksamhet, och jag all hans. Kvar hemma är mamma och småsystrarna. Det är så enormt, min stora familj. Man förstår det inte alltid när man är mitt i den, men nu, långt hemifrån, kan man nästan begripa. Han och jag bara nu, och jag vill höra hans vilda skratt alltid, det är målet. Den där raden med mjölktänder när han skrattar, snart ersätts de. Och vi med.
Att få betrakta denna karaktär, mitt eget barn, lyssna till honom, verkligen lyssna klart, det är fantastiskt. Och jag inser välsignelsen i att få dela tid med honom.
Tiden går inte att fånga och hålla kvar, och det är livets stora - och ständigt närvarande - sorg. Att man ges detta vidunderliga, och snart skall allt tas ifrån en.
Det var det jag tänkte på där i vargtimmen, och egentligen är de väl inte så ologiska dessa tankar, bara obefogade så här mitt i livet.
Jag vaknar av att han lägger sig över mig. Han är lite frusen, säger han, men snart är vi båda varma igen.
