Obligatorisk prao för högstadieelever ska återinföras. Syftet är att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, säger dom. Få rätt förväntningar från de unga och på så sätt en mer välsmord arbetsmarknad som leder till en bättre ekonomi.
Personligen anser jag att återinförandet av prao är djupt beklagligt. Arbetsmarknad och ekonomi vet jag föga om, men jag tror inte på matchning, och jag tror inte på förväntningar.
Och framförallt tror jag inte på möten mellan dessa människor. Högstadieelever bör hållas åtskilda från arbetsplatser och människorna däri.
Prao är ett Djävulens påfund och Helvetet föreställer jag mig så, som en evig rundgång på den brandstation där jag genomled en prao. I den tidiga tonåren irrade jag runt där, helt tom på uttryck. En fullständigt ointressant - och ointresserad - person; inte längre det där barnet med de stora nyfikna ögonen och det rika inre livet - utan något annat; en existens berövad sin förankring. Jag saknade erfarenhet och var samtidigt medveten om det; att jag inte visste något eller vad jag skulle behöva veta.
Jag sökte inga svar och hade därför inga frågor. Att finnas till var genant.
Min handledare på stationen, när han inför morgonfikat med kollegorna informerade mig om att jag inte bara skulle sitta där tyst utan prata och ställa frågor, då förstod jag såklart vad han menade. Men att förvänta sig någon form kommunikation från min sida var som att söka samtal med en tom fågelholk. Jag satt tyst på fikat. Och jag fortsatte och avslutade veckan i tystnad. Egentligen inte för att jag var blyg, vilket ju hade kunnat uppfattas som charmerande, eller iallafall som en förklaring, utan för att jag inte var helt säker på om jag överhuvudtaget existerade.
Som en skugga av mig själv, en skenbild, svävade jag runt bland brandbilar och brandmän. Och jag har idag svårt att tro att tiden på brandstationen på sikt ledde till en mer välsmord arbetsmarknad. Min prao ledde endast till en samling illa berörda brandmän.
